En junikväll 1976 spelade Sex Pistols i Manchester för första gången. Det var 42 personer i publiken. Av dessa entusiaster skapades banden, Joy Division, New Order, Simply Red, Happy Mondays och The Smiths. Hyfsat inflytande får man väl säga. Morrissey har sagt att han aldrig tidigare tänkt på att starta ett band, men efter att ha sett hur bra Pistols var utan att kunna spela gick han ut och köpte sin första bas. Det visade ju sig fungera hyfsat.

The Factory, utmärkte sig inte bara för sina liberala skiv-kontrakt utan även för deras indifferenta syn på skivförsäljning. Tanken var att göra bra konst och om folk gillade vad de såg skulle de även köpa skivorna. Det fungerade. Problemet var skivomslagen. De var i regel så dyra att producera att det åt upp marginalen på skivförsäljningen. Bland annat lät man en matematiker datorisera en graf över en stjärnas kollaps i rymden till Joy Divisions första platta. En annan idé var ett skivomslag i sandpapper.

När Joy Divisions sångare och låtskrivare Ian Curtis avslutade sitt liv dog Joy Division. Istället föddes New Order som skulle komma att bli ett av åttiotalets största synthband. Men dock aldrig lika bra som Joy Division. Ian Curtis självmord var inte som andra rocksjälvmord. Ian tog inga droger och han var aldrig destruktiv. I själva verket var han ödmjuk, intelligent och väldigt omtänksam. När han var tjugo år fick han dock diagnosen epilepsi. Ian ordinerades väldigt starkt potent men primitiv medicin. Detta bröt ned honom totalt.

Ians svaghet var att han var snäll och godtrogen. Och som alla män, svag för kvinnor. Hans livs kärlek var inte Debbie utan Anikk. Anikk var ett belgiskt fan som jobbade för Belgiska ambassaden i London. Hon extrade som musikjournalist och så träffades de tu. När Debbie fick reda på detta blev det droppen för Ian som inte kunde hantera de två olika kärlekarna.

Tony Wilson berättade att han åkte tåg med Anikk två veckor före Ians självmord. Detta var när Joy Division just släppt sin andra platta. Tony frågade vad Anikk tyckte om den nya skivan. Anikk svarade att hon var livrädd. Livrädd för att hon trodde att Ian menade mad han skrev. Tony menade att det bara var konst. Han hade dessvärre fel.

I filmen Control kan man följa dessa tragiska år om Ian Curtis. I dokumentären Factory kan man följa manchesterskolans tidiga år och i 24 Hour Party People kan man följa Tony Wilsons syn på det hela.

När Ian Curtis hittades död i sitt radhus den 22 maj 1980, låg The Idiot med Iggy Pop på skivtallriken.

Paint A Vulgar Picture som kom på Smiths sista studioalbum Strangeways Here We Come (1987), var en kraftig självkritik från Morrisseys sida. Låten är skriven ur ett ungt fans perspektiv som sågar artisternas ryggradslöshet och skivbolagens snuskgubbe-attityd inför möjligheten att alltid söka krama en extra droppe gyllene näktar ur en redan döende artist. Det kan man ju har synpunkter på men efter som jag anser vara mig litet mindre dålig på att diskutera musik än vad Morrissey är på modern politisk analys låter jag det bero. Tills vidare åtminstone.

Vad Manchester betytt för den populära musikkulturen är väl knappast någon väl dold hemlighet ens för Horace Engdahl. The Smiths utgjorde en del av den andra vågen efter orkestrar som Buzzcocks, Joy Division och Happy Mondays. När Ian Curtis dog 1980 ändrade sig scenen i Manchester ganska avsevärt. Detta gällde naturligtvis mest för den etablerade delen utav manchesterbanden. Och i synnerhet på grund av den (redan då smått legendariska) klubben The Haçienda som startades av bland annat Tony Wilson som var den lokale skivbolagsägaren och teve-stärnan som signade Joy Division i sitt eget blod och flera av de de andra stora manchesterbanden. Blodet var dock unikt för Joy Division som utan Ian Curtis ändå åkte till USA (turnén  var planerad till dagen efter Ians självmord) där de fick all sin utrustning stulen, köpte synthar och blev New Order. Inspirerade av New Yorks dansscén kom bandet hem igen och på The Haçienda startade de med Tony Wilson det som senare skulle bli den moderna brittiska danskulturen, Acid, Acid House och Tecno. Dess begrepp fanns redan innan men det var The Haçienda som (med aningen hjälp av ecstasy) försatte bollen på de sluttande planet.

I denna miljö föddes Morrissey och The Smiths. Det sägs att den unge radikale Morrissey var på The Haçienda en gång och sa – att man behöver fan inte kunna spela för att nå ut. Sen gick han och köpte en bas. Resten är, som den historiskt kunnige vet, historia.

Att The Smiths väljer att släppa en ny samling är väl i någon mening bra för att sprida musiken till nya generationer, men det är ändå marginella effekter skulle jag gissa. Folk som gillar Morrissey sprider hans musik till de som har potential att gilla honom. The Smiths kommer aldrig bli stora på det sätt de var på åttitalet. Aldrig. Men Morrissey kommer alltid att anses som en av de största.

