Den nionde november 1968 sätter sig en känd pianist i sin Volvo och kör mot Kalmar för en spelning på stora hotellet. I Sollentuna får bilen sladd och frontalkrockar med en flygbuss som är på väg till Arlanda. Jan Johansson blev 37 år gammal.

Jan Johansson hävdade alltid att han inte spelade speciellt. Han anslog tangenterna så som man gör, uppifrån och ned och i rätt ordning. Möjligtvis var han blind för sin egen talang. Möjligtvis var han gudomligt inspirerad. Vanligt spelade han dock inte.

Jan Johansson började spela piano 1942 och i början av 50-talet började han studera elektroteknik på Chalmers. Han spelade dessutom piano i Chalmersspexet. Han avbröt dock sina studier för att ägna sig åt musik på heltid. 1958-1960 spelade han tillsammans med Stan Getz och flera andra amerikanska musiker. Jan var den förste europeiske medlemmen i Jazz at the Philharmonic. 1961 började han samarbeta med Arne Domnérus och Georg Riedel. Jan tonsatte bland annat flera av Astrid Lindgrens texter. Däribland den högst psykedeliska ”Här Kommer Pippi Långstrump”.

Jan Johansson är formodligast mest känd för skivan Jazz På Svenska där han tolkar svenska folkvisor.

Anledningen till att jag tar upp denne fantastiske musiker är givetvis primärt att han var brilliant. Men det som fick mig att tänka på honom just idag var Kleerups medverkan i Debatt som jag såg i SvT-Play nu på morgonen.

Kleerup tvingas försvara att han tagit narkotika. Möjligtvis skulle man kunna ha synpunkter på att det är olagligt men eftersom jag inte på något vis är rättspositivist har jag inte ens några vettiga sådana att redovisa. Det Kleerup försökte säga var att de flesta av kritikerna i studion konsumerar en ansenlig mängd konst som är skapad under influens av olika mer eller mindre olagliga substanser.

Så är det naturligtvis. I stort. Idag är det förmodligen något mindre vanligt att unga artister drogar sig till inspiration. Med resultatet att dagens ungar lyssnar på Måns Zelmerlöw, Agnes och Danny. Som alla vet är betydligt farligare än knark.

Dessbättre finns det riktiga artister också. Jag menar inte med detta att droger är ett måste för skapandet av musik. Jag bara konstaterar att de ibland öppnar dörrar till själsliga platser som bara musiken kan förmedla till människor som inte tar droger. Det Ni njuter av i Beatles eller i ”Visa från Utanmyra” är bara förmaken till de rum som kan bli tillgängliga.

Jag påpekar dock ånyo att jag inte tycker att alla droger skall vara lagliga, jag tycker inte att barn skall knarka och jag rekommenderar inte någon att börja knarka. Men det jag kräver är att folk skall respektera andra människors val att göra vad de vill. Och kan Ni inte göra det kan Ni hålla Er till Måns Zelmerlöw, Agnes och Danny.

Scorpions satt en gång (säkert flera) på åttiotalet och åt frukost i en stor hotellrestaurang. Utanför de stora panoramafönstren började snön att falla, varpå gitarristen Rudy Schenker sa – titta det regnar kokain.

När jag frågar metalband och folk som är knutna till dem vad droger betytt för rocken, svarar de i regel att droger inte betytt något för rockens utveckling. Alla andra är av en annan åsikt.

Droger har varit en del av den kulturella och intellektuella verksamheten enda sedan William Shakespeare satt och plitade med Macbeth och Kung Lear. Detta har kunnat fastslås sedan forskare hittat spår av THC (aktivt ämne i cannabis) i författarens benrester. Vissa tycker att detta förminskar Shakespeare som konstnär medan andra menar att han bara öppnade de dörrar som fanns för att ytterligare expnadera sitt medvetande.

