Smiths skall återförenas. Tror det eller ej. Bandet som slagit på stora jättetrumman Allan för att göra det fullkomligt klart för allt och alla att de aldrig under några som helst omständigheter kommer att stå på samma scen igen. Inte samtidigt hursomhelst. Morrissey som tackat nej till engångsgage på över fem millar (dollars inte pissetassar) har som vanligt varit den mest rabiate motståndaren. Men nu har de alltså bestämt sig för att göra ett undantag.

The Smiths kommer nästa år, att för första gången sedan 1987, stå på en scen tillsammans igen. Arrangören som förmått manchesterbandet till detta är Coachella Valley Music and Arts Festival i Kalifornien. Undrar gör man hur mycket herr Morrissey med band tar för sitt horeri. Ja just det horeri. Det är utan tvivel fastställt att det handlar om horeri. Nu diskuterar vi bara priset.

Skall man träffa en riktig hårdrockarer kan man alltid gå på Pub Anchor i Stockholm eller på vilket landsortsdisco som helst, men för att träffa riktiga synthare är det arvikafestivalen som gäller. Där spelar alltid ett antal mer eller mindre begåvade DM-kopior och i år får de alltså hård konkurrens av originalet själva. Det är vad man brukar säga i Huskvarna; Överstyvt.

När David Gahan kom till den av bandet hyrda spanska villan i början av 1993, för att spela in Songs Of Faith And Devotion var det som en helt annan person en den som avslutat vioalator-turnén ett par år tidigare. Gahans liv bestod av heroin, heroin och heroin, vilket inte hindrade honom från att föreslå att Depeche skulle göra en grunge-skiva. Snarare tvärt om skulle man kunda hävda då han bodde i LA och umgicks där bland annat med Pearl Jam och Monster Magnet som uppenbarligen inspirerat honom till denna inte helt genomtänkta idé. Hursomhelst var inte Martin Gore (som redan skrivit färdigt skivan) speciellt imponerad av Daves förslag. Detta besked lät dock på intet sätt nedslå den heronfryntlige och långhårige sångaren, som glatt festade vidare och målade sin frisinnade konst på sitt rum i den gamla patriciervillan. Det som förundrar är att ingen av de andra förstod hur illa det stod till med Gahan. Å andra sidan höll han alla tider perfekt, tog samtliga inspelningar på första försöket samt  sjöng bättre än någonsin tidigare.

Plattan kom ut och den följande turnén var en av de hårdaste i bandets (och rockvärldens) historia. Roddare och annat löst folk som tidigare turnéat med band som Ozzy och Mötley Crue höll på att lägga av efter denna turné som var lång,  intensiv och fylld av konflikt och überdekatent levende. Den ende som tyckte att det var lördag hela veckan var naturligtvis David Gahan som inte skulle komma till någon som helst sans på flera år.

Under inspelningen av Ultra (1997) var Gahan i så dåligt skick att han blev hemskickad till LA (inspelningen var i New York) för att där ”varva ner” och ta sånglektioner. Ja, tjenare. Efter att ha suttit i en gaderob i över en vecka och kastat matrester på teven tog han slutligen en överdos av en blandning av heroin och kokain (snowball) och hamnade på akuten där läkarteamet genom hjärt-lungräddning lyckade förse hans hjärna med syrehaltigt blod i sjutton minuter. Sjutton minuters klinisk död. Det sista Gahan sa sig höra var – We lost him, i think we lost him. Gahan som är en beslutsam herre tyckte inte att det var med sanningen riktigt överstämmande varför han genst satte sig upp operationsbordet och sa – You fuckin didn´t.

En vecka senare var han på plats i NYC för att avsluta inspelningen av den nya skivan. Han har aldrig tagit droger sedan dess men däremot har han blivit en ännu bättre artist. Och ärligt talat har bandets senaste plattor inte riktigt passerat trivseltröskeln för min del, men med Dave på scén med Klas vid min sida på Arvikafestivalens sista sommarnattskonsert. Då blir det synth. Sanna mina ord.