Petter Andersson (ofta nämnd här på bloggen) är ständigt på jakt efter sanningen. Sanningen i vad som i sann mening är synth. Jag har sökt svara på den frågan både här och till Herr Andersson själv. Eftersom han fortfarande söker tvingar det mig till att erkänna mina pedagogiska brister. Jag vet själv svaret, men jag kan inte förklara. Jag ger därför upp att försöka ge ett direkt svar och låter istället tiden ge svar. Genom att troget läsa Sunday Morning kommer Ni, vad det lider få svar på Era funderingar. Så även Herr Andersson.

Nu till Fredrik Yngve och hans fundering. Modern elektrisk musik är så pass bra i sin strävan att låta akustisk att det är omöjligt att höra att den är elektrisk. Så har det förvisso varit ett tag men med dagens tunga musikaliska industri blir vi mättade med denna typ att lätt underhållande underhållning.

Genom att äga en dator och en uppkoppling kan vem som helst göra musik. Musik som till höres inte skiljer sig nämnvärt från riktig musik. Nästa all musik som signas i dag är skit. Skit i den bemärkelsen att det endast är ett antal icke atonala ackord i snygg förpackning. Konsten saknas helt. Och detta är helt i sin ordning. Men vi som tycker om musik har ett ansvar att peka ut denna dynga för generationer efter oss. Det vore mycket tråkigt om denna kommersiella smörja helt fick dominera den musikaliska Världen. Och dessvärre ligger den elektriska musiken närmast branten.

Det finns emellertid fortfarande bra elektrisk musik. Den moderna housen är ett bra exempel. Mängder av ambiösa DJ:s med historie-musikalisk kunskap gör dagligen mycket bra technopop. Men detta för en liten grupp av människor. När jag förra sommaren spelade min gamla ”råsynth” för DJ:n Albin Myers blev han väldigt fascinerad och inspirerad. Albin tillhör en annan generation men har ändock känsla för vad som bör bevaras och vad som bör förnyas. Det gör sig bara om man har en grundläggande musikalitet.

Och det är just musikalitet som saknas i mycket av den moderna musiken. Och då framförallt i den elektriska genren.

Det svenska bandet Komeda har litet som idé att ta allt ett steg längre. Det vill säga att de, med sina konventionella instrument söker låta som vore det elektroniska instrument som i sin tur sökte låta som akustiska. Ungefär som när Såssarna vill ha förnyelse och vara som Nya Moderaterna. Komeda gör hursomhelst ett fantastiskt sublimt inlägg i denna fråga.

Och till sist: När Ralf Hütter 1988 fick frågan om vad han tyckte om den nya technomusiken, svarade han: Va då nya, vi har gjort techno sedan 1971.

Det här inlägget ger Er en nödvändig referens till kunskapen om synthens varande och låtande. Om Ni nu undrade.

Skall man träffa en riktig hårdrockarer kan man alltid gå på Pub Anchor i Stockholm eller på vilket landsortsdisco som helst, men för att träffa riktiga synthare är det arvikafestivalen som gäller. Där spelar alltid ett antal mer eller mindre begåvade DM-kopior och i år får de alltså hård konkurrens av originalet själva. Det är vad man brukar säga i Huskvarna; Överstyvt.

När David Gahan kom till den av bandet hyrda spanska villan i början av 1993, för att spela in Songs Of Faith And Devotion var det som en helt annan person en den som avslutat vioalator-turnén ett par år tidigare. Gahans liv bestod av heroin, heroin och heroin, vilket inte hindrade honom från att föreslå att Depeche skulle göra en grunge-skiva. Snarare tvärt om skulle man kunda hävda då han bodde i LA och umgicks där bland annat med Pearl Jam och Monster Magnet som uppenbarligen inspirerat honom till denna inte helt genomtänkta idé. Hursomhelst var inte Martin Gore (som redan skrivit färdigt skivan) speciellt imponerad av Daves förslag. Detta besked lät dock på intet sätt nedslå den heronfryntlige och långhårige sångaren, som glatt festade vidare och målade sin frisinnade konst på sitt rum i den gamla patriciervillan. Det som förundrar är att ingen av de andra förstod hur illa det stod till med Gahan. Å andra sidan höll han alla tider perfekt, tog samtliga inspelningar på första försöket samt  sjöng bättre än någonsin tidigare.

