Sundaymorning » Lou Reed

Lou Reed – Transformer

Mackan — Mon, 01 Dec 2008 21:04:58 +0000

När Lou Reed bestämde sig för att lämna (eller rättare lägga ned) The Velvet Underground spelade han in sin första soloplatta Lou Reed (1972). Den var inte direkt dålig men i jämförelse med Tranformer som kom senare samma år var den tämligen blek. Transformer som producerades av David Bowie är bra på så många olika nivåer.

Skivan som blev starten för glamrocken, uttrycker inte bara essensen av bögkulturen i New York i början av sjuttiotalet utan utgör även en brygga mellan det flummiga sextiotalet (läs min blogg om Stones) och den mer militantana rockkultur som växte fram med Ramones, New York Dolls och Sex Pistols och förvaltades och utvecklades av manchestergrabbarna i Joy Division och Happy Mondays och senare i New Order och hela synthscenen på åttiotalet.

Transformer som spelades in i London med några av de bästa musikerna landet hade att erbjuda, innehåller låtar som Walk On The Wild Side som handlar om en transa som åker buss till NYC medan han rakar sina ben, kliver ut ur garderoben och blir en hon och den underbara A Perfect Day, som senare blev en central del av filmen Trainspotting. Rock And Roll Heart är ett utmärkt exempel på hur en till synes enkel sång kan konkurrera med tyngre kultur som opera och dramatik. Lou Reed är allt som bra kultur innehåller. Det är tragik, dramatik, sexualitet, våld men framförallt kärlek.

När Lou Reed skrev låtarna till Transformer var han i en brytpunkt. På sin sexualitet och på sin musikalitet. Han var beroende av heroin och av kokain, men framförallt var han inspirerad. Inspirerad av droger, av omvärlden och inte minst av sig själv. Han lyckades kanalisera all denna energi och förena den med sitt konstnärskap och koppla ihop detta med några av världens bästa musiker och producenter. Transformer är en av de bästa rockplattorna som någonsin gjorts. Och det på grund av blandningen av tragik, kreativitet och musikalitet. Allt det som allt som oftast saknas i dagens musik.

Droger – rockens syster?

Mackan — Tue, 21 Oct 2008 14:45:46 +0000

Scorpions satt en gång (säkert flera) på åttiotalet och åt frukost i en stor hotellrestaurang. Utanför de stora panoramafönstren började snön att falla, varpå gitarristen Rudy Schenker sa – titta det regnar kokain.

När jag frågar metalband och folk som är knutna till dem vad droger betytt för rocken, svarar de i regel att droger inte betytt något för rockens utveckling. Alla andra är av en annan åsikt.

Droger har varit en del av den kulturella och intellektuella verksamheten enda sedan William Shakespeare satt och plitade med Macbeth och Kung Lear. Detta har kunnat fastslås sedan forskare hittat spår av THC (aktivt ämne i cannabis) i författarens benrester. Vissa tycker att detta förminskar Shakespeare som konstnär medan andra menar att han bara öppnade de dörrar som fanns för att ytterligare expnadera sitt medvetande.

Makarna Myrdal tyckte att kokain var fina fisken, men de varnade samtidigt för konsekvenserna om arbetarklassen skulle lägga rabarber på drogen. Churchill, Stalin, Reagan med flera sägs samtliga har tagit prestationshöjande droger som kokain eller amfetamin för att hålla sig allerta i krissitutioner och morfin och barbiturater för att kunna sova lugnt om nätterna. Det är med andra ord inte speciellt ovanligt att högpresterande och kreativa människor tar droger för att tränga längre ned i själens vrår och för att orka hålla sig vakna i ett extremt högt tempo.

Hur påverkar då exempelvis THC en låtskrivande ung hjärna? Generellt skulle jag påstå att det är helt beroende på den psykiska status vedebörande har och vilken kvalitet det är på knarket. Är konstnären öppen för och klarar av skruvade bilder, förvriden tidsuppfattning, extrem logik, timslånga garv och ibland även gravt psykedeliska bilder av den männskliga organismen, kommer sannolikt musiken och texterna nå djup som de eljest inte hade nått. Åtminstone på kort sikt. Alkohol kan också vara bra på kort sikt och i måttliga mängder då den i de flesta fall ökar kreativiteten. Långsiktigt och massivt bruk är dock aldrig bra för varken konst eller människan bakom konsten. Oavsett vilken drog vi pratar om.

