Sundaymorning » Stockholm

Springsteen – uppvaknandets filosofi

Mackan — Tue, 26 May 2009 18:43:07 +0000

Sitter här och funderar på om jag skall köpa mig en Springsteen-biljett till nästa vecka. Det skall jag nog. När jag var liten och bodde i Forsheda skydde jag Springsteen som pesten. Detta hade dock inte med musiken att göra. Men av samma skäl som jag inte gillade hårdrock gillade jag inte heller Springsteen.

På 80-talet i Forsheda fick man i regel sina kulturella intryck från familjen och vännerna. Musikvideos och Youtube fanns ju inte och det var ytterst sällan man identifierade sig med någon global kultur. Det man såg i sin närhet var det som fick representera kulturen och i detta fall musiken.

De människorna som lyssnade på Springsteen och hårdrock var inte min typ av människor helt enkelt. Synthen var det första steget utanför ankdammen i Forsheda. Men med nya bekantskaper växte sinnet och till slut hade jag utvecklat en egen smak. Och i den ryms både hårdrocken och Bruce Springsteen.

I helgen lärde jag mig att spela The River på munspel. Det hade jag inte trott 1985 när jag åkte på motormässa till Stockholm med ett gäng halvraggare som lyssnade just på The River hela vägen upp. Jag hatade den passionerat. Men lyssnade aldrig. Det jag hatade var det som mina medresenärer representerade. För mig. Då.

Nu träffar jag dessa människor ibland när jag är hemma och kan då konstatera att de inte var så hemska som jag trodde. Det var jag som var liten och rädd. Och fördomsfull. Jag brukar tänka på detta innan jag dömer fördomsfulla människor idag. Eller brottslingar. Jag brukar tänka att det alltid finns en anledning till trångsynthet och intolerans.

Bruce Springsteen och The River är litet av upplysningens symboler för mig. Att jag i sjuan på allvar trodde att Kiss och Iron Maiden var djävulsdyrkare och att jag skulle brinna i evighets evighet om jag lyssnade på denna musik kan väl i någon mening skyllas på missionskyrkan. Men att jag själv dömde de människor som älskade Springsteen och dessutom bar jeans kan jag bara skylla på mig själv.

Men man lär så länge man lever.

Morrisseys ande – stor nog åt alla

Mackan — Thu, 21 May 2009 17:12:48 +0000

Igår intog Steven Patrick Morrisseys ande med en lätt puss på kinden Södra Baren och dess underbara publik. Jag hann dit i tid som väl var. Det var Morrisseys femtioårsfest och med mig fick jag faktiskt två vänner. Två av dem som jag igår skrev om. Två av dem som ännu inte hade hade tagit Morrissey till sina hjärtan. Min tes var att det bara var en tidsfråga eftersom ingen av dem på riktigt avfärdat Morrissey. Och som jag trodde trillade poletterna ned för båda dessa herrar igår på Södra Teaterns Bar.

Jag älskar mitt Stockholm. Speciellt vid denna årstiden. Staden sjuder av liv och positiva energier. Jag älskar vattnet och parkerna, husen och gatorna. Jag älskar restaurangerna och krogarna. Speciellt de litet mindre musikbarerna som finns litet överallt i stan men speciellt på Söder. Jag upplever generellt att det är ganska skön och avslappnad stämning när man går ut i Stockholm. Om man bara undviker de värsta rovdjurs-gryten kring Stureplan. Och det är klart man gör.

Det var med dess positiva erfarenheter som jag igår gick till Södran för att lyssna på Morrissey och träffa likasinnade. Men trots att jag är van vid trevliga människor var stämningen på denna mycket trevliga bar något alldeles extra eljest. Jag tror inte att jag någon gång tidigare känt mig tryggare och gladare på en krog. Det var packat med folk men när man kom till baren flyttade sig människor och gav plats. Främlingars leende.

Jag vet inte säkert, men jag tror att många som lyssnar på Morrissey och dessutom är så pass hängivna att de går på hans femtioårskalas och sjunger med i ALLA texterna HELA kvällen, har något varmt inom sig. Morrissey är svart jäkel men han är den ende som mig veterligen kan leverera ett självmordsbrev med ett leende på läpparna till tonerna av något som melodiöst ibland närmar sig dansbandsmusik. Morrisseys musik fyller människor med hopp trots allt elende han beskriver. Morrissey är en vän i mörkret. Morrissey är ett leende från en främling. Det är fantastiskt vackert men samtidigt oerhört sorgligt. Sorgligt utan att vara deprimerande eller ledsamt. Ödmjukt. Det är Morrissey. Och bär man detta inom sig på ett eller annat sätt, ler man mer än gärna åt främmande människor när man lämnar plats åt dem i baren.

Stockholmsnatt – mina val

Mackan — Wed, 24 Sep 2008 14:43:48 +0000

MIn första guide ut i Stockholms krispiga höstmörker är endast rekommendationer och inte något försök att täcka nöjeslivet i stan. Men det fattar Ni väl själva antar jag. Utöver de nedan uppställda alternativen går det även bra att besöka exempelvis Götgatsbacken. Där finns flera bra ställen med gohäliga groggar, bra musik och riktiga människor. Håll till godo!