Igår intog Steven Patrick Morrisseys ande med en lätt puss på kinden Södra Baren och dess underbara publik. Jag hann dit i tid som väl var. Det var Morrisseys femtioårsfest och med mig fick jag faktiskt två vänner. Två av dem som jag igår skrev om. Två av dem som ännu inte hade hade tagit Morrissey till sina hjärtan. Min tes var att det bara var en tidsfråga eftersom ingen av dem på riktigt avfärdat Morrissey. Och som jag trodde trillade poletterna ned för båda dessa herrar igår på Södra Teaterns Bar.

Jag älskar mitt Stockholm. Speciellt vid denna årstiden. Staden sjuder av liv och positiva energier. Jag älskar vattnet och parkerna, husen och gatorna. Jag älskar restaurangerna och krogarna. Speciellt de litet mindre musikbarerna som finns litet överallt i stan men speciellt på Söder. Jag upplever generellt att det är ganska skön och avslappnad stämning när man går ut i Stockholm. Om man bara undviker de värsta rovdjurs-gryten kring Stureplan. Och det är klart man gör.

Det var med dess positiva erfarenheter som jag igår gick till Södran för att lyssna på Morrissey och träffa likasinnade. Men trots att jag är van vid trevliga människor var stämningen på denna mycket trevliga bar något alldeles extra eljest. Jag tror inte att jag någon gång tidigare känt mig tryggare och gladare på en krog. Det var packat med folk men när man kom till baren flyttade sig människor och gav plats. Främlingars leende.

Jag vet inte säkert, men jag tror att många som lyssnar på Morrissey och dessutom är så pass hängivna att de går på hans femtioårskalas och sjunger med i ALLA texterna HELA kvällen, har något varmt inom sig. Morrissey är svart jäkel men han är den ende som mig veterligen kan leverera ett självmordsbrev med ett leende på läpparna till tonerna av något som melodiöst ibland närmar sig dansbandsmusik. Morrisseys musik fyller människor med hopp trots allt elende han beskriver. Morrissey är en vän i mörkret. Morrissey är ett leende från en främling. Det är fantastiskt vackert men samtidigt oerhört sorgligt. Sorgligt utan att vara deprimerande eller ledsamt. Ödmjukt. Det är Morrissey. Och bär man detta inom sig på ett eller annat sätt, ler man mer än gärna åt främmande människor när man lämnar plats åt dem i baren.

Jag vet inte om jag hinner dit och om jag gör det kan hända att jag får gå ensam. Mina, annars så kloka vänner, har nämligen inte fattat ”grejen” med Morrissey ännu. Nej, det är klart att det är svårt att fatta något som är bildat, musikaliskt och själsligt för ett gäng bonnläppar från Värnamo. Men i ärlighetens namn skall sägas att de är tillräckligt kloka för att inte dizza honom. De känner kulturen så pass väl att de vet att det är bra. De har som sagt bara inte fattat grejen ännu.

För mig var det likadant. Jag gillade The Smiths på ytan under åttiotalet. Detta för att jag fattade att det var något man borde gilla. Och jag ogillade dem inte. Jag fattade bara inte grejen. Men så en natt i Växjö, med allt vad det innebar, trillade så polletten ned till slut. Och sedan dess har maskinen spelat utan uppehåll. Och så är det med Morrissey. Det är nödvändigtvis inte kärlek vid första ögonkastet. Men när just den rätta strängen anslagits blir Morrissey en del av av Din själsliga världsuppfattning. Åtminstone är det så för mig.

Mina vänner äger även de denna sträng som så tålmodigt väntar på att poletten skall trilla ned. Men detta förutsätter att man har lagt i kronan i automaten. Viljan att lära sig måste vara där. Morrissey är alldeles för speciellt för att komma gratis. Men när han kommer är det med multipla orgasmer.

Trots att Morrissey själv är självsäker på sitt nya matreal hotar han alltså med att sluta. Morrissey säger att det skulle krävas en alldeles speciell avsaknad av värdighet och fantasi för att han skulle fortsätta inom musiken.  ”Det finns en punkt, där man måste säga punkt”.

Ja ja. Vi får väl se hur det blir med den saken…

Som alla vet fyller Steven Patrick Morrissey 50 år till våren. Detta firar han genom att släppa ett nytt album. Years Of Refusal, släpps den 16 februari och kommer att vara lika bra som alltid. Det kan man nämligen lova vad gäller Morrissey. Det är väl bara Dylan som kan mäta sig med det.

Morrissey är till skillnad från Dylan dessutom alltid lika bra på scen. Det är därför extra trevligt att han kommer till Sverige i Juni. Det kommer att bli en bra sommar. Morrissey på Hovet och Depeche i Arvika. Ingen svensk regnsommar kan blöta ned de upplevelserna.

