Naturligtvis talar vi åttiotal, även om det då och då dyker upp en bra dänga fortfarande. Sébastien Telliers Divene är ett lysande exempel. Pet Shop Boys Love etc är en annan brilliant synthlåt som kom ut tidigare i våras. PSB har för övrigt gjort några av de bästa låtarna i synthpopens historia. It´s A Sin, West End Girls och What Have I Done To Deserve This? är helt enkelt tokbra. Pet Shop Boys har dessutom lyckats med att inte bara en gång göra covers som är betydligt bättre än originalen. Go West är förmodligast den mest gayiga kulturyttringen någonsin. Helt makalöst bra. Elvis gamla Always On My Mind är hyggligt bra redan från början men med londonpojkarna växer den till något högre och större: Syntpop. Jag blir helt yr av upphetsning (har spelat Electricty elva gånger i rad nu).

Bet Shop Boys är kanske de smartaste synthpoparna. De har alltid haft ett postmodernt och ironiskt tilltal i sin musik och i sina texter. De berättar alltid en historia och alla som kan något om att programera en synth vet att de är genier. Detta kombinerat med några av popvärldens bästa melodier gör dem helt enkelt till ett av de allra största banden. Till skillnad från Depeche Mode och Erasure kan de dessutom göra riktigt bra låtar fortfarande. DM är helt ok men det är väldigt länge sedan Violator skapade uppror i LA när den släpptes och Erasure är faktisk helt xxx värdelösa nuförtiden. Det är synd. På åttiotalet var Vince Clarke den i särklass bäste låtskrivaren i genren. Pet Shop Boys håller dock stilen.

Pet Shop Boys är därtill något så ovanligt inom musikbranschen som bra affärsmän. De hyste i sin ungdom en längtan att göra musik. Det var litet svårtillgänglig musik. Åtminstone var det vad skivbolagen tyckte. Då gick de klassiskt skolade pojkarna hem och skrev West End Girls och så la de sin originalmusik på b-sidan. Enkelt och lysande. Det arbetssättet har de kört sedan dess. Men nuförtiden gör de förståss som de vill. De tillhör den skara av band som faktist fortfarande säljer skivor. Och så finns de på Spotfy. Se och lär Metallica!

Första gången jag såg Lotta Bromé tänkte jag som jag nu gör när jag läser Virtanen. Det är med andra ord en komplimang.