Vince Clarke – Synthens ABBA
I en av de fattigaste förorterna till London växte den unge Vince Clarke upp. Det var skitigt, fattigt och i stort sätt hopplöst. Men när andra unga musiker skrev svart musik och lyssnade på punk, gjorde Vince Clark blippiga poplåtar och lyssnade på Roxy Music. En sann rebell med andra ord.
1979 startade Clark det kortlivade bandet No Romance In China tillsammans med sin klasskamrat Andrew Fletcher. Clarke spelade gitarr. Vad Fletcher gjorde är som vanligt oklart. Efter ett tag kom de på att det lät ganska tunt. En gitarr, en musiker och ingen sångare heller. Det var dessutom omöjligt att repa hemma i pojkrummet utan att blodkärlen i pappa Clarkes tinningar brast. Det var då Vince Clarke köpte sin första synt. Och ett stycke musikhistoria skulle bli ett faktum.
French Look (som de hade bytt namn till) kunde med synten och två par hörlurar öva hemma utan att faderns vrede slog ned på dem nämnvärt. Syntarna på denna tiden var analoga och de var inte kopplade till datorer eller samplers. De ljuden som fanns var helt elektriska och därför väldigt syntetiska i sitt ljud. Därtill var sequencen endast på tolv toner. Dessa toner kunde man loopa och spara. Eftersom syntarna var monofona (betyder att det endast går att anslå en tangent i taget) bröts tonen direkt när nästa ton bröt in. Därav det blippiga soundet. Det var med andra ord teknikens begränsning som skapade det karaktäristiska ljudet på de tidiga synthlåtarna. Numer försöker unga synthare rekonstruera detta ljud på sina datorer. Det går sådär kan man säga. De som låter äkta är de som sitter på sina pojkrum med en analog synt från sjuttiotalet och ett par hörlurar.
Vid denna tiden tog de även in Martin Gore som hade spelat piano och därmed kunde hantera en synt. Eftersom det började låta bra tyckte Clarke, Gore och Fletch att det var tid att skaffa en sångare. Samtidigt fördrev den unga rebellen David Gahan dagarna med att stjäla bilar och röka splif. Genom gemensamma bekanta fick pojkarna i French Look höra att Dave inte bara kunde tjyvkoppla bilar, han var därtill en hejare på att sjunga. När Dave kom med i bandet blev de för första gången ett riktigt band. Och efter att ha sett ett franskt modemagasin med namnet Depeche Mode döpte de ånyo om sig och popvärlden skulle aldrig mer bli sig lik.
Depeche Mode träffade avtal med Daniel Miller från det oberoende lilla bolaget Mute Records 1980. Med ett handslag följde DM detta avtal utan ett enda skrivet ord fram till dess att Mute köptes upp av ett stort ont amerikanskt skivbolag 2002. Efter några relativt stora framgångar med singlarna Dreaming Of Me och Just Can´t Get Enough tyckte dock Vince att det var tid att göra andra saker. Den officiella förklaringen var att Vince inte uppskattade uppmärksamheten. Ett argument som haltar påtagligt med tanke på vad som komma skulle.
Istället startade han Yazoo tillsammans med soulsångerskan Alison Moyet. Och därmed, i mitt tycke, skapade han inte bara den bästa syntpop-gruppen genom tiderna, utan gav även plats för Depeche Mode att utveckla sig till ett av de största banden någonsin.
december 21st, 2009 at 3:01 e m
”Vad Fletcher gjorde är som vanligt oklart.”
december 22nd, 2009 at 11:04 f m
Numer är han väl någon sorts talesman. Vilket de i sanning kan behöva.