18/6: Borås, Åhaga
22/6 Gothenburg, Lisebergshallen
24/6 Stockholm, Hovet

Mackan lista – Davids kommentarer

Låt mig börja med att säga: Fegis! Vågar inte rangordna!

10 – Girlfriend In A Coma

I något sammanhang var jag tvungen(?) att kolla upp vilken som kom först: Boken eller låten. Då upptäckte jag att boken kom fantastiskt mycket senare(!) och dessutom var döpt efter låten. Jag trodde att boken kom först. Hursomhelst; den är ju bra. Fast jag förstår inte riktigt texten. Vill han ha ihjäl henne eller?

9 – Half A Person
En fantastiskt bra låt som jag inte tog med (fan). ”Sixteen, clumsy and shy…”

8 – Some Girls Are Bigger Than Others
Åter en text som jag övertolkar ibland. En sämre version av ”Pretty Girls Make Graves”.  Platsar i alla fall inte på en topplista.

7 – Reel Around The Fountain
Har alltid tyckt att den är lite för slö. Gillar heller inte ordet ”patio”. Så det sänker.

6 – There Is A Light That Never Goes Out
Är medveten om att min relativt tråkiga placering av denna komposition kan uppfattas som tendentiöst. Men man tröttnar ju på även det bästa. När jag tänker efter så skäms jag över att jag inte vågade bortse ifrån den.

5 – Paint a Vulgar Picture
En given låt! För Mackan. Personligen tycker jag att den är skittråkig. Fast det har jag nog aldrig riktigt klargjort. Så nu vet du!

4 – Unloveable
Om han ändå hade kunnat göra bättre musik till en bra text.

3 – First Of The Gang To Die
Funderade också på att ha med den men tog ”The World is Full of Crashing Bores” istället. Också en som jag visste att Mackan skulle ha med.

2 – Everyday Is Like Sunday
En som jag hade bortsett ifrån helt och egentligen aldrig lyssnat på. Nu när jag lyssnar så är den ju rätt så bra. Fast inte så.

1 – Redondo Beach
Kollar den just nu på iTunes. Låter inte som min tekopp. Helt fel faktiskt. Chansen finns förstås att jag får kapitulera någon gång i framtiden. Fast den är rätt så liten.

Som jag misstänkte så blev våra val väldigt olika. Jag begriper inte alltid vad det är han lyssnar på i bitarna. Och ändå tycker han att ”Boy With the Arab Strap” är skitbra! Hur kan man tycka om den samtidigt som man tycker om ”Paint a Vulgar Picture”?!

David lista – Mackans komentarer.

Först vill jag också säga ett par saker. Girlfriend In A Coma är en parodi på medias syn på Smiths. Efter mycket snack om Morrisseys mörka texter skrev  han denna låt som ett skämt och samtidigt testa om folk fattade ironin. Det är med glädje jag konstaterar att David inte gjorde det.

För att tillfredställa Davids rangfetish har även jag (som Ni märkte) ordnat mina favoriter i en skala. Men Nu såga.

10 – How Can Anybody Possibly Know How I Feel
Tror att David tolkar in för mycket i denna ganska mediokra sång. Visst, en bra text men den håller knappast ens i melodifestivalen (som Morrissey för övrigt älskar).

9 – There is a Light That Never Goes Out
Även en blind höna…

8 – William it Was Really Nothing
Misstolka mig inte. Ingen av Morrisseys låtar är riktigt dålig (möjligen med undantag av Meat Is Murder) men denna är på gränsen till pekoral.

7 – The World is Full of Crashing Bores
En bra låt och ett givet val för min käre kusin. Texten bygger dock på en felaktig analys av männskligheten.

6 – Suedehead
Denna ger jag David. Den är bra. Jag glömde den.

5 – The Boy With the Thorn in his Side
OK. Men inte tio i topp.

4 – Girl Afraid
Under en livespelninga av Girl Afraid delade Morrissey ut rosor till publiken. En av cirka miljarder saker som Håkan snott av honom. En dålig låt och ytterligare ett exempel på att David föredrar spretiga kompositioner och dystopiska texter framför harmoni och melankoli.

3 – Pretty Girls Make Graves
Bra text men knappast en sång.

2 – Still Ill
Även denna typiskt David. Spretig och konstig. Postpunk när det är som sämst.

1 – This Charming Man
Samma sak här. Allt som jag älskar med Morrissey saknas. Förutom texten som platsar även på min topplista.

Ja vad skall man säga. Jag vet som vanligt bäst.

Vill bara lägga till Broder Daniels Shoreline som en i raden av fantastiskt mörka och olyckliga kärlekssånger.