Hur har då drogerna påverkat rockens utveckling? Det är väl omöjligt att svara på antar jag, men genom att ge exempel på artister och deras drogvanor kan man skaffa sig en bild av hur omfattande drogkulturen varit inom den moderna musikens utveckling. Om man börjar med de första riktiga tonorsidolerna som Frank Sinatra, Dean Martin , Sammy Davis JR och Glenn Miller så var de samtliga väldigt glada i brännvin. Men medan Sammy Davis och Dean Martin utvecklades i sin drogkarriär stannade Sinatra troget vid sin Jack Daniels. Han var därtill rabiat motståndare till andra droger och sade vid ett tillfälle upp bekanskapen med sin vän Sammy. Dessa herrar var pionjärer liksom Elvis var det inom rocken men ingen av dem skapade någon musik av betydelse själva.

När vi kommer till Stones och Beatles så är drogernas påverkan inte ens sublim. Låtar som Lucy in the Sky With Diamonds , Brown Sugar, Satisfaction, With a Little Help From My Friends med många fler är hyfsat tydliga i sig själva. Jim Morrison var helt på det klara med att drogerna och då främst LSD var centralt i hans konstnärskap och i hans liv. Närheten till döden var ironiskt nog det enda som var mer centralt. Hela den psykedelsika delen av sextiotalet och sjuttiotalet är, skulle jag vilja påstå, en indirekt följd av det myckna knarkandet under samma tid. Tycka vad man vill om det.

Lou Reed, David Bowie, Iggy Pop, The New York Dolls och andra grupper i den glittra brytbunkten mellan det psykedeliska och det punkiga var mer inne på kokain och heroin. Båda dessa droger är i längden extremt destruktiva och mörka vilket själklart märks mindre på rika rockartister än på Christer Petterssons polare i Rotebro. Lou Reed är så vitt jag vet trogen heroinet än i dag. ”I´ts my wife, i´ts my life!”

Punken var delad. I Ramones första uppsättning var det igentligen bara Dee Dee som snurrade in på tyngre doningar. Alla rökte naturligtvis på men det räknas knappast inte som drogande i USA. Och där har vi en ledtråd tror jag. Den hycklande amerikanska moralen drev (och driver) ungdommar ut i garagen och ned i mörka källare där de medels gitarren, ölen och pipan organisrear motståndet mot den stat som är själva bränslet för deras konst. Snacka om att bita den hand som föder en. Men det kan man väl säga om allt motstånd antar jag.

Kommer förmodligen återkomma till detta ämne då jag känner att detta bara är början på formuleringen av den tankekedja som en gång startade när jag på gott och på ont insåg drogernas kraft i musiken.

Sunday Morning – musikbloggen

admin — Thu, 28 Aug 2008 16:41:23 +0000

Musiken är vårt mest subtila kommunikationssystem. Inget annat påhitt av människor anslår de själsliga strängarna så som musiken gör. Musiken ger oss en känsla av hopp och tröst. Musiken lyfter de förtryckta massorna upp till kamp, den ingjuter modet i den fege att stå det onda emot. Musiken kan för ett kort ögonblick låna oss den där exakta känslan man hade i kroppen första gången man dansade tryckare i skolans gymnastiksal. Musiken är rösten av en människas själ. Någon sa att Bachs musik var Gud Faders egen röst. Men om vi håller oss till oss dödliga så finn s det dessvärre undantag. Rättare sagt fullkomligt dränks vi av tonala attrapper som för ett otränat ö ra kan låta som musik. Men låt Er inte luras av detta bländverk. Det låter och glittrar men det är tomt, kopierat och artificiellt. Riktig musik kommer inifrån. Nästan alla har något viktigt, vackert eller fu lt att berätta, men det är bara ett fåtal som kan formulera sitt inre i musiken. Det krävs därtill ett stort mod för att våga skrämma upp de sovande demonerna och visa upp dem för allmänt begapande. De få som klarar av detta skapar oftast odödlig musik och gör därmed också sig själva till mytologiska gudar likt Dionysos. Det är om dessa gudars toner och myter denna blogg kommer att handla.

