På 80-talet i Forsheda fick man i regel sina kulturella intryck från familjen och vännerna. Musikvideos och Youtube fanns ju inte och det var ytterst sällan man identifierade sig med någon global kultur. Det man såg i sin närhet var det som fick representera kulturen och i detta fall musiken.

De människorna som lyssnade på Springsteen och hårdrock var inte min typ av människor helt enkelt. Synthen var det första steget utanför ankdammen i Forsheda. Men med nya bekantskaper växte sinnet och till slut hade jag utvecklat en egen smak. Och i den ryms både hårdrocken och Bruce Springsteen.

I helgen lärde jag mig att spela The River på munspel. Det hade jag inte trott 1985 när jag åkte på motormässa till Stockholm med ett gäng halvraggare som lyssnade just på The River hela vägen upp. Jag hatade den passionerat. Men lyssnade aldrig. Det jag hatade var det som mina medresenärer representerade. För mig. Då.

Nu träffar jag dessa människor ibland när jag är hemma och kan då konstatera att de inte var så hemska som jag trodde. Det var jag som var liten och rädd. Och fördomsfull. Jag brukar tänka på detta innan jag dömer fördomsfulla människor idag. Eller brottslingar. Jag brukar tänka att det alltid finns en anledning till trångsynthet och intolerans.

Bruce Springsteen och The River är litet av upplysningens symboler för mig. Att jag i sjuan på allvar trodde att Kiss och Iron Maiden var djävulsdyrkare och att jag skulle brinna i evighets evighet om jag lyssnade på denna musik kan väl i någon mening skyllas på missionskyrkan. Men att jag själv dömde de människor som älskade Springsteen och dessutom bar jeans kan jag bara skylla på mig själv.

Men man lär så länge man lever.