2006 såg jag denne man för andra gången och då på stora scenen på roskildefestivalen. Han hade ganska tätt släppt två plattor. You Are The Quarry och Ringleader Of The Tormentors, varav den förstnämnda enligt mig är en av de bättre plattorna han gjort. Så stod han där på den gigantiska scénen i den danska försommareftermiddagens blå öppnande ljus och började hela spekaklet med Panic tätt följt av The First Of The Gang To Die. Jag grät utan att skämmas som ett barn. Det är väldigt lätt att intellektualisera Morrisseys musik, men att se honom live är en helt och hållet känslomässig resa. Så om denna nya samling leder till fler spelningar; Bring em on!

Hårdrockare i bekantskapskretsen brukar till och från kalla mig för jävla synthare, vilket i någon mening förvisso stämmer, även om det är relativt långt från hela sanningen.

Det som däremot helt stämmer är att alla hårdrockare  hasade fram i tillvaron med nitar, flottigt hår och rost i sina kalsonger medan jag gick i pressad skjorta, svarta skor och vita boxers.

För att förstå skillnaden mellan en synthare och en hårdrockare behöver man vanligtvis inte ha doktorerat i modern västerländsk musikkultur. Vill man däremot fördjupa sig i den elektroniska musikens värld och där lära sig skilja på vad det är som är synth och vad som bara är musik framställt på syntar, får man nog anstränga sig mer än att bara hitta på fekala historier om hårdrockare.

För att komma i närheten av att förstå att all elektronisk musik inte är synth, måste man först och främst förstå just det. Inte ens all synth är elektronisk musik. Faktum är att det inte finns så många riktiga syntband. Det kanske är en av populärmusikens snävaste genre, utan att någon lyckats tala om vad det faktiskt handlar om.

I grunden (men inte nödvändigtvis) skall ett syntband, under merparten av sin karriär, ha verkat på åttiotalet. Vilket för den uppmärksamme innebär att till exempel DM har gått från att ha varit ett av de största synthbanden på åttiotalet till att vara ett hyfsat elektroniskt nittiotals-rockband. Medan Joy Division gick från att vara ett synthigt och jävligt bra rockband på sjuttiotalet till ett hyfsat åttiotals-synthband under namnet New Order.

New Order som för övrigt har sålt flest maxisinglar (Blue Monday) genom tiderna utan att för den skull tjäna en enda spänn på det, eftersom de lade ned mer pengar på konvoluten än vad skivan totalt inbringade. Att ett band slänger så mycket pengar på ett snyggt omslag är naturligtvis jävligt synthigt bara det.

Ett riktigt synthband bör vidare helt bestå av syntar och eventuellt människor som spelar på dem. Syntarna skall helst vara analoga och om möjligt även monofoniska.

En monofonisk synt kan endast spela en ton i taget, vilket innebär att det inte går att spela ackord på den. I stället måste man programmera tonerna efter varandra i steg (step) och upprepa dessa i olika tonarter. Ungefär åtta toner i rad gick det att stepprogrammera en synt, men man kunde lagra flera olika sekvenser och därefter använda dem i lämplig ordning. Till detta använde man oftast en basbaserad synt som man lät loopa för att låta de övriga syntarna ackompanjera bas- och trumgångarna. Detta är den huvudsakliga anledningen till det ”blippiga” ljudet som ofta förekom innan samplern blev vanlig i musiken. Men det visste Ni naturligtvis sedan tidigare.

Kläder och accessoarer är naturligtvis av avgörande vikt, så avgörande att de kommer att avhandlas enskilt vid senare tillfälle. Men jag kan bara säga att så länge vi håller oss till den poppiga delen av synthen i början av åttiotalet, är och förblir DM (sen är det slutpratat om dem) de största både musikaliskt och estetiskt, vilket i sin fulländade symbios kanske är det som faktiskt gör ett perfekt syntband. Fortsättning följer…

Tony Wilson var en tevekändis som hade gjort litet fåniga inslag för BBC som alla gick ut på att han gjorde sig illa eller blev bortgjord. Han tröttnade givetvis på detta och började på Granada TV i Manchester som programledare för ett lokalt musikprogram. Programmen blev väldigt kända för att de spelade både post-punkband och punkband och därtill live. När Sex Pistols den 4 juni 1976 spelade på Lesser Free Trade Hall var det fyrtio betalande gäster. Några skulle komma att skapa The Happy Mondays, en skulle komma att starta Simple Red och fem av dem skulle bli Warsaw, som skulle bli Joy Division och som efter Ians död slutligen skulle bli New Order. Pistols viktigaste spelning följdaktningen. Men inte för Sex Pistols.

Tony Wilson hade lovat att han skulle uppmärksamma Joy Division på Granada, när de släppt sin första EP, viket de nu gjort och den stora dagen för deras tv-debut var äntligen där. Men Tony visade bara Ep:ns  konvolut och gav inte heller någon kommentar. Detta gjorde Ian Curtis så förbannad varför han nästa gång han stötte på Tony Wilson på en pub, strax innan deras egen spelning, skrev ett kort meddelande på en lapp som han gömde i handflatan, han gick snabbt fram till bordet där mr Wilson satt och konverserade ett annat ungt band. Ian drämmer handen i bordet och blåser röken i ansiktet på Wilson, som inte reagerar, Curtis: ”Du är en idiot, en kärring och en fitta är du”, Wilson: ”Varför är jag det?”, Curtis: ”Du spelade inte oss”, Wilson; ”Då gör jag det nästa gång”. Curtis återgår till bråket de har med ett annat band som skall spela samma kväll. Kvar vid bordet sitter fyra gapande tonåringar och en leende blivande producent för Joy Division. På lappen står det :

Joy Division

You´r Cunt!