The Smiths – Morrisseys vulgära ansikte
I min bloggdebut skrev jag bland annat om att sannolikheten till att diskutera olika tolkningar av The Smiths, Paint A Vulgar Picture var tämligen stor. Nu är det inte längre sannolikt utan helt sann eftersom jag igår läste i Svenska Dagbladet kultur att Morrissey tillsammans med sin gamle smith-kumpan Johnny Marr nu ställt färdigt en ny tudelad Smiths-samling. Den första, som kommer i oktober skall heta The sound of The Smiths. Detta efter flera års rotande bland klenoderna för att skramla ihop matreal till ständigt nya samlingar. The sound of The The Smiths kommer emellertid fyllas med b-sidor och rariteter, vilket givetvis är trevligt för oss som respekterar och i det närmsta dyrkar manchester-pajken Steven Patrick Morrissey.
Paint A Vulgar Picture som kom på Smiths sista studioalbum Strangeways Here We Come (1987), var en kraftig självkritik från Morrisseys sida. Låten är skriven ur ett ungt fans perspektiv som sågar artisternas ryggradslöshet och skivbolagens snuskgubbe-attityd inför möjligheten att alltid söka krama en extra droppe gyllene näktar ur en redan döende artist. Det kan man ju har synpunkter på men efter som jag anser vara mig litet mindre dålig på att diskutera musik än vad Morrissey är på modern politisk analys låter jag det bero. Tills vidare åtminstone.
Vad Manchester betytt för den populära musikkulturen är väl knappast någon väl dold hemlighet ens för Horace Engdahl. The Smiths utgjorde en del av den andra vågen efter orkestrar som Buzzcocks, Joy Division och Happy Mondays. När Ian Curtis dog 1980 ändrade sig scenen i Manchester ganska avsevärt. Detta gällde naturligtvis mest för den etablerade delen utav manchesterbanden. Och i synnerhet på grund av den (redan då smått legendariska) klubben The Haçienda som startades av bland annat Tony Wilson som var den lokale skivbolagsägaren och teve-stärnan som signade Joy Division i sitt eget blod och flera av de de andra stora manchesterbanden. Blodet var dock unikt för Joy Division som utan Ian Curtis ändå åkte till USA (turnén var planerad till dagen efter Ians självmord) där de fick all sin utrustning stulen, köpte synthar och blev New Order. Inspirerade av New Yorks dansscén kom bandet hem igen och på The Haçienda startade de med Tony Wilson det som senare skulle bli den moderna brittiska danskulturen, Acid, Acid House och Tecno. Dess begrepp fanns redan innan men det var The Haçienda som (med aningen hjälp av ecstasy) försatte bollen på de sluttande planet.
I denna miljö föddes Morrissey och The Smiths. Det sägs att den unge radikale Morrissey var på The Haçienda en gång och sa – att man behöver fan inte kunna spela för att nå ut. Sen gick han och köpte en bas. Resten är, som den historiskt kunnige vet, historia.
Att The Smiths väljer att släppa en ny samling är väl i någon mening bra för att sprida musiken till nya generationer, men det är ändå marginella effekter skulle jag gissa. Folk som gillar Morrissey sprider hans musik till de som har potential att gilla honom. The Smiths kommer aldrig bli stora på det sätt de var på åttitalet. Aldrig. Men Morrissey kommer alltid att anses som en av de största.
2006 såg jag denne man för andra gången och då på stora scenen på roskildefestivalen. Han hade ganska tätt släppt två plattor. You Are The Quarry och Ringleader Of The Tormentors, varav den förstnämnda enligt mig är en av de bättre plattorna han gjort. Så stod han där på den gigantiska scénen i den danska försommareftermiddagens blå öppnande ljus och började hela spekaklet med Panic tätt följt av The First Of The Gang To Die. Jag grät utan att skämmas som ett barn. Det är väldigt lätt att intellektualisera Morrisseys musik, men att se honom live är en helt och hållet känslomässig resa. Så om denna nya samling leder till fler spelningar; Bring em on!
Tags: Joy Division, Manchester, Morrissey, The Smiths, Tony Wilson
september 30th, 2008 at 3:33 e m
Kolla denna! Vi är många som älskar honom!!
http://vids.myspace.com/index.cfm?fuseaction=vids.individual&videoid=27867283
september 30th, 2008 at 6:54 e m
Man kanske skulle låta tatuera Morrissey nån stans, men igen ser man hans fula nuna varje dag kanske man tröttnar på honom. Och det vill jag fan ta mig inte.