Igår intog Steven Patrick Morrisseys ande med en lätt puss på kinden Södra Baren och dess underbara publik. Jag hann dit i tid som väl var. Det var Morrisseys femtioårsfest och med mig fick jag faktiskt två vänner. Två av dem som jag igår skrev om. Två av dem som ännu inte hade hade tagit Morrissey till sina hjärtan. Min tes var att det bara var en tidsfråga eftersom ingen av dem på riktigt avfärdat Morrissey. Och som jag trodde trillade poletterna ned för båda dessa herrar igår på Södra Teaterns Bar.

Jag älskar mitt Stockholm. Speciellt vid denna årstiden. Staden sjuder av liv och positiva energier. Jag älskar vattnet och parkerna, husen och gatorna. Jag älskar restaurangerna och krogarna. Speciellt de litet mindre musikbarerna som finns litet överallt i stan men speciellt på Söder. Jag upplever generellt att det är ganska skön och avslappnad stämning när man går ut i Stockholm. Om man bara undviker de värsta rovdjurs-gryten kring Stureplan. Och det är klart man gör.

Det var med dess positiva erfarenheter som jag igår gick till Södran för att lyssna på Morrissey och träffa likasinnade. Men trots att jag är van vid trevliga människor var stämningen på denna mycket trevliga bar något alldeles extra eljest. Jag tror inte att jag någon gång tidigare känt mig tryggare och gladare på en krog. Det var packat med folk men när man kom till baren flyttade sig människor och gav plats. Främlingars leende.

Jag vet inte säkert, men jag tror att många som lyssnar på Morrissey och dessutom är så pass hängivna att de går på hans femtioårskalas och sjunger med i ALLA texterna HELA kvällen, har något varmt inom sig. Morrissey är svart jäkel men han är den ende som mig veterligen kan leverera ett självmordsbrev med ett leende på läpparna till tonerna av något som melodiöst ibland närmar sig dansbandsmusik. Morrisseys musik fyller människor med hopp trots allt elende han beskriver. Morrissey är en vän i mörkret. Morrissey är ett leende från en främling. Det är fantastiskt vackert men samtidigt oerhört sorgligt. Sorgligt utan att vara deprimerande eller ledsamt. Ödmjukt. Det är Morrissey. Och bär man detta inom sig på ett eller annat sätt, ler man mer än gärna åt främmande människor när man lämnar plats åt dem i baren.