Det är svårt att med ord beskriva vilket inflytande detta band har haft på populärmusiken av idag. Låt mig bara påpeka att deras musik i sig räcker gott för att lämna ett arv efter sig. Men med tanke på att varken modern elektronisk musik eller hiphop skulle låta som det i dag gör är det knappast en överdrift att säga att Kraftwerk är ett av Världens största band genom alla tider.

Jag ämnar så småningom att skriva min egen nekrolog om Kraftwerk men nu nöjer jag mig med en fullständig diskografi. Håll till godo!

Album

Tone Float (1970, som ”Organisation”)
Kraftwerk (1970)

Kraftwerk 2 (1971)
Ralf und Florian (1973)
Autobahn (1974)
Radioaktivität (1975)
Trans Europa Express (1977)
Die Mensch-Maschine (1978)
Computerwelt (1981)
Electric Café (1986)
The Mix (1991, samlingsalbum med remixer)
Tour de France Soundtracks (2003)
Minimum – Maximum (2005, live-album)

Samlingsskivor

Exceller 8 (1975)
Highrail (1979)
Klang Box (1997)

Maxi-singlar

Tour de France (1983)
Tour de France remix (1983)
Expo 2000 (1999)
Expo 2000 remix (2000)
Aerodynamik/La Forme – Hot Chip Remixes (2007)

DVD

Minimum – Maximum (2005, live-dvd)

Autobahn live Stockholm 2004 (där jag var)

Musikmaskinen i Kanal 5 listar svenska folkets bästa 80-talshits. Mumma. Frågan är om de verkligen frågat folket. Nåja det är antagligast en akademisk fråga. Den sekundära frågan är således vem som har fel, Kanal 5 eller deras tittare. Och det är ju som alla vet samma sak eftersom kanalens unika egenskap är att veta vad deras tittare vill ha. Så till deras lista.

10. DANCE WITH SOMEBODY – Whitney Houston

Ingen lista i Världen har med denna låt på tio i topp om de inte är ironiska eller om det är en sämstalista. Även då har de med visshet jättefel då de i så fall skulle placera denna fekal på förstaplats.

9. I’M SO EXCITED – Pointed Sisters
En hit? Ja om försäljningslistorna helt plötsligt skulle vara musikaliskt objektiva.

8. TAKE ON ME – AHA
Aha, ett tecken på någon form av analysförmåga.

7. RED RED WINE – UB40
Fantastisk supalåt på High Chaparall (nej nej inte Filip och Fredrik) i slutet på  åttiotalet.

6. TAINTED LOVE – Soft Cell
Undantag möjligtvis men inte placeringen.

5. WALK OF LIFE – Dire Straits
Eller inte.

4. 9 TO 5 – Dolly Parton
9 to 16.30 heter det.

3. I STILL HAVEN’T FOUND WHAT I’M LOOKING FOR – U2
Nej just det.

2. FOREVER YOUNG – Alphaville
Bra för att vara sämsta låten på den kanske tjugonde bästa synthskivan mellan 1982 och 1995.

1. BORN IN THE USA – Bruce Springsteen

Hallå eller.

Nu kommer min egen lista, normativ, utan inbördes rangordning och helt rätt i sin totala påverkan av mig själv och hur jag tycker just nu. Helt enkelt adevkvat med ett mer adekvat ord.

Depeche Mode – Lie To Me

Kraftwerk – Computerwelt

Union Carbide Procuction – Cartoon Animal

Dire Straits – Sultans Of Swing

The Pixies – Here Comes Your Man

The Smiths – Paint A Vulgar Picture

Depeche Mode – The Things You Said

The Cure – In A Forest

Pink Floyd – Comfortably Numb

Secret Service - Oh Susie

Depeche Mode – Somebody

Skriver jag dylig lista om en vecka blir resultatet förmodligen ett helt annat (och eventuellt tio låtar). Men jag är ju inte någon uppslagslista i musikalitesfrågor utan en helt vanlig musikspanare från Forsheda.

