Kent – Box 1991 – 2008

29 oktober 2008

För några veckor sedan skrev jag om Kents kommande box. Nu är den här och jag har tagit del av innehållet och kan därmed plocka upp min tråd och börja nysta i denna gedigna samling svensk rockhistoria. Boxen innehåller, förutom Kents samtliga album, alla texter, smaskiga historier och 26 extraspår.

Jag tvivlar alltid när det börjar dra ihop sig till samlingar och boxar. Det är nämligen ytterst sällan det tillför något extra. Visserligen är det snyggt att ha samlade verk i samma estetiska paket, men det är i regel inte värt pengarna. Då det blir något extra eljest med boxar är när det inte endast bjuds på backning utan även serveras nya rätter så som intressanta bakomallt-matreal, texter samt bra låtar som inte kom med på originalalbumen på grund av att de inte passade i heleten och inte därför att de var dåliga. Kents Box 1991 – 2008 innehåller allt detta.

En vän påpekade att Kent aldrig någonsin får dålig kritik. Det stämmer förvisso men det beror främst på att de aldrig någonsin gör någon skit. Känner man till svensk media kan det dock vara svårt att veta. Vet man intet om Kent utan endast läser vad som skrivs om dem är det mycket lätt att få uppfattningen att Kent är en helig ko för den svenska popkultur-eliten. Vilket de förmodligen också är, men eftersom de samtidigt fortsätter att leverera klassiker är det svårt att veta om någon skulle våga kasta första stenen om de verkligen gjorde något riktigt dåligt.

Kent, Våga Vara Rädd, Tillbaka Till Samtiden, 2007:

… En valentin på blod, choklad
De har spärrat av halva stan
Alla vet att stormen kommer
Och bandet klev precis på scenen
Det blir synd om den som kastar första stenen
Alla vet att stormen kommer…

För att ett band skall bestå samtidigt som de utvecklas krävs arbetsmoral och ångest. Arbete för att inte slå sig till ro med det gamla och ångest för att kunna fylla utvecklingen med annat än snygga ljud. Joakim Berg har lyckat att gå från djup tonårspessimism via åldersnoja och identitetskris till totalskräck för att bli bespottad, kritiserad men framförallt för att bli bortglömd. Detta tillsammans med allt ytligt som är bra med Kent gör att jag ser framtiden an med glädje. Det är därför jag inte skulle bli en bra låtskrivare. Jag är för positiv.

I Kent hör jag förutom Depeche Mode, Stone Roses, Pulp, Blur, Joakim Thåström, Bowie, Air, Klas Östergren, Dan Andersson och i någon mening även mig själv. Skall någon kasta första stenen hoppas jag att det är för att Kent gjort en pissdålig skiva och inte för att någon kritiker vill vara först för saken skull. Men detta kommer naturligtvis att hända förr eller senare. Hoppas gör jag därför att Kent inte tar efter DM i just denna sak utan slutar när de fortfarande står någorlunda på topp.

Jag är en musiksnobb. När ett band jag gillar når en viss komersiell nivå börjar jag i regel tycka att de var bättre förr. Men det är nog ganska korkat som regel. I regel är det månde så att många indieband är bättre innan skivbolagen slår klorna i dem. Men långt ifrån alltid. Red Hot Chili Peppers, Metallica, U2, Nirvana, Depeche Mode, AC/DC, Slipknot, Belle and Sebastian, Kent med många, många andra.

Inte alls givet att dessa band blivit bättre när de blivit signade men det är ett dåligt argument att de blivit sämre bara för att de fått ett skivkontrakt. Ett bra band gör bra musik. Har bandet därtill integritet att stå emot idol-olaproducenter när de gör karriär är det inget problem. Problemet är att vi som konsumenter inte är kritiska åt båda hållen. Kan man urskilja ett bra band bland ett gäng lökiga wannabees borde man naturligtvis kunna plocka ut kavlitet bland ett gäng kända band.

Således bör man använda sin musikalitet när man utser vinnare och förlorare i musikvärlden och inte sin irrationella snobbhjärna. Eller med andra ord, lyssna på de artister Du tycker är bra oavsett vilken listplats de råkar ligga på för tillfället.

Voine, voine, voine. Jag vet inte riktigt var jag skall börja. Å ena sidan tycker jag att konstnärer skall säga vad de vill ha sagt i sin konst. Måste de krumbukta sig meddels pajaskonster a la krimskrams och nya fina bonus-tjosanhejsan, kan det kvitta. Och vad i hunnan är innepåsar? Och hur tecknar man en påse? Det är så dumt så att klockorna stannar.

Å andra sidan älskar jag dokumentärer och historien bakom och allsköns kuriöst skvaller om mina musikaliska hjältar. Ju mer desto bättre. Om det är bra saker förstås.

