AMON AMARTH (S)
Vikingemetal iført kampklar rustning.

BADDIES (UK)
Svedig indie-rock på stjernekurs.
CANCER BATS (CAN)
Hardcore med sydstatssmag.

COLDPLAY (UK)
Forløsende guitarrock i stjerneligaen.

DARKANE (S)
Melodisk thrash-metal i den stolte vestsvenske tradition.

DEICHKIND (DE)
Underholdende techno-rap.

DOWN (US)
Hårdtslående sydstatsmetal.

DUNGEN (S)
Svensksproget sommersyrerock.

GET WELL SOON (DE)
Indierock med Balkan-bismag.

KATZENJAMMER (N)
Sørøver-folk med rød læbestift.

KLOVNER I KAMP (N)
Hiphop-helte vender tilbage.

MADNESS (UK)
Legendarisk ska-pop.

OASIS (UK)
Melodistærk stadionrock.

SATYRICON (N)
Muskuløs black metal fra det højeste nord.

SKAMBANKT (N)
Revolutionær hårdrock på syngende norsk.

SLIPKNOT (US)
Maskeklædt og kulsort thrash-metal.

THE SOFT PACK (US)
Charmerende sjusket postpunk.

MARNIE STERN (US)
Indierockens største guitarvirtuos.

YOGA FIRE (N)
Melodiøs guitarpop fra folkekære hiphop-stjerner.

Morrissey skall ge ut nytt och i samband med det ge sig ut på europaturné ånyo. Det är inte helt spikat ännu men så lär det bli. För det vet jag, för det har jag sagt. Detta gör mig lätt ambivalent eftersom valet mellan vilka festivaler jag ämnar besöka försvåras avsevärt. Depeche spelar på Arvika och Morrissey förmodligast på Roskildefestivalen. Det hänger med andra ord på hur bra de kommande plattorna är samt vilka övriga band som ämnar spelar på de två festivalerna. Men det lutar nog åt Morrissey i Dannmark.

Jag kan i sammband med detta även bekräfta ryktena om att David ”DeathSynthDave” Berg från och med snart kommer att gästblogga här på sundaymorning. Vi kommer att börja med en Morrissey-Battle. Den första antagligast. David kommer skriva ett par inlägg eller så var månad för att förstärka de högst eventuella brister som finnes i mina inlägg. Ni kommer därmed inte få mindre av mig utan mer av bra.

Efter att ha skrivit om Coldplay och deras bejublade jyckel på Globen i torsdags kväll, fick jag en del frågor och kommentarer. Detta gjorde mig riktigt uppspelt och precis som pajkarna i Coldplay ger jag naturligtvis min publik vad de vill ha. Tänkte sålunda lägga upp några länkar på spelningar de gjort genom åren, däribland från Roskilde´03 där jag själv föga förvånande var på plats och krumbuktade mig så pass att jag tänkte bjuda Er på en förkortad och kryddad version av denna övning i total självförverkelse. Jag skall därtill, givmild som jag är, rekommendera ett gäng andra musicerande gäng som skulle kunna falla de av Er, som även fallit för Coldplay i smaken. Säkert har väl många av Er redan hittat flera av dessa band helt själva. Det var i så fall väldigt duktigt av Er. Kan Ni dessutom dela med Er av denna eviga källa av obskyra små oberoende band från en soptipp i östra Manschetter och som bara gjort en enda spelning på ett jävla arbetarcafé där Jarvis Cocker från Pulp en gång spytt på ett fotografi av Bernard Sumner, så blir det guldstjärna. Men nu till kvällen den 26 juni 2003, Roskildefestivalen Orange Scen.

När Iron Maiden går av scen vid elvatiden på festivalens första kväll händer det något nästan magiskt. Det var det naturligtvis inte, men det ingav en känsla av gemenskap som jag aldrig tidigare känt. Inte exakt på det sättet och inte med tusentals andra som helt uppenbart känner samma sak som jag gör. När de sista tonerna från ”Rime Of The Ancient Mariner” bleknar ut, börjar massorna spridas ut över det enorma området. Solens sista ljus dröjer sig kvar, likt en enorm illustration till scenens eget namn. Detta trots att själva eldklotet redan dragit horisontens mättade täcke över sig. Då hör man de första tonerna av musiken de spelar när konserten är över. ”Always Look On The Bright Side Of Life”, Monty Pythons smash hit från filmen ”Life Of Brian”. Efter ett par strofer hör man intet mer, från högtalarna vill säga. Istället, music from the masses i form av 65 000 visslande hårdrockare (just då åtminstone) som alla ler i det brandgula ljuset och liksom gungar fram. Mer positiv energi än i Fredrik och Filips gemensamma karnevalhjärna rentav.