Smiths skall återförenas. Tror det eller ej. Bandet som slagit på stora jättetrumman Allan för att göra det fullkomligt klart för allt och alla att de aldrig under några som helst omständigheter kommer att stå på samma scen igen. Inte samtidigt hursomhelst. Morrissey som tackat nej till engångsgage på över fem millar (dollars inte pissetassar) har som vanligt varit den mest rabiate motståndaren. Men nu har de alltså bestämt sig för att göra ett undantag.

The Smiths kommer nästa år, att för första gången sedan 1987, stå på en scen tillsammans igen. Arrangören som förmått manchesterbandet till detta är Coachella Valley Music and Arts Festival i Kalifornien. Undrar gör man hur mycket herr Morrissey med band tar för sitt horeri. Ja just det horeri. Det är utan tvivel fastställt att det handlar om horeri. Nu diskuterar vi bara priset.

Morrissey skall ge ut nytt och i samband med det ge sig ut på europaturné ånyo. Det är inte helt spikat ännu men så lär det bli. För det vet jag, för det har jag sagt. Detta gör mig lätt ambivalent eftersom valet mellan vilka festivaler jag ämnar besöka försvåras avsevärt. Depeche spelar på Arvika och Morrissey förmodligast på Roskildefestivalen. Det hänger med andra ord på hur bra de kommande plattorna är samt vilka övriga band som ämnar spelar på de två festivalerna. Men det lutar nog åt Morrissey i Dannmark.

Jag kan i sammband med detta även bekräfta ryktena om att David ”DeathSynthDave” Berg från och med snart kommer att gästblogga här på sundaymorning. Vi kommer att börja med en Morrissey-Battle. Den första antagligast. David kommer skriva ett par inlägg eller så var månad för att förstärka de högst eventuella brister som finnes i mina inlägg. Ni kommer därmed inte få mindre av mig utan mer av bra.

Det kommer alltid att finnas personer som säger sig hata artister som Morrissey, Kent och Håkan Hellström. Anledningen är att detta är konstnärer som säger saker genom tonsatt poesi som är för svårt att förstå för idoter. Sen finns det de som fattar men blir rädda. Och de som bara tycker att  ”clowner” som dessa är fula, sjunger falskt eller bara inte kan spela munspel.

Jag har sett Håkan ett tiototal gånger, Kent har jag sett en gång och om jag inte ser dem igen är det med intill visshet gränsande sannolikhet tillräckligt för att veta. Morrissey rockar fett alltid. Har Ni inte sett honom? Nehe, men googla  honom en gång då och lyssna och håll käften sen. Det kommer alltid finnas de som skyddar sitt eget svaga inre genom att förneka de som har ett minst lika svagt inre men har förmågan att uttrycka detta i konst, poesi eller i musik. Det är Er jag gärna bjuder på middag och pratar med. Allt annat är bara been there, than that.

Håkan är ju bara en massa rip offs och snodda texter. Och? Vad tror Ni musik handlar om? Tror Ni att The Verve skrev Bittersweet Symphony eller att Stones gjorde det?  De som sett Håkan live och lyssnat på vad han vill säga, är förmodligen onda om de inte ens erkänner att han är begåvad. De som hatar Kent är ignoranta och de som inte fattar Morrissey, fattar helt enkelt intet.

Sen finns det, tror det eller ej, de som på fullaste allvar tycker att Bob Dylan är överskattad. Hur menar de då? Att hans låtar inte har framförts av världens främsta artister ? Eller att han inte är den ende i rockvärlden som i Svenska Akademien på allvar omsusats för Nobels litteraturpris? Sen att han inte är någon Eric Clapton på gitarr eller inte heller spelar munspel som Tots Tillerman är väl av akademisk betydelse. Det finns säkert hundra studiomusiker i Stockholm som gör detta bättre. Men det finns  inte hundra människor i Stockholm eller i Världen som skriver detta;