Det som retar mig litet är att de ger ut historien om sig själva. ”I halvtid” som de uttrycker det på sin hemsida. Hur vet de det? Får man pengarna tillbaks om de inte slutar om sjutton år?

Depeche Mode (som i stort sätt sällan förekommer i mina blogginlägg) som är en av Kents stora förebilder har gett ut en halvtimmes-dokumentär om varje enskild originalplatta de gjort. De har släppts tre i taget tillsammans med en re-mastrad version av skivan den handlar om. Dessa filmer är förvisso bra, men det är ändå något sorgligt med ett band som ytterligare mjölkar en på kosing efter snart 25:års konsumerande av deras produkter. DM:s skivbolag blev uppköpt av amerikanskt dito för något år sedan och då slutade det handslag att gälla som de slagit med Daniel Miller på Mute Records 1981. Detta kan månde vara orsaken till att just DM distribuerat så mycket skit de senaste åren att det borde komma med när man beställer en Happy Meal. Vad andra band har för ursäkt kan vi spekulera om en annan gång.

Men bortsätt från skivbolagens girighet (vilket inte skiljer sig från min girighet eller Din eller någons för den delen) vilket man kan förstå, skall de åtminstone kunna leverera kvalitet. Om IKEA eller McDonalds säljer skit är det helt i sin ordning. Dels därför att folk inte förväntar sig Buno Mathsson eller ostron, dels därför att de heller inte tar betalt som om det vore det.

Återstår med andra ord att se om Kents box för 399 balubas håller måttet. Gör den inte det har väl helt enkelt allvaret gått blivit ett stort skämt.

Det kommer alltid att finnas personer som säger sig hata artister som Morrissey, Kent och Håkan Hellström. Anledningen är att detta är konstnärer som säger saker genom tonsatt poesi som är för svårt att förstå för idoter. Sen finns det de som fattar men blir rädda. Och de som bara tycker att  ”clowner” som dessa är fula, sjunger falskt eller bara inte kan spela munspel.

Jag har sett Håkan ett tiototal gånger, Kent har jag sett en gång och om jag inte ser dem igen är det med intill visshet gränsande sannolikhet tillräckligt för att veta. Morrissey rockar fett alltid. Har Ni inte sett honom? Nehe, men googla  honom en gång då och lyssna och håll käften sen. Det kommer alltid finnas de som skyddar sitt eget svaga inre genom att förneka de som har ett minst lika svagt inre men har förmågan att uttrycka detta i konst, poesi eller i musik. Det är Er jag gärna bjuder på middag och pratar med. Allt annat är bara been there, than that.

Håkan är ju bara en massa rip offs och snodda texter. Och? Vad tror Ni musik handlar om? Tror Ni att The Verve skrev Bittersweet Symphony eller att Stones gjorde det?  De som sett Håkan live och lyssnat på vad han vill säga, är förmodligen onda om de inte ens erkänner att han är begåvad. De som hatar Kent är ignoranta och de som inte fattar Morrissey, fattar helt enkelt intet.

Sen finns det, tror det eller ej, de som på fullaste allvar tycker att Bob Dylan är överskattad. Hur menar de då? Att hans låtar inte har framförts av världens främsta artister ? Eller att han inte är den ende i rockvärlden som i Svenska Akademien på allvar omsusats för Nobels litteraturpris? Sen att han inte är någon Eric Clapton på gitarr eller inte heller spelar munspel som Tots Tillerman är väl av akademisk betydelse. Det finns säkert hundra studiomusiker i Stockholm som gör detta bättre. Men det finns  inte hundra människor i Stockholm eller i Världen som skriver detta;

* 1962 – Bob Dylan
* 1963 – The Freewheelin’ Bob Dylan
* 1964 – The Times They Are a-Changin’
* 1964 – Another Side of Bob Dylan
* 1965 – Bringing It All Back Home
* 1965 – Highway 61 Revisited
* 1966 – Blonde on Blonde
* 1967 – Bob Dylan’s Greatest Hits (samling)
* 1967 – John Wesley Harding
* 1969 – Nashville Skyline
* 1970 – Self Portrait
* 1970 – New Morning
* 1971 – Bob Dylan’s Greatest Hits, Vol. 2 (samling)
* 1973 – Pat Garrett & Billy the Kid (soundtrack)
* 1973 – Dylan
* 1974 – Planet Waves
* 1974 – Before the Flood (live)
* 1975 – Blood on the Tracks
* 1975 – The Basement Tapes
* 1976 – Desire
* 1976 – Hard Rain (live)
* 1978 – Masterpieces (samling)
* 1978 – Street Legal
* 1979 – At Budokan (live)
* 1979 – Slow Train Coming
* 1980 – Saved
* 1981 – Shot of Love
* 1983 – Infidels
* 1984 – Real Live (live)
* 1985 – Empire Burlesque
* 1985 – Biograph (samling)
* 1986 – Knocked Out Loaded
* 1988 – Down in the Groove
* 1989 – Dylan & the Dead (live)
* 1989 – Oh Mercy
* 1990 – Under the Red Sky
* 1991 – The Bootleg Series Volumes 1-3 (Rare & Unreleased) 1961-1991 (samling)
* 1992 – Good as I Been to You
* 1993 – The 30th Anniversary Concert Celebration (live med diverse artister)
* 1993 – World Gone Wrong
* 1994 – Bob Dylan’s Greatest Hits Volume 3 (samling)
* 1995 – MTV Unplugged
* 1997 – Time Out of Mind
* 1998 – The Bootleg Series Vol. 4: Bob Dylan Live 1966, The ”Royal Albert Hall”
* 2000 – The Essential Bob Dylan (samling)
* 2001 – ”Love and Theft”
* 2002 – The Bootleg Series Vol. 5: Bob Dylan Live 1975, The Rolling Thunder Revue
* 2004 – The Bootleg Series Vol. 6: Bob Dylan Live 1964, Concert at Philharmonic Hall
* 2005 – The Bootleg Series Vol. 7: No Direction Home: The Soundtrack (soundtrack)
* 2005 – The Best of Bob Dylan (samling)
* 2006 – Modern Times
* 2007 – Dylan (samling)

