Tysk musik svänger – när det svänger
Hustysken förklarar i sitt nya gästinlägg varför synth inte alltid är bra. Eller varför riktig synth är så bra.
Air-Berlin har under vintern gjort reklam för flygresor till Berlin. Det är utmärkt så, men de tycks antyda att den typiskt tyska fördelen är att ett leende inte kostar extra. Det är inte tyskt!
Även om Berlin är en fantastisk stad, inte minst i musikhistoriskt hänseende, väljer man tyska reseföretag för att det är Ordnung och Reda, man kommer i tid och får ett beklagande om schema och verklighet inte överensstämmer. Så ska det tyska vara. Pålitligt, strukturerat och stabilt. Det ska inte vara någon karneval (ja, om den inte då är offentligt påbjuden, som under fastetiden i Köln).
En tysk publik klappar alltid i framtakt, alltså på taktslagen 1 och 3. Det ger tydligt stomp, eftersom det är marschslagen som accentueras. Så länge det inte SKA svänga, är det i sin Ordnung. Men problemet är att musik som inbjuder till publikklapp inte nödvändigtvis är marscher. Inte minst märks detta på en svensk tv-publik. Svenskar är ju (dessvärre) germaner och klappar därför också i flock på fel taktslag. Dansband eller allsångsorkestrar ska inte försöka få med sig publiken, då deMetta ofelbart leder till en kraftig försämring av det musikaliska framträdandet.
Man kan grovt dela in modernare musik i artister som har lyssnat på Chuck Berry och de som inte gjort det. Den första kategorin svänger, den senare gör det inte. Backbeat hette det i Rock’n’Roll Music.
Tyskarna orkade inte ta till sig Backbeat, med taktslag på 2 eoch 4. Det räckte att Bach hade stämt om skalan så att ettstrukna A i barockmusik fick en annan frekvens. På grund av betoningen på ”fel” taktslag är mycket tysk musik helt osvängig. Och inte sällan industriell, oavsett vilken genre den kan sägas tillhöra. Scorpions och Accept är kanske de mest kända gamla tyska hårdrocksbanden. De svängde inte, det var så långt från AC/DC man kunde komma med en distad gitarr.
Då jag var hårdrockare på 80-talet kunde jag inte höra någon större skillnad på synth-pop och tyngre elektronmusik. Allt blippigt och bloppigt som hade trummaskiner lät lika eländigt och konstgjort. Mycket elektronmusik lider också av att den är så rak och perfekt, ja rent av preussisk och marschig. Därför är den i princip ospisbar, oavsett hur hård den är. Eller inte. DAF och Front 242 funkar bara inte. En sådan kulturyttring är bara till för att visa hur hemskt livet kan vara om man under kalla kriget lever i ett delat land som varit nazistiskt, eller som i Fronts fall, att man kommer från ett land vars enda bidrag till musikhistorien är saxofonen (Och endast gränsar till Tyskland).
Undantaget är Kraftwerk. Jag vet för lite om hur de egentligen tänker, men jag kan ibland inbilla mig att de i början var lite som sådana där miljöpartister som bor på söder. Skit samma, det fanns något lite rart och flummigt hos dem innan de började löda ihop sina egna kretsar. Just för att de inte från början hade tänkt spela synth har de alltid haft med sig ett sväng. Ja, ni läste rätt! Kraftwerk är funky! Autobahn gungar. Synkoperna rullar fram, som små currywurstar längs vägen. Jag gillar det. Det är Ordnung, modernism och meditativt livsbejakande.
Visst har Kraftwerk ställt ut dockor på scenen och kört konserter genom att trycka på en knapp på laptops, men de lurar inte mig. Det här är människor som vet hur blodets puls är lite asymmetriskt mellan varje hjärtslag. Och att det är just detta som musiken i sina bästa stunder kan efterleva.
Så låt er inte förledas av att saker fungerar. Det kan mycket väl vara grunden till att det svänger och berör.