Vince Clarke – synthpopens kung
Vince Clarke lämnade Depeche Mode i början av 1982. Spekulationerna har varit många om varför. Clarke själv säger att han inte gillade det offentliga livet. Den förklararingen haltar dock betänkligt med tanke på att han senare startade banden Yazoo, The Assembly och Erasure.
Yazoo som till en början sålde betydligt fler skivor än DM, spelade in två fullängdare. Upstairs At Eric´s och You And Me Both. Alison Moyet som tidigare sjungit mest soul slöt upp jämte Clarke och kompletterade det blippiga synthsoundet perfekt. Yazoo producerade flera världshits som Nobody´s Diary, Dont Go och Only You.
The Assembly som bestod av Vince Clarke och sångaren Feargal Sharkey släppte bara en singel, Never Never. Den blev emellertid en stor hit i både Europa och i USA.
Erasure med sångaren Andy Bell har en mer gedigen repertoar. Sexton skivor har de hunnit med så här långt. De slutade dock att vara bra med Chorus som släpptes 1991. Love To Hate You är den senaste låten som är något att ha med Vince Clarke. Därför skall jag koncentrera mig på tiden innan detta.
När Vince lämnade Depeche Mode tror jag att det berodde på att DM höll på att utvecklas till något som inte passade Vince. Martin Gore hade en hel massa mörker inom sig och i längden hade detta lett till en konflikt. Vince var smart nog att inse detta innan det hände. I Yazoo fick han möjlighet att utveckla sin poptalang. Och det gjorde han med råge. You And Me Both är kanske den skivan som bäst definierar åttiotalets synthpop. Happy People, Sweet Thing, Walk Away From Love och Mr Blue är samtliga med min tio i topplista över snygga synthlåtar.
Vince Clarke gör snygga låtar. De är banala, glada och extremt poppiga. Och fantastiskt bra. Jag sa en gång att Happy People skulle spelas på min begravning. Det frångick jag ett tag när jag hade upptäckt Velvet Undeground och förlöjligade min syntharbakgrund. Nu är jag dock tillbaka på banan igen. Banal synth och daiquiris är vad som bjuds när jag kilar vidare till de sälla jaktmarkerna.
Erasure har även de gjort några gravsäkra låtar. På deras första platta Wonderland kan man bland annat njuta till den underbart bögiga Oh L’amour. Det är en annan sak vad gäller Synth och synthare på åttiotalet. Det var kolt att vara bög. När Värnamos tuffa punkare skrek ”jävla synthbög” efter en, mös man i hela kroppen. För mig gick det så långt att jag försökte bli bög. Bara för att vara på riktigt och för att reta Mamma förstås. Jag började tänka på de snyggaste pojkarna i skolan, men intet hände. Jag var dessvärre helt straight.
Vince Clarke är kanske den som påverkat modern pop mest. Och då menar jag radiopop. Bra radiopop. Men han har alltid varit diskret och undvikit rampljuset. Många vet inte vem Vince Clarke är men de flesta har hört och tycker om flera av hans skapelse. Det är i någon mening så perfekt pop skall vara. Musiken och underhållningen står i centrum. Artisten står i bakgrunden. Pop är underhållning. Viss pop kan medföra en djupare dimension men riktig krispig pop är bara pop. Och på det området är Vince Clarke ständig synthbögkung.
Tags: Depeche Mode, Erasure, The Assembly, Vince Clarke, Yaz, Yazoo