Är det nödvändigt att veta att man skall bli en stjärna för att bli det? Och vad händer med de som visste men hade fel?

Det är förmodligen inte nödvändigt att tro sig veta vad man skall bli för att bli det. Det skadar nog dock inte.

Vad som hände med mig? Jag blev musikbloggare.

När Davis som fattig svart pojke kom till en av USA:s första rasblandade enheter i armén var det med viljan att få tjäna sitt land. Om just detta nu skulle vara särledes moraliskt. Hursom helst hade han de bästa intentionerna i fråga om vänligt inställande till unionen och dess konstitution. Med detta sagt att han inte innan denna period hyste några som helst agg till USA.

Under sin tid i det militära blev Sammy systematiskt misshandlad, både fysiskt och psykiskt. En av hans rassistiska missfoster till befäl var en liten småfet sydstatssergant med magen full av komplex. En av denna officers favoritsysselsättningar var att måla den unge negern vit med målarfärg. Därefter fick de till serganten likasinnande soldaterna skrubba den svartvite lille krabaten  ren från det vita. Eftersom de unga vetgiriga soldatena inte lyckades tyda det symboliska i denna handling, tog serganten till orda och sa med extra högtidligt överlägsen röst: ”Du ser här Din Nigger att Du i eviga tider är och förblir en smutsig neger”.

Några år efter detta upptäcktes den lille lortgrisen av Frank Sinatra. Lyckan var gjord. Sammy Davis Jr blev en av de största underhållande artisterna genom tiderna. Hans skivor har sålt platina i 173 länder, alla vet vem han är och alla älskar honom.

En sommarkväll i maj, på den tiden då Nixon satt i ovala rummet, kör en svart limosin upp på infarten till 1600 Pennsylvania Ave, DC. Samtidigt som den blanka bilen glider upp längs med vaktkuren, glider den svarttonade rutan sakta ned för att vakten skall kunna identifiera de i förhand anmälda besökarna. Officeren i vakten vet vem som sitter i limon. Han känner igen honom. Dessvärre inte bara ifrån teve. Rutan blottar nu ett par stora bruna och mycket muntra ögon. Serganten nickar mot passageraren. Till svar får han en  snabb och (får man ändå säga) ganska klargörande replik: ”Still black Sir!”

Min Far, Tyrone (döpt efter Tyrone Power (jävelgammal westernstjärna)), har alltid varit en rabiat dansbandshatare. Den i särklass värsta representant för denna feelgood/sick-genre är och förbli Christer Sjögren. I kön till Scandinavium (där den store skulle föreviga sitt arv i Sverige) möter de naturligtvis Christer Sjögren och dennes vapendragare Bengt ”Haik” Alsterlind.

Pappa hugger, som sig bör i dylik situation, direkt; – Hur i hunnan kan Du stå i kyrkorna och sjunga om fattigdom så att kärringarna gråter ögonen ur sig samtidigt som Du tar flera tusen för att framföra Din ofattbart dåliga skit? Och att – det var en skymf för Sinatra att en fjanpelle som  Sjögren överhuvudtaget funderade på att vistas i samma lokal som  Ol´Blue Eye. Men att han kanske kunde lära sig något om sångens ädla konst, även om det inte är speciellt troligt. Christer blir jättearg och ämnar å det snaraste slå Farsan på käften. Min ömme Fader är dock inte sen i att hålla med dansbandskungen på just denna punkt, varför det hela mynnar ut i allmänt kaos där Bengt Alsterlind och morbror Peter får agera ordningsmakt och sära de bägge kombatanterna åt.

Att min Far har slagits med Christer Sjögren och att Bengt ”Haik” Alsterlind därtill särat på dem är min näst bästa ”lassie”. Att ha mistat denna scén är i sig ett oomkullrunkbart argument för att inte gå på Simple Minds någonsin igen. Att jag aldrig fick se Frank Sinatra i livet beror som Ni förstår bara på mitt eget simpla sinne.