Vince Clarke – del 2
Yazoo var i någon mening Vince Clarkes livsverk. Förutom att han var med och startade Depeche Mode. Men Yazoo är och förblir extra eljest. När jag hörde Happy People för första gången var jag blott en fjunig fjortonåring. Jag hade resolut bestämt mig för att bli synthare i stället för mammas lille gosse.
Jag lånade Mammas kläder och köpte en rosa skjorta med matchande hängslen. Ärligt talat var jag aldrig mycket för mörkare synth på den tiden. Det var först när de hårdnackade hårdrockarna konverterade till synthen som jag som en markering började lyssna på Nitzer Ebb, D.A.F och Front 242. Men innan dess var jag en äkta synthpopare.
Det finns något väldigt estetiskt med synthpop i allmänhet och med Yazoo i synnerhet. Vince Clarkes toner representerade allt som min tonårstid stod för. Kärlek, sex och den första fyllan. Allt var synth. När jag den 25 april 1986 såg Depeche Mode för första gången blev vi jagade av punkare med baseball-trä som skrek synthbögar till oss. Jag såg det som en komplimang.
Yazzo har det där extra som bara ABBA tidigare har visat upp. I själva verket var ABBA egentligen det första synthbandet. Detta i meningen att de hade en ny syn på popen och på estetiken. Och faktum är att Vince Clarke hade ABBA som en av sina största inspiratörer. Och det hörs. Den totalt friktionsfria musiken som samtidigt var simpel och komplicerad vittnar om genialiteten hos Vince Clarke.
För att beskriva hur Yazoo förhöll sig till dåtidens övriga musik kan jag bara säga att de var en frisk fläkt i ett hav av diarré. Det var helt självklart att dyrka denna musik.
När Yazoo lades ned till fördel till för The Assembly och senare Erasure, var det med en viss sorg från min sida. Men när jag hörde hur Vicent Clarke hade förvaltat sin förändring dog sorgen ganska snabbt. Erasure tog steget från det naiva till det seriösa och samtidigt blev Vince homosexualitet tydlig. Kanske är det just detta som gör honom till vad han är. Kampen mot de manliga idealen i östra London slutade med att Clarke hoppade av Depeche Mode. Processen fortsatte i Yazoo och tog sin fulländning i Erasure.
Till och med albumet Chorus 1991 var det perfekt. Sen drabbades Clarke av samma sjukdom som många andra före honom, hybris. Innan 1991 var Vince Clarke innovativ, rebellisk och ledande för den elektroniska popen. Men allt efter 1991 är skräp. Det känns som han gick upp i myten om sig själv i den grad att han bara kopierade sina fornstora dagar. Men det var intet nytt.
Detta till trots är Vince Clarke ytterst unik inom den moderna elektroniska popen. Det han skapade på åttiotalet är och förblir det mest inflytelserika inom genren.
december 19th, 2009 at 8:17 e m
Håller med dig Mackan, efter Chorus ”dog” något tyvärr i hans kreativa själ
december 20th, 2009 at 4:11 f m
Vince Clarke är straight, gift med en kvinna och har barn med henne
december 20th, 2009 at 12:02 e m
Bra för honom men 1991 kom han ut. Kanske för att boosta karriären. Till och med Lou Reed och Bowie är väl gifta nuförtiden?!