Istället tänkte jag ägna detta inlägg åt det tyska synthträsket. Jag tänker återvända hit många gånger, men idag börjar jag med en historia som inte har direkt med musiken att göra. Detta är en av alla de historier om artister och deras liv som utgör själva ryggraden i det som brukar kallas för rockmyten.

Någon gång under det tidiga åttiotalet, låt oss säga på hösten 1981 strax efter det att Computerwelt släpptes, gjorde Ralf Hütter, som var en av grundarna till Kraftwerk, en av sina ytterst få intervjuer under sin karriär. En brittisk musikskribent hade efter flera års enträget tjatande, fjäskande och hårslitande äntligen fått lön för sin hårda möda och av Hütter blivit lovad en intervju i Düsseldorf, Kraftwerks heimat, där Hütter antagligen kände sig lugn och trygg.

Journalisten (Mr Wilson) hade blivit väckt av den skramlande telefonen klockan 04.00 denna novembertisdag i sitt hem utanför Manchester i norra England. En hürtig tysk röst hade meddelat att ”herr Wilson” skulle bli upphämtad framför Hotel Nikko i Düsseldorf klockan 19.15 samma dag. Mr Wilson tittade misstroget på den surrande luren och la med omsorg tillbaka den i sin klyka. Han satte på en kopp the och tog en dusch. När han var färdig hade han funderat klart.

Klockan 15.13 landade hans Lufthansaplan på Flughafen Düsseldorf International och en timme senare var han framme på hotellet som till hans förvåning hade hans reservation inklusive betalning och allt. Han tog hissen upp till sitt rum och tittade litet på en match men United höll på att få stryk så han sov en stund istället för att sedan ta sig ännu en dusch. Därefter tog han sig ned i den stora kontinentala och inglasade baren. Han hann precis med en öl innan klockan var redo för mötet. Han tog sin rock och gick ut och ställde sig utanför lobbyn och kastade ett öga på sin armbandsklocka. 19.14. Efter fyrtiofem sekunder gled en svart BMW med skuggade rutor upp vid entrén och stannade. Wilson gick försiktigt fram till passagerardörren och öppnade den. Där inne satt en svartklädd Ralf Hütter vid ratten utan att med en min visa att dörren just hade öppnats. Wilson satte sig i den bekväma stolen och stängde dörren efter sig. Bilen stod stilla. Wilson fumlade då på sig bältet, varpå det tyska geniet lätt tryckte på gasen så att den åttacylindriga motorn drev upp automatlådan i maklig fart.

Efter en stunds krånglande var de ute på Autobahn i en jämn och bekväm fart. I radions perfekta ljudanläggning strömmade Kraftwerks Spegelsal ut och Wilson var tvungen att nypa sig själv i sidan för att inte drömma sig bort. Hütter hade, med undantag från att han faktiskt framförde bilen, inte visat något tecken på att han var vid liv sedan Wilson satt sig i bilen. Efter cirka tio minuter svängde bilen av och fortsatte upp för en serpentinliknande väg mitt i skogen i ungefär fem minuter, för att sedan åter svänga av, denna gång på en liten grusväg. Efter bara en stund öppnade sig skogen och en magnifik vy visade sig. Nu stannade bilen och Ralf Hütter klev ur. Utan att stänga dörren efter sig gick han bort mot ett litet skyddsstaket som stod uppställt framför sluttingen ned mot Düsseldorf. När han kom fram stannade han och blev stilla. Mr Wilson kunde intet annat än att följa efter. När han kom fram höjde Hütter långsamt sin vänstra arm och pekade med hela handen mot en stor blinkande skorsten i väster och sa tydligt och klart på sin mekaniska tyska: ” KRAFTWERK”! Sen körde han under tystnad hem den stumme Mr Wilson till hotellet igen.