Sundaymorning » Håkan Hellström

Mattias Glavå – en Lassie

Mackan — Sat, 17 Jan 2009 22:52:49 +0000

Skulle kunna skriva mer om P3-Guldgalan men den var så tråkig att jag skall försöka tänka ut ett mer adekvat ämne för nattens blogginlägg.

Med risk för att upprepa något jag redan skrivit, skriver jag ändå att Håkan Hellströms före detta producent har hånglat i min Farmors soffa.

Producenten heter Mattias Glavå (tidigare Johansson) och har förutom Håkan även producerat Broder Daniel, Dungen och Anna Järvinen. Jag skall inte säga att jag känner Mattias väl men vi hängde några sommarveckor sommaren 96 i Värnamo. Min Farmor bodde på citygatan no uno Storgatsbacken och eftersom jag bodde i Växjö kvartade jag hos Farmor när jag var i stan. Statt stängde klockan ett och Farmor hade bananlikör.

En kväll träffade Mattias en flicka. Vi gick hem till Farmor och Mattias hånglade med flickan. I min Farmors soffa. Flickan blev sedan Håkans producents fru.

Hursomhelst tycker jag att Ni som gillar Broder Daniel och Håkans två första album skall kolla in Mattias Glavå litet mer ingående. Det är Ni värda.

Jag, Håkan och Frank Sinatra

Mackan — Thu, 15 Jan 2009 17:54:33 +0000

När Håkan Hellström var sjutton år skrev han en uppsats om Frank Sinatra. Eller rättare, om sig själv. Eller ännu rättare, om sig själv och Frank Sinatra.

När jag själv var sjutton visste jag att jag skulle bli rockstjärna. Precis som Håkan. Men jag saknade talang. Håkan däremot hade talang. Han såg sig själv som en liten gosse och visste att flickan i den blommiga klänningen också gjorde det. Flickor gillar stora killar med muskler och pojkar gillar söta flickor med stora bröst. Varför är det så undrade en elvaårig Håkan till sin biologilärare. Men unge herr Hellström visste att han en dag skulle bli som Frank Sinatra. Omtyckt, beundrad och dyrkad. Han övade tillockmed på att vara rik genom att i timmar vandra runt i de förmögna delarna av Göteborg. De existerar faktiskt.

Är det nödvändigt att veta att man skall bli en stjärna för att bli det? Och vad händer med de som visste men hade fel?

Det är förmodligen inte nödvändigt att tro sig veta vad man skall bli för att bli det. Det skadar nog dock inte.

Vad som hände med mig? Jag blev musikbloggare.

Dylan – eller idoter

Mackan — Thu, 09 Oct 2008 00:55:31 +0000

I dagarna kommer Bob Dylan ut med nygammalt ånyå. Plattan heter ”Tell Tale Signs”. Likt ett par gånger tidigare plockar Dylan upp låtar som tidigare inte blivit utgivna. Vilket kan betyda att det är de bästa eller de sämsta låtarna, beroende på hur bra skivbolaget var som var med första gången det begav sig. I andan av detta har jag följande att tala om för kreti och pleti där ute i det försupna folkhemmet som kallas Sverige.

Det kommer alltid att finnas personer som säger sig hata artister som Morrissey, Kent och Håkan Hellström. Anledningen är att detta är konstnärer som säger saker genom tonsatt poesi som är för svårt att förstå för idoter. Sen finns det de som fattar men blir rädda. Och de som bara tycker att ”clowner” som dessa är fula, sjunger falskt eller bara inte kan spela munspel.

Jag har sett Håkan ett tiototal gånger, Kent har jag sett en gång och om jag inte ser dem igen är det med intill visshet gränsande sannolikhet tillräckligt för att veta. Morrissey rockar fett alltid. Har Ni inte sett honom? Nehe, men googla honom en gång då och lyssna och håll käften sen. Det kommer alltid finnas de som skyddar sitt eget svaga inre genom att förneka de som har ett minst lika svagt inre men har förmågan att uttrycka detta i konst, poesi eller i musik. Det är Er jag gärna bjuder på middag och pratar med. Allt annat är bara been there, than that.

Håkan är ju bara en massa rip offs och snodda texter. Och? Vad tror Ni musik handlar om? Tror Ni att The Verve skrev Bittersweet Symphony eller att Stones gjorde det? De som sett Håkan live och lyssnat på vad han vill säga, är förmodligen onda om de inte ens erkänner att han är begåvad. De som hatar Kent är ignoranta och de som inte fattar Morrissey, fattar helt enkelt intet.