* 1962 – Bob Dylan
* 1963 – The Freewheelin’ Bob Dylan
* 1964 – The Times They Are a-Changin’
* 1964 – Another Side of Bob Dylan
* 1965 – Bringing It All Back Home
* 1965 – Highway 61 Revisited
* 1966 – Blonde on Blonde
* 1967 – Bob Dylan’s Greatest Hits (samling)
* 1967 – John Wesley Harding
* 1969 – Nashville Skyline
* 1970 – Self Portrait
* 1970 – New Morning
* 1971 – Bob Dylan’s Greatest Hits, Vol. 2 (samling)
* 1973 – Pat Garrett & Billy the Kid (soundtrack)
* 1973 – Dylan
* 1974 – Planet Waves
* 1974 – Before the Flood (live)
* 1975 – Blood on the Tracks
* 1975 – The Basement Tapes
* 1976 – Desire
* 1976 – Hard Rain (live)
* 1978 – Masterpieces (samling)
* 1978 – Street Legal
* 1979 – At Budokan (live)
* 1979 – Slow Train Coming
* 1980 – Saved
* 1981 – Shot of Love
* 1983 – Infidels
* 1984 – Real Live (live)
* 1985 – Empire Burlesque
* 1985 – Biograph (samling)
* 1986 – Knocked Out Loaded
* 1988 – Down in the Groove
* 1989 – Dylan & the Dead (live)
* 1989 – Oh Mercy
* 1990 – Under the Red Sky
* 1991 – The Bootleg Series Volumes 1-3 (Rare & Unreleased) 1961-1991 (samling)
* 1992 – Good as I Been to You
* 1993 – The 30th Anniversary Concert Celebration (live med diverse artister)
* 1993 – World Gone Wrong
* 1994 – Bob Dylan’s Greatest Hits Volume 3 (samling)
* 1995 – MTV Unplugged
* 1997 – Time Out of Mind
* 1998 – The Bootleg Series Vol. 4: Bob Dylan Live 1966, The ”Royal Albert Hall”
* 2000 – The Essential Bob Dylan (samling)
* 2001 – ”Love and Theft”
* 2002 – The Bootleg Series Vol. 5: Bob Dylan Live 1975, The Rolling Thunder Revue
* 2004 – The Bootleg Series Vol. 6: Bob Dylan Live 1964, Concert at Philharmonic Hall
* 2005 – The Bootleg Series Vol. 7: No Direction Home: The Soundtrack (soundtrack)
* 2005 – The Best of Bob Dylan (samling)
* 2006 – Modern Times
* 2007 – Dylan (samling)

In Your Face!

Paint A Vulgar Picture som kom på Smiths sista studioalbum Strangeways Here We Come (1987), var en kraftig självkritik från Morrisseys sida. Låten är skriven ur ett ungt fans perspektiv som sågar artisternas ryggradslöshet och skivbolagens snuskgubbe-attityd inför möjligheten att alltid söka krama en extra droppe gyllene näktar ur en redan döende artist. Det kan man ju har synpunkter på men efter som jag anser vara mig litet mindre dålig på att diskutera musik än vad Morrissey är på modern politisk analys låter jag det bero. Tills vidare åtminstone.

Vad Manchester betytt för den populära musikkulturen är väl knappast någon väl dold hemlighet ens för Horace Engdahl. The Smiths utgjorde en del av den andra vågen efter orkestrar som Buzzcocks, Joy Division och Happy Mondays. När Ian Curtis dog 1980 ändrade sig scenen i Manchester ganska avsevärt. Detta gällde naturligtvis mest för den etablerade delen utav manchesterbanden. Och i synnerhet på grund av den (redan då smått legendariska) klubben The Haçienda som startades av bland annat Tony Wilson som var den lokale skivbolagsägaren och teve-stärnan som signade Joy Division i sitt eget blod och flera av de de andra stora manchesterbanden. Blodet var dock unikt för Joy Division som utan Ian Curtis ändå åkte till USA (turnén  var planerad till dagen efter Ians självmord) där de fick all sin utrustning stulen, köpte synthar och blev New Order. Inspirerade av New Yorks dansscén kom bandet hem igen och på The Haçienda startade de med Tony Wilson det som senare skulle bli den moderna brittiska danskulturen, Acid, Acid House och Tecno. Dess begrepp fanns redan innan men det var The Haçienda som (med aningen hjälp av ecstasy) försatte bollen på de sluttande planet.

I denna miljö föddes Morrissey och The Smiths. Det sägs att den unge radikale Morrissey var på The Haçienda en gång och sa – att man behöver fan inte kunna spela för att nå ut. Sen gick han och köpte en bas. Resten är, som den historiskt kunnige vet, historia.

Att The Smiths väljer att släppa en ny samling är väl i någon mening bra för att sprida musiken till nya generationer, men det är ändå marginella effekter skulle jag gissa. Folk som gillar Morrissey sprider hans musik till de som har potential att gilla honom. The Smiths kommer aldrig bli stora på det sätt de var på åttitalet. Aldrig. Men Morrissey kommer alltid att anses som en av de största.

2006 såg jag denne man för andra gången och då på stora scenen på roskildefestivalen. Han hade ganska tätt släppt två plattor. You Are The Quarry och Ringleader Of The Tormentors, varav den förstnämnda enligt mig är en av de bättre plattorna han gjort. Så stod han där på den gigantiska scénen i den danska försommareftermiddagens blå öppnande ljus och började hela spekaklet med Panic tätt följt av The First Of The Gang To Die. Jag grät utan att skämmas som ett barn. Det är väldigt lätt att intellektualisera Morrisseys musik, men att se honom live är en helt och hållet känslomässig resa. Så om denna nya samling leder till fler spelningar; Bring em on!