en dag senare…

Broder Daniel gjorde sin sista spelning för en månad sedan på Way Out West. Under det just det namnet hursomhelst. BD har påverkat människor på djupet inom flera områden. Dels musikalist och poetiskt, men även som stilbildande ungdomskult. Det speciella är att man då och då fortfarande ser trettonåringar med basker, rödmålade läppar och små stjärnor klistrade under ögonen och med en BD batch på den västtyska militärrocken.

Den råa musiken och de sorgsna texterna får människor att bli varma inombords, nu och för femton år sedan. På den tiden då de var stora utan att ha spelat in några skivor. Sen blev de stora för de många, då  Fucking Åmål hade premiär och där de mer eller mindre faktiskt var soundtracket.  Broder Daniel Forever, som släpptes några månader innan filmen hade premiär, gick väldigt dålig, Det var en märklig upplevelse när jag efter några veckors totalt hängivet lyssnande fick klart för mig att folk inte köpte skivan. Mattias Glavås produktion tillsammans med Håkans comeback i bandet, de nya låtarna och det fantastiska gitarrspelet av Theo Jenssen gjorde skivan för mig till en av de främsta i svensk rockhistoria. Sedan har de inte blivit sämre och tidigare var de inte heller sämre. De har bara alltid varit förbannat olika. Och det på ett otroligt vackert sett. Broder Daniel har förutom själva musiken även  givit unga människor hopp i nästan tjugo år. Men även lönnfeta vita medelklassare som jag har kunnat krypa upp i allars våras Broder Daniels velourknä och låtit oss vaggas till sömns.

Men som sagt kan det nog ta ett tag innan BD står på scen igen. Men som Henrik Berqvist sa på sitt geniala glennianska sätt; Det är inte helt osannolikt att jag skriver några låtar och ställer mig på scen. Och det är inte helt osannolikt att flera BD-gubbar kommer stå där med mig.