In Your Face!

I julas hyrde jag och min Syster-Yster med familj en liten gård utanför Katrineeholm. Barnen kunde leka med djuren och det var lantligt som fan med emililönneberga-kök och hela fadderitten. Ja Ni vet, praktiskt tag de bästa delarna i Astrid Lindgrens samlade verk. På juldagen fyller jag år (till skillnad från Guds pajk) och därför fick jag välja aktivtet för tre vuxna och fyra barn (Finnen inkluderat (internt)). Det regnade, blåste och det var ungefär 5 grader varmt. Vi åkte självklart till Eskilstuna. In och ut och runt staden i flera timmar i hopp om att insupa samma svarta magi som av Kent bakats i denna mörka, gråa och übertråkiga lilla stad. En vecka senare i Stockholm kom den: Känslan, som jag hatar att älska men samtidigt älskar att hata och som likt ett frö växte känslan inom mig och fick mig slutligen på våren i år att ta beslutet att lämna den trygga tillvaron i Värnamo och flytta upp till Stockholm. Igen. Tack Kent.

Kent har det som krävs för ett icke bluesbaserat rockband. Alla som hatar Kent har ett hål i själen. Men dessa påstått hatfyllda människor finns inte på riktigt. Det finns bara människor som är värdeneutrala inför Kent och de som älskar Kent, alla andra ljuger även om de inte är medvetna om det. I sista scenen i filmen, Så Nära Får Ingen Gå (ett år med Kent) frågar filmens skapare Per Sinding-Larsen, Jocke Berg om vad han önskar mest med Kent. Jocke Berg grunnar ett tag (på riktigt) och efter tio sekunder säger han – Det är nog att tillockmed de som hatar oss skall gilla oss. Per Sinding-Larsen replikerar då (första och enda gången hans röst hörs i filmen) – Har ni inte kommit dit redan? Jag har hört massa med folk som säger – fan jag hatar Kent men de är ganska bra. Om man lyssnar på dem så är de ganska bra. Fin.

Min teori är att de som hävdar att de hatar Kent (eftersom de hatar är de engagerade och därmed kvalificerar de till analys) i själva verket är rädda för att besöka de platserna i själen som i stort sätt är nödvändigt om man skall fårstå Kent. De värdeneutrala är kanske även de morsgrisar, men de är litet smartare och undviker de stora orden bara för att slippa konfronteras med sin dödsångest. Men nu fick De allt fikon. Flummigt som fan men jag tror att det finns åtminstone en gnutta sanning i detta resonemang.

Kent engagerar som sagt och de berör. Bara där har de halva inne. Jocke Berg sa dessutom att – om vi inte kan få de som hatar oss att erkänna att vi är bra, kan vi åtminstone få dom att hata oss ännu mer.

Kents musik är som en sattelit som kretsar kring en Värld av känslor och tragik men på grund av avståndet ser man inte de vulgära detaljerna, bara mörkrets kalla och nakna skönhet. Jag tar ju inte bara en kula för Kent utan som Ni vet även för Depeche Mode. Och det är också litet anledningen till mina eviga bloggiska adjektiv å DM:s vägnar. Kent gillar nämligen DM och som ett tecken (har kentfilmen på i bakgrunden)  hörs nu tonerna av DM:s It´s No Good och jag får ett helt jävla hav med vatten på min kvarn. Kan jag få någon i Kent att läsa min blogg skulle jag kunna bli polare med dem. Sån pellejöns är jag.

Ni som gillar DM och inte Kent gillar antagligen DM av helt fel skäl eller så vågar Ni inte cirkulera den Värld som Kent är så inihelvetes satans jävla bra på.