Min förhoppning är att människor med kvalitetskänsla och starkt rock-romantiska drag här skall kunna utbyta erfarenheter om musik och tipsa om nya musikaliska alster. Kanske kan Ni föras in på nya spår som tar Er tillbaka i tiden för att där hitta nya sidor av det där bandet Ni aldrig riktigt förstått Er på. Ni kanske vill föra långa metadiskussioner om Morrisseys

självkritik i Paint a Vulgar Picture. Allt som rör musiken och dess skapare med andra ord.

Jag tänkte börja med att bjuda på en skön mytisk historia från rockens ungdom. Myten är rockmusikerns bäste vän. Många myter bär i sanning osannolikhetens prägel vilket inte betyder att alla myter är påhittade. Men om myten trots allt inte stämmer brukar de medietränade spelemännen å det grövsta förneka ryktena för att folk skall tro att myten inte är någon myt och på detta sätt gynna skivförsäljningen/nedladdningarna. Detta har emellertid inte fungerat sedan Bowie förnekade att han var bög. I David Bowies New York provade man nämligen allt, minst två gånger. I rätt ordning var en ung snygg kille minst lika bra som en halvsnygg kvinna. Detta betyder naturligtvis inte nödvändigtvis att man är bög. Med detta klargjort skall det bli int ressant att se hur många som känner till nedanstående myt och om vi därtill kanske kan bringa någon klarhet i sanningshalten i den samma.

En topisk natt i mitten ac sextiotalet kliver Lou Reed in i en gul Ford Fairline. Han skall till Lexington och 125 på norra Manhattan (detta är den adress där Reed, enligt sin egen låt I´m Waiting For My Man, köper sitt heroin). På det solkiga taxigolvet ligger ett kvarglömt avlångt vitt frankerat men ostämplat kuvert. Lou drar ett djupt bloss på sin buckliga, filterlösa cigarett. Han blåser ut den söta röken, böjer sig framåt och plockar upp brevet. Han söker mening i den suddiga texten han har framför sig. Långsamt klarnar texten och därmed också den makabra innebör den av de prydligt nedtecknade orden på kuvertet: Mr Lou Reed, The Factory, 33 Union Square West. Brevet är frankerat och adresserat till honom själv. Någon har skrivit ett brev till honom och tappat det i taxin. Lou´s självkännedom säger honom dock att det han nyss läst inte alls behöver ha med verkligheten att skaffa.Det kemiska och sedan lä nge vikarierande signalsystemet i hans hjärna lyckas trots detta inte helt övertyga honom om att detta endast är en paranoid fantasi. Denna nya insikt skänker honom därmed ett par sekunder av klarhet. Han lutar sig framåt och ber taxichauffören läsa vad det står på kuvertet. Föraren, som ogärna vill ha bråk, sneglar genom backspegeln på den ovanligt välklädde pundaren i baksätet, rycker till sig det skitiga kuvertet och läser halft skrikande, för att överrösta vindbruset från de till hälften nedvevade sidorutorna: Mr Lou Reed, The Factory, 33 Union Square West . Nu tar de prestationshöjande drogerna helt över Lou´s hjärna och han beordrar mannen bakom ratten att vända tillbaka. Väl framme och inne i Andy Warhols Ateljé tillika Velvet Undergrounds studio The Factory, sjunker den blivande rocklegenden ned i ett hörn och sprätter upp kuvertet. Det korta men kärnfulla meddelandet är skrivet av en ung beundrarinna som mer eller mindre gör klart för den alltmer skräckslagne Mr Reed att hon anser att han bör sluta supa och knarka. Hon vill att han skall ta sitt liv på allvar och värdesätta det han har, om inte annat så för hennes skull och för alla de andra tusentals som ser upp till Lou Reed. I vilka tankar Herr Reed nu blev sittande i kan man sannerligen spekulera i. Med tanke på osannolikheten i det inträffade borde minst ett par varningsklockor börja ringa. Men efter en stunds betraktande skrynklar ha n ihop brevet, slänger det i en hög med skräp som samlats på golvet, reser sig upp, muttrar något om galna fruntimmer, springer ut till den väntande taxin, hoppar in, kastar fram en ursäkt för sin omständighet och ber sedan lugnt att få bli körd till korsningen Lexington och 125 på Upper East.