Två timmar senare är det mörkt och kallt. Den fortfarande varma marken ryker likt en hed från en Conan Doyle-roman. Människor strömmar till. Tiotusentals, mestadels unga och medvetna själar samlas på samma plats för att uppleva en annan sorts magi. En magi som bara en viss sorts band kan leverera. Melankoli, storslagenhet och vackert alltid vackert som fan. Coldplays första klanger blandar sig med den iskalla luftens rök och fortsätter in i de varma själarnas högra hjärnhalvor, där de via synapskopplingarna skapar de naturliga morfiner som varje musikälskare hela tiden söker. Coldplay levererar.

Detta gäller emellertid inte mig eftersom jag tidigare på dagen tagit beslut om att bälja i mig stora mängder lösningsmedel i form av strawberry daquiris i den stekande solen. Detta ledde i sin tur till att jag upplevde konserten liggande runt hålet i en bajamaja. Jag var totalt oförmögen att resa mig upp. Intrycken höll på att spränga min redan överladdade hjärna , men jag hörde faktiskt hela den magiska konserten med ett leende på de jordgubbsklibbiga läpparna.

Några klipp som jag tycker om.

Coldplay plays Toront in 2006 – Fix You

Coldplay plays Sydney in 2003 – Yellow

Coldplay plays Stockholm in 2008 – Clocks

Coldplay – interview in 2008

Coldplay plays Glastonbury in 2000 – Trouble

Några band med samma själ, jag tycker om.

Radiohead

Pulp (Wikipedia)

Blur

Massive Attack

Portishead

The Verve

Gorillaz

Depeche Mode (alternativ sida eftersom DM:s egen ligger nere)

Suede

Northern Uproar

Nu får jag dock ett bra tillfälle att berätta om Roskilde 2006 där vi såg Roger Waters framföra The Dark Side Of The Moon. Vi var ett stort gäng detta år, då en av vännerna fyllt 40 och fått biljetten i present och detta medförde att de vanliga gratulanterna som var mindre vana festivalbesökare fick den stora äran att åka med till festivalen. Hursomhelst hade jag och min kusin Calle varit på området sedan måndagen för att säkra tältplatser och supa in sig i stämningen. När de övriga kom på onsdagen var vi med andra ord i toppform redan. Problemet var bara det att jag en tid tidigare påbörjat en lithiumbehandling och nu hade jag kraftiga biverkningar av det potenta läkemedlet. Bland de svåraste var kraftiga handskakning, som med lätthet kan misstolkas, vilket jag själv gjorde eftersom jag inte hade en susning om läkemedlets karaktär eller dess biverkningar. Jag trodde att det var spriten som gjorde detta med mig (den förbättrade sannolikt inte heller situationen) och jag började tro att människor runt omkring mig såg på mig som en försupen fet gubbjävel (var då 35). Denna självbild växte sig allt starkare under festivalens gång och väl framme vid Roger Waters, som var den sista spelningen på söndagen, var jag ett fullkomligt närvrak. Lägg där till en för kvällen inhandlad örtcigarett som höll en så undermålig klass att den hade kunna få den mest stabile att bli aningen nojig. Jag var som sagt redan nojig och med detta fulröka gick jag fullständigt i golvet, eller taket hur man nu skall uttrycka det. Jag fick hursomhelst för mig att alla 65 000 på konserten såg mig och det med avsmak. Detta blev bara värre under föreställningen och släppte först efteråt när jag påtalade mitt lilla dilemma för mina goda vänner. De skrattade bara sina varma skratt och så var det bra med den saken. Trots detta har denna konsert satt sig på den själsliga näthinnan som en mycket trevlig sådan. De nojiga minnesbilderna är helt av intellektuellt slag och grusar inte alls mina riktiga minnen av själva konserten. På söndagen släpper festivalen ett antal tusen biljetter extra, dels för att kompensera för de hemvändande svenskar (vilket det ofta är) som inte klarar av att vara borta en dag till från jobbet, dels för att nästan alltid är ett stort speciellt band som avslutar festivalen som många vill se utan att för den skull köpa hela festivalbiljetten. Just så var det även detta år, med den skillnaden att ingen åkte hem. Vem skulle göra det? En av anledningarna till att inte Floyd spelat på Roskilde är de rigida regler kring själva uppträdandet. En konsert måste vara si och så lång och man får inte släpa med sig sin egen akustiska eller okulära utrustning. Det har helt inte varit aktuellt för Pink Floyd. Men helt plötsligt insåg festivalledningen att det nog är en god idé med ett undantag i detta fall. Waters började med ett 65 minuters popuri från Pink Floyds (mestadels från The Wall och The Final Cut som jag inte heller länkar till av samma skäl som ovan nämnda) karriär. Detta avlutades med Waters litet släpiga akademiska brittiska ” Sit Down, have joint, drink a beer and we will be back in fifteen minutes.” Efter exakt femton minuter står han på scen igen och säger ”Hi, This is the dark side of the moon”.