Ulf Lundell – inte ens en kopia

Mackan — Wed, 19 Nov 2008 11:44:15 +0000

I SvD recenseras i dag Ulf Lundells senaste platta Omaha. Enlig Elin Unnes på nämnda morgontidning ”bör man vara tre glas ner i en flaska vin för att förstå Lundell”. Jo jag menar det. I mitt fall krävs det förmodligast så mycket brännvin att allt eventuellt förstånd för länge sedan redan runnit ut.

Att då försöka förstå en springsteen-wannabee-gubbstrutt som gör ett überpatetisk plagiat på Springsteens Nebraska (1982) är faktiskt helt meningslöst. Skall man bli full och lyssna på textstölder föredrar jag ”…Kom Kom Atombomb…”

Världens bästa band – finns de?

Mackan — Mon, 01 Sep 2008 20:25:15 +0000

Eftersom jag i gårdagens inlägg skrev litet om polarpriset eller Polar Music Prize som det heter om man skall vara petnoga, fick jag litet inspiration att fördjupa mig aningen i priset och dess betydelse. Eftersom priset inte (ännu) fått något riktigt internationellt genombrott kan jag unna mig att spekulera litet i hur valet av pristagare går till. Och då menar jag inte hur det går till rent praktiskt eller vilka förhållningsregler som finns, utan om vilka de verkliga bevekelsegrunderna är. Det är givet att minst ett av två tänkta krav måste vara uppfyllda. Det måste vara ett musikaliskt accepterat band även hos de smalare kulturnissarna och hos recensenter. Eftersom Karlheinz Stockhausen inte drar till sig så mycket världspress måste ibland, för prisets kommersiella gångbarhet, ibland mer folkliga konstellationer ges den äran. Pink Floyd, Bob Dylan, B. B King, Stevie Wonder och Burt Bacharach är alla exempel på hur prisjuryn blinkar till den globala skivindustrin. Jag tänker inte lägga några värderingar i detta, utan istället ge mig på den mer intressanta musikaliska frågan om vad som är ett bra band, eller rättare vilka de bästa banden är? Skulle man kunna definiera de bästa banden som de band som lyckas anslå en sträng hos den breda massan och samtidigt vara kelgrisar hos de kritiska recensenterna? Det är väl inte helt långsökt att tro, att de som lyckas med att röra folk på djupet med sina texter och sin musik och samtidigt håller en hög musikalisk och poetisk kvalitet, faktiskt tillhör gräddan av artister på vår jord? Om vi åtminstone för nu utgår ifrån att så är fallet kan vi nog konstatera att polarprisjuryn lyckats ganska bra och om det skulle vara fallet kan man spekulera vidare på vilka band och artister som är de bästa. Om ingångsvärdena är rimlig folklighet och kvalitativt adekvat produktion (godtyckligt men inte felaktigt), så kan vi ruta in ett antal band. Förutom de ovan nämnda (jag kommer att glömma många som Ni gärna får påminna om) kan vi tala om artister som The Doors, Jonny Cash, Glen Miller, Frank Sinatra (efter sextiotalet), David Bowie, Beatles, Stones, Kraftwerk, Metallica, Sabbath, Springsteen, Queen, Madonna, Dire Straits och U2. Listan kan nog göras längre, men inte mycket. Kom hursomhelst gärna med förslag om Er anda skulle falla på.

Sundaymorning » Bruce Springsteen

Ulf Lundell – inte ens en kopia

Världens bästa band – finns de?