Makarna Myrdal tyckte att kokain var fina fisken, men de varnade samtidigt för konsekvenserna om arbetarklassen skulle lägga rabarber på drogen. Churchill, Stalin, Reagan med flera sägs samtliga har tagit prestationshöjande droger som kokain eller amfetamin för att hålla sig allerta i krissitutioner och morfin och barbiturater för att kunna sova lugnt om nätterna. Det är med andra ord inte speciellt ovanligt att högpresterande och kreativa människor tar droger för att tränga längre ned i själens vrår och för att orka hålla sig vakna i ett extremt högt tempo.

Hur påverkar då exempelvis THC en låtskrivande ung hjärna? Generellt skulle jag påstå att det är helt beroende på den psykiska status vedebörande har och vilken kvalitet det är på knarket. Är konstnären öppen för och klarar av skruvade bilder, förvriden tidsuppfattning, extrem logik, timslånga garv och ibland även gravt psykedeliska bilder av den männskliga organismen, kommer sannolikt musiken och texterna nå djup som de eljest inte hade nått. Åtminstone på kort sikt. Alkohol kan också vara bra på kort sikt och i måttliga mängder då den i de flesta fall ökar kreativiteten. Långsiktigt och massivt bruk är dock aldrig bra för varken konst eller människan bakom konsten. Oavsett vilken drog vi pratar om.

Hur har då drogerna påverkat rockens utveckling? Det är väl omöjligt att svara på antar jag, men genom att ge exempel på artister och deras drogvanor kan man skaffa sig en bild av hur omfattande drogkulturen varit inom den moderna musikens utveckling. Om man börjar med de första riktiga tonorsidolerna som Frank Sinatra, Dean Martin , Sammy Davis JR och Glenn Miller så var de samtliga väldigt glada i brännvin. Men medan Sammy Davis och Dean Martin utvecklades i sin drogkarriär stannade Sinatra troget vid sin Jack Daniels. Han var därtill rabiat motståndare till andra droger och sade vid ett tillfälle upp bekanskapen med sin vän Sammy. Dessa herrar var pionjärer liksom Elvis var det inom rocken men ingen av dem skapade någon musik av betydelse själva.

När vi kommer till Stones och Beatles så är drogernas påverkan inte ens sublim. Låtar som Lucy in the Sky With Diamonds , Brown Sugar, Satisfaction, With a Little Help From My Friends med många fler är hyfsat tydliga i sig själva. Jim Morrison var helt på det klara med att drogerna och då främst LSD var centralt i hans konstnärskap och i hans liv. Närheten till döden var ironiskt nog det enda som var mer centralt. Hela den psykedelsika delen av sextiotalet och sjuttiotalet är, skulle jag vilja påstå, en indirekt följd av det myckna knarkandet under samma tid. Tycka vad man vill om det.

Lou Reed, David Bowie, Iggy Pop, The New York Dolls och andra grupper i den glittra brytbunkten mellan det psykedeliska och det punkiga var mer inne på kokain och heroin. Båda dessa droger är i längden extremt destruktiva och mörka vilket själklart märks mindre på rika rockartister än på Christer Petterssons polare i Rotebro. Lou Reed är så vitt jag vet trogen heroinet än i dag. ”I´ts my wife, i´ts my life!”

Punken var delad. I Ramones första uppsättning var det igentligen bara Dee Dee som snurrade in på tyngre doningar. Alla rökte naturligtvis på men det räknas knappast inte som drogande i USA. Och där har vi en ledtråd tror jag. Den hycklande amerikanska moralen drev (och driver) ungdommar ut i garagen och ned i mörka källare där de medels gitarren, ölen och pipan organisrear motståndet mot den stat som är själva bränslet för deras konst. Snacka om att bita den hand som föder en. Men det kan man väl säga om allt motstånd antar jag.

Kommer förmodligen återkomma till detta ämne då jag känner att detta bara är början på formuleringen av den tankekedja som en gång startade när jag på gott och på ont insåg drogernas kraft i musiken.