Sen finns det, tror det eller ej, de som på fullaste allvar tycker att Bob Dylan är överskattad. Hur menar de då? Att hans låtar inte har framförts av världens främsta artister ? Eller att han inte är den ende i rockvärlden som i Svenska Akademien på allvar omsusats för Nobels litteraturpris? Sen att han inte är någon Eric Clapton på gitarr eller inte heller spelar munspel som Tots Tillerman är väl av akademisk betydelse. Det finns säkert hundra studiomusiker i Stockholm som gör detta bättre. Men det finns inte hundra människor i Stockholm eller i Världen som skriver detta;

* 1962 – Bob Dylan
* 1963 – The Freewheelin’ Bob Dylan
* 1964 – The Times They Are a-Changin’
* 1964 – Another Side of Bob Dylan
* 1965 – Bringing It All Back Home
* 1965 – Highway 61 Revisited
* 1966 – Blonde on Blonde
* 1967 – Bob Dylan’s Greatest Hits (samling)
* 1967 – John Wesley Harding
* 1969 – Nashville Skyline
* 1970 – Self Portrait
* 1970 – New Morning
* 1971 – Bob Dylan’s Greatest Hits, Vol. 2 (samling)
* 1973 – Pat Garrett & Billy the Kid (soundtrack)
* 1973 – Dylan
* 1974 – Planet Waves
* 1974 – Before the Flood (live)
* 1975 – Blood on the Tracks
* 1975 – The Basement Tapes
* 1976 – Desire
* 1976 – Hard Rain (live)
* 1978 – Masterpieces (samling)
* 1978 – Street Legal
* 1979 – At Budokan (live)
* 1979 – Slow Train Coming
* 1980 – Saved
* 1981 – Shot of Love
* 1983 – Infidels
* 1984 – Real Live (live)
* 1985 – Empire Burlesque
* 1985 – Biograph (samling)
* 1986 – Knocked Out Loaded
* 1988 – Down in the Groove
* 1989 – Dylan & the Dead (live)
* 1989 – Oh Mercy
* 1990 – Under the Red Sky
* 1991 – The Bootleg Series Volumes 1-3 (Rare & Unreleased) 1961-1991 (samling)
* 1992 – Good as I Been to You
* 1993 – The 30th Anniversary Concert Celebration (live med diverse artister)
* 1993 – World Gone Wrong
* 1994 – Bob Dylan’s Greatest Hits Volume 3 (samling)
* 1995 – MTV Unplugged
* 1997 – Time Out of Mind
* 1998 – The Bootleg Series Vol. 4: Bob Dylan Live 1966, The ”Royal Albert Hall”
* 2000 – The Essential Bob Dylan (samling)
* 2001 – ”Love and Theft”
* 2002 – The Bootleg Series Vol. 5: Bob Dylan Live 1975, The Rolling Thunder Revue
* 2004 – The Bootleg Series Vol. 6: Bob Dylan Live 1964, Concert at Philharmonic Hall
* 2005 – The Bootleg Series Vol. 7: No Direction Home: The Soundtrack (soundtrack)
* 2005 – The Best of Bob Dylan (samling)
* 2006 – Modern Times
* 2007 – Dylan (samling)

In Your Face!

Broder Daniel – Broder Henrik

Mackan — Sat, 06 Sep 2008 09:00:33 +0000

Idag är jag i tanken uppfylld av Broder Daniel, men i själ och hjärta av mina syskonbarn som jag skall bada med på sporthallen här i Värnamo. Är hemma över helgen för att fira min systers födelsedag och umgås med familjen. Åkte lastbil igår med en vän, dels för att spara pengar men även för att få litet kvalitetstid med Fredrik som hans namn är. Vi hörde på en tvåtimmars dokumentär om Broder Daniel på P3. Bra. Det blir Broder Daniel-bloggande i afton när min morbror Paul i Målskog har lagt sig för sin skönhetssömn.

en dag senare…

Broder Daniel gjorde sin sista spelning för en månad sedan på Way Out West. Under det just det namnet hursomhelst. BD har påverkat människor på djupet inom flera områden. Dels musikalist och poetiskt, men även som stilbildande ungdomskult. Det speciella är att man då och då fortfarande ser trettonåringar med basker, rödmålade läppar och små stjärnor klistrade under ögonen och med en BD batch på den västtyska militärrocken.

Den råa musiken och de sorgsna texterna får människor att bli varma inombords, nu och för femton år sedan. På den tiden då de var stora utan att ha spelat in några skivor. Sen blev de stora för de många, då Fucking Åmål hade premiär och där de mer eller mindre faktiskt var soundtracket. Broder Daniel Forever, som släpptes några månader innan filmen hade premiär, gick väldigt dålig, Det var en märklig upplevelse när jag efter några veckors totalt hängivet lyssnande fick klart för mig att folk inte köpte skivan. Mattias Glavås produktion tillsammans med Håkans comeback i bandet, de nya låtarna och det fantastiska gitarrspelet av Theo Jenssen gjorde skivan för mig till en av de främsta i svensk rockhistoria. Sedan har de inte blivit sämre och tidigare var de inte heller sämre. De har bara alltid varit förbannat olika. Och det på ett otroligt vackert sett. Broder Daniel har förutom själva musiken även givit unga människor hopp i nästan tjugo år. Men även lönnfeta vita medelklassare som jag har kunnat krypa upp i allars våras Broder Daniels velourknä och låtit oss vaggas till sömns.

Men som sagt kan det nog ta ett tag innan BD står på scen igen. Men som Henrik Berqvist sa på sitt geniala glennianska sätt; Det är inte helt osannolikt att jag skriver några låtar och ställer mig på scen. Och det är inte helt osannolikt att flera BD-gubbar kommer stå där med mig.