Plattan kom ut och den följande turnén var en av de hårdaste i bandets (och rockvärldens) historia. Roddare och annat löst folk som tidigare turnéat med band som Ozzy och Mötley Crue höll på att lägga av efter denna turné som var lång,  intensiv och fylld av konflikt och überdekatent levende. Den ende som tyckte att det var lördag hela veckan var naturligtvis David Gahan som inte skulle komma till någon som helst sans på flera år.

Under inspelningen av Ultra (1997) var Gahan i så dåligt skick att han blev hemskickad till LA (inspelningen var i New York) för att där ”varva ner” och ta sånglektioner. Ja, tjenare. Efter att ha suttit i en gaderob i över en vecka och kastat matrester på teven tog han slutligen en överdos av en blandning av heroin och kokain (snowball) och hamnade på akuten där läkarteamet genom hjärt-lungräddning lyckade förse hans hjärna med syrehaltigt blod i sjutton minuter. Sjutton minuters klinisk död. Det sista Gahan sa sig höra var – We lost him, i think we lost him. Gahan som är en beslutsam herre tyckte inte att det var med sanningen riktigt överstämmande varför han genst satte sig upp operationsbordet och sa – You fuckin didn´t.

En vecka senare var han på plats i NYC för att avsluta inspelningen av den nya skivan. Han har aldrig tagit droger sedan dess men däremot har han blivit en ännu bättre artist. Och ärligt talat har bandets senaste plattor inte riktigt passerat trivseltröskeln för min del, men med Dave på scén med Klas vid min sida på Arvikafestivalens sista sommarnattskonsert. Då blir det synth. Sanna mina ord.

Human League – Being Boiled
Engelskt New Wave-band som med denna låt satte någon sorts standard för vad som är bra synth.

Depeche Mode – The things you said
De av Er som var på DM:s ”Concert For The Masses” vet vilken fantastisk låt detta är. Och om inte detta skulle vara gott nog för Er, lyssna på skivan.

Eurythmics – Sweet Dreams
Detta är ett bra exempel på ett band som inte är ett regulärt synthband men ändå kan prodda en och annan fet jävla synthlåt.

Alphaville – Summer In Berlin
Den enda poppulärkulturella yttringen av relevans som beskriver hur det var att vara ung och vanlig tysk i det delade Berlin under åttiotalet.

Yazoo – Happy People
Blippigt och synthigt så att det förslår och dessutom den enda (mig veterligen) låt som Vince Clark själv sjunger på.

Erasure – Love To Hate You
Den sista bra låten som kungen gjorde. Den sista. Men satans så bra.

Kraftwerk – Das Model
Lyssna själva för fan.

Indochine – Kao Bang
Ytterligare ett exempel på ett halvpissigt band som köpt rätt trisslott för en gång skull och dratt till med en bra synthlåt.

Front 242 – U -Men
Stringent, hårt, mjukt och synthigt så in i helvete.

O.M.D – Anola Gay
Töntigt, Världens genom tiderna  sämsta video och fult band. Men snyggt.

Nürnberg 47 – Hundarna Brinner
Imaginärt och synth när det är som bäst – G

Idag blir det inte mer bloggande för jag är hos Johan och Patrice på Frejgatan och dricker sprit. Någon jävla ordning får det väl vara på en musikblogg då förhelvete. Å så är ju Jocke med Kniven här också.

Depeche Mode – Halo

Inte för att jag tycker att denna, förvisso utomordentliga låt, är särledes snygg men det tycker min bäste vän (Klas Köttbullen Theorell) och eftersom jag är en storsint man (och vän) bortser jag från hans tillkortakommanden och gör honom till viljes. Han är trots allt tvåbarnsfar och jag vill ogärna låta hans frustration gå ut över de små liven. Frugan (Anna) är det ingen fara med, hon skulle lätt ta Köttbullen i vilken fysisk gren som helst. Ja jävlar va bra jag är, jävla hårdrockare. Nu skall jag och Fytne sopa öl å rännvin.

DM uppfyller samtliga krav för ett stort rockband. Jaja jag vet att det är ett synthband och allt det där och det är klart att de är. Också. DM är dock så jävla mycket mer än vad de var på de fyra första plattorna (Speak and Spell, A Broken Frame, Construction Time Again och Some Great Reward) som bergsatte bandet som ett synthband. Vid Speak and Spell (1981) var synth knappt ännu ett begrepp. Begreppet är för övrigt nästan helt svenskt. I England kallas det ofta för New Wave som från början är ett av Malcom McLarens påhitt. De postpunkband som oftast innefattas i detta begrepp är allt från Blondie och Talking Heads till The Cure, Soft Cell och Human League. Visst förekommer termen synthpop även i England men inte alls så övergripande och stringent som i Sverige.

