U2 – ledde i halvtid
När jag för första gången hörde U2 var jag i fjortonårsåldern och var hos mina nyvunna synthpolare i Värnamo. I Forsheda var det jag och Köttbullen som var synthare. Med tanke på att vi var utbölingar (inte forshedabor i tre generationer) från början var det naturligt för oss att dra oss till storstaden. Det kändes faktiskt som att Värnamo var något att komma med. Allt var nytt, alla var coola och alla tyckte om bra musik. Det var också i denna miljö som jag för första gången fick ta del av ny musik som jag inte letat fram på egen hand.
Vi ett tillfälle (på en fest antagligast) var även Slađan Osmanagić med och lekte. Han hade med sig en helt ny maxisingel. Och när de mäktigt ödesmättade trummorna i introt till Sunday Bloody Sunday rullade fram ur de på tok för stora CV-högtalarna och nådde mina späda tonårsöron, var jag totalsåld. För första gången hade modern rockmusik letat sig ned till min frostiga synthsjäl och rört vid mitt musikaliska hjärta.
Nästa år kommer U2 med ett nytt album och jag inser att jag har extremt svårt att förhålla mig till U2 anno 2009. Inte bara har Bono blivit knäppare än Sting. Musiken har även den blivit så mycket sopigare. Kanske inte i en rent teknisk mening. Men själen, ilskan och passionen är borta. Förmodligen för alltid.
Det går inte ta en människa på allvar som tjänar över hundra millar om året och samtidigt låtsas ha patos för de fattiga på jorden och för jorden själv. Bill Gates är en sak. Han offrar stora delar av sin förmögenhet på saker han tror på. Kanske inte alltid rätt men ändå konsekvent. Bono lyssnar okritiskt på Al Gores dravlande domedagsprofetior och drar igång den ena kampanjen efter den andra för att motarbeta frihandel.
Men U2 fram till 1991 är något alldeles extra eljest. Blandningen av det aningslösa irländska arbetarperspektivet och det råa men ändå sköra och vackra melodiösa soundet är förbannemig det vackraste jag hört sen jag komfimerade mig. Vändningen kom med Zooropa.
U2 hade jobbat med Anton Corbijn (se tidigare inlägg) som även arbetat med Depeche Mode. På något sätt är detta det enda dåliga Anton Corbijn fört med sig någonsin. Inte med flit, men ändå tydligt.
Depeche Släppte Songs Of Faith And Devotion 1994 och U2, Zooropa 1993. Det är uppenbart att de två banden försöker låta som varandra. Måhända inte medvetet men utan tvivel påverkade av varandra. Songs Of Faith And Devotion är emellertid (till skillnad från Zooropa) ett bra album. Vändpunkten kom visserligen här men riktigt sopigt blev det först med Ultra (1997).
Dessa album var hursomhelst enligt min ödmjuka mening början till slutet för två av de största banden i Storbritanniens historia efter Stones och Beatles.
Tags: U2