Jag är uppfostrad till att hata dansband och allt som förknippas med denna ursvenska kultur. Jag kan dock inte minnas att jag själv avskydde dansband ehuru jag flitigt agiterade mot den samma med full tro på att jag menade det jag sa. Det dröjde dock en bra bit in på nittiotalet innan jag kom ut och öppet kunde medge att dansband har något unikt att tillföra musiken. Jag vill dock vara tydlig med att jag inte anser att dansbandsmusik bör jämföras med annan musik. Dansband är dansband och den finns för att folk skall dansa och vara glada eller möjligen nostalgiska. Det är av samma anledning jag inte gillar modena dansband som försöker låta som riktiga band genom att göra covers på U2 och allsköns dylik smörja. Dansband skall låta dansband.

Det är något med den aningslöst lyckliga och ifrån övriga Världen helt isolerade lördagskvällen som tilltalar mig. Att denna rusiga afton i slutet på veckan med de smäktande tonerna till De Sista Ljuva Åren klingande i de salongsberusade medelklasshjärnorna kan utgöra en sådan betydelsefull del av miljoner svenskars liv är helt enkelt väldigt fascinerande. Det är som om tid och rum upplöses i takt med schottisens dansanta dramaturgi. Kvällens helighet är dessa människors moderna religion. Ett högre syfte uppnås genom det gemensamma mötet i musiken och i dansen.

En bra dansbandslåt är perfekt som sista låten på förfesten och den första på efterfesten. Då brukar även de mest millitanta motståndarna krypa till korset och tokskrika med i refrängen till Inget Stoppar Oss Nu. En perfekt fylla och dansbandsmusik är helt enkelt litet som äpple och kanel, en perfekt blandning. Men det måste som sagt vara rätt dansband.

Rätt dansband för mig är sjuttital, utsvängda sidenbyxor och gigantiska turkosa kragsnibbar blandat med en rak fin takt och tonartshöjning innan saxofonsolot (ej särskrivet). Det skall vara smäktande och det skall vara glatt. Och framförallt enkelt. Tyvärr har de senaste femton åren varit väderlösa i genren. Dansbanden har slagits om vem som låter minst dansband och kläderna är mer grunge än glitter och flärd. Märkligt, ytterst märkligt.

Men så i söndags såg jag reprisen på Dansbandskampen och en liten gnutta hopp tändes i min annars så djupt sargade dansbandssjäl. Larz Kristerz i löjligt tidstypiska uniformer, skön Stewie Wonder-cover och ett sound som nästan skulle kunna passa som skolboksexempel på äkta dansband. Därtill personlighet, självdistans och musikalitet.  Hurra Hurra. Mer sådant och dansbandssverige kommer nå nya oanade höjder och jag drar till Sigges Loge hemma i Småland så fort vårsolens första strålar väckt  mitt nostalgiska svenssonhjärta på nytt.

Varje gång jag slår på Sveriges television, när det inte är statlig propaganda i någon mer ordnad form, hör jag The Cure. Den där vad den nu heter, dramaserien för tioåringar som utspelas i Göteborg och som absolut INTE är en såpa. Det dåligprogrammet har The Cure som vinjettmusik. Visserligen bara Friday I´m In Love. Men ändå. Bortsätt från att staten inte skall syssla med pissig underhållning för mina (nå ja) licenspengar, skall de ge fan i att spela sönder mina favoritband och framförallt, inte i direkt anslutning till statlig såpaunderhållning. Det är litet som att ha Mozart-konsert på den gamla stalinistiska hamburgarrestaurangen Clock. Strunta i det är Ni snälla.