Sverige var även det enda landet där synthare och hårdrockare var kulturellt uppdelade på samma sätt som Beatles vs. Stones och Tommy vs. Elvis var. Detta skedde först i England i mitten av nittiotalet då pressen lyckades pressa fram en konflikt mellan Blur och Oasis (där man naturligtvis står på Blures sida). Hursomhelst, det jag vill ha sagt är att när DM började sälja runt tjugo miljoner plattor var de inget marginellt synthband längre. De hade blivit ett av Världens största band. Och detta genom att gå från poppigt och kommersiellt (tänkt) till mörkt och svåråtkomligt (rent musikaliskt). Depeche Mode avslutade sin första halvlek och startade samtidigt sin andra på Rose Bowl arena i Pasadena i juni 1988 inför 65 000 hysteriska ungdommar. Vilket i sig är en helt egen historia. To be continued.

Hårdrockare i bekantskapskretsen brukar till och från kalla mig för jävla synthare, vilket i någon mening förvisso stämmer, även om det är relativt långt från hela sanningen.

Det som däremot helt stämmer är att alla hårdrockare  hasade fram i tillvaron med nitar, flottigt hår och rost i sina kalsonger medan jag gick i pressad skjorta, svarta skor och vita boxers.

För att förstå skillnaden mellan en synthare och en hårdrockare behöver man vanligtvis inte ha doktorerat i modern västerländsk musikkultur. Vill man däremot fördjupa sig i den elektroniska musikens värld och där lära sig skilja på vad det är som är synth och vad som bara är musik framställt på syntar, får man nog anstränga sig mer än att bara hitta på fekala historier om hårdrockare.

För att komma i närheten av att förstå att all elektronisk musik inte är synth, måste man först och främst förstå just det. Inte ens all synth är elektronisk musik. Faktum är att det inte finns så många riktiga syntband. Det kanske är en av populärmusikens snävaste genre, utan att någon lyckats tala om vad det faktiskt handlar om.

I grunden (men inte nödvändigtvis) skall ett syntband, under merparten av sin karriär, ha verkat på åttiotalet. Vilket för den uppmärksamme innebär att till exempel DM har gått från att ha varit ett av de största synthbanden på åttiotalet till att vara ett hyfsat elektroniskt nittiotals-rockband. Medan Joy Division gick från att vara ett synthigt och jävligt bra rockband på sjuttiotalet till ett hyfsat åttiotals-synthband under namnet New Order.

New Order som för övrigt har sålt flest maxisinglar (Blue Monday) genom tiderna utan att för den skull tjäna en enda spänn på det, eftersom de lade ned mer pengar på konvoluten än vad skivan totalt inbringade. Att ett band slänger så mycket pengar på ett snyggt omslag är naturligtvis jävligt synthigt bara det.

Ett riktigt synthband bör vidare helt bestå av syntar och eventuellt människor som spelar på dem. Syntarna skall helst vara analoga och om möjligt även monofoniska.

En monofonisk synt kan endast spela en ton i taget, vilket innebär att det inte går att spela ackord på den. I stället måste man programmera tonerna efter varandra i steg (step) och upprepa dessa i olika tonarter. Ungefär åtta toner i rad gick det att stepprogrammera en synt, men man kunde lagra flera olika sekvenser och därefter använda dem i lämplig ordning. Till detta använde man oftast en basbaserad synt som man lät loopa för att låta de övriga syntarna ackompanjera bas- och trumgångarna. Detta är den huvudsakliga anledningen till det ”blippiga” ljudet som ofta förekom innan samplern blev vanlig i musiken. Men det visste Ni naturligtvis sedan tidigare.

Kläder och accessoarer är naturligtvis av avgörande vikt, så avgörande att de kommer att avhandlas enskilt vid senare tillfälle. Men jag kan bara säga att så länge vi håller oss till den poppiga delen av synthen i början av åttiotalet, är och förblir DM (sen är det slutpratat om dem) de största både musikaliskt och estetiskt, vilket i sin fulländade symbios kanske är det som faktiskt gör ett perfekt syntband. Fortsättning följer…