Scorpions satt en gång (säkert flera) på åttiotalet och åt frukost i en stor hotellrestaurang. Utanför de stora panoramafönstren började snön att falla, varpå gitarristen Rudy Schenker sa – titta det regnar kokain.

När jag frågar metalband och folk som är knutna till dem vad droger betytt för rocken, svarar de i regel att droger inte betytt något för rockens utveckling. Alla andra är av en annan åsikt.

Droger har varit en del av den kulturella och intellektuella verksamheten enda sedan William Shakespeare satt och plitade med Macbeth och Kung Lear. Detta har kunnat fastslås sedan forskare hittat spår av THC (aktivt ämne i cannabis) i författarens benrester. Vissa tycker att detta förminskar Shakespeare som konstnär medan andra menar att han bara öppnade de dörrar som fanns för att ytterligare expnadera sitt medvetande.

Makarna Myrdal tyckte att kokain var fina fisken, men de varnade samtidigt för konsekvenserna om arbetarklassen skulle lägga rabarber på drogen. Churchill, Stalin, Reagan med flera sägs samtliga har tagit prestationshöjande droger som kokain eller amfetamin för att hålla sig allerta i krissitutioner och morfin och barbiturater för att kunna sova lugnt om nätterna. Det är med andra ord inte speciellt ovanligt att högpresterande och kreativa människor tar droger för att tränga längre ned i själens vrår och för att orka hålla sig vakna i ett extremt högt tempo.

Hur påverkar då exempelvis THC en låtskrivande ung hjärna? Generellt skulle jag påstå att det är helt beroende på den psykiska status vedebörande har och vilken kvalitet det är på knarket. Är konstnären öppen för och klarar av skruvade bilder, förvriden tidsuppfattning, extrem logik, timslånga garv och ibland även gravt psykedeliska bilder av den männskliga organismen, kommer sannolikt musiken och texterna nå djup som de eljest inte hade nått. Åtminstone på kort sikt. Alkohol kan också vara bra på kort sikt och i måttliga mängder då den i de flesta fall ökar kreativiteten. Långsiktigt och massivt bruk är dock aldrig bra för varken konst eller människan bakom konsten. Oavsett vilken drog vi pratar om.

Hur har då drogerna påverkat rockens utveckling? Det är väl omöjligt att svara på antar jag, men genom att ge exempel på artister och deras drogvanor kan man skaffa sig en bild av hur omfattande drogkulturen varit inom den moderna musikens utveckling. Om man börjar med de första riktiga tonorsidolerna som Frank Sinatra, Dean Martin , Sammy Davis JR och Glenn Miller så var de samtliga väldigt glada i brännvin. Men medan Sammy Davis och Dean Martin utvecklades i sin drogkarriär stannade Sinatra troget vid sin Jack Daniels. Han var därtill rabiat motståndare till andra droger och sade vid ett tillfälle upp bekanskapen med sin vän Sammy. Dessa herrar var pionjärer liksom Elvis var det inom rocken men ingen av dem skapade någon musik av betydelse själva.

När vi kommer till Stones och Beatles så är drogernas påverkan inte ens sublim. Låtar som Lucy in the Sky With Diamonds , Brown Sugar, Satisfaction, With a Little Help From My Friends med många fler är hyfsat tydliga i sig själva. Jim Morrison var helt på det klara med att drogerna och då främst LSD var centralt i hans konstnärskap och i hans liv. Närheten till döden var ironiskt nog det enda som var mer centralt. Hela den psykedelsika delen av sextiotalet och sjuttiotalet är, skulle jag vilja påstå, en indirekt följd av det myckna knarkandet under samma tid. Tycka vad man vill om det.

Lou Reed, David Bowie, Iggy Pop, The New York Dolls och andra grupper i den glittra brytbunkten mellan det psykedeliska och det punkiga var mer inne på kokain och heroin. Båda dessa droger är i längden extremt destruktiva och mörka vilket själklart märks mindre på rika rockartister än på Christer Petterssons polare i Rotebro. Lou Reed är så vitt jag vet trogen heroinet än i dag. ”I´ts my wife, i´ts my life!”

Punken var delad. I Ramones första uppsättning var det igentligen bara Dee Dee som snurrade in på tyngre doningar. Alla rökte naturligtvis på men det räknas knappast inte som drogande i USA. Och där har vi en ledtråd tror jag. Den hycklande amerikanska moralen drev (och driver) ungdommar ut i garagen och ned i mörka källare där de medels gitarren, ölen och pipan organisrear motståndet mot den stat som är själva bränslet för deras konst. Snacka om att bita den hand som föder en. Men det kan man väl säga om allt motstånd antar jag.

Kommer förmodligen återkomma till detta ämne då jag känner att detta bara är början på formuleringen av den tankekedja som en gång startade när jag på gott och på ont insåg drogernas kraft i musiken.

Idén verkar bra och artisterna är ju knappast kattskit de heller så jag tänker nog betala för en nedladdning av War Childs, Heroes. Men eftersom skivomslaget är designat av John Squire som gjorde omslaget till The Beatles, Help, kanske jag rent av köper CD:n.

Glöm Nu inte att onsdagens blogg kommer att innehålla den första musikguiden för helgen som kommer så småningom. Onsdagarna kommer fortsättningsvis bjuda på denna service och jag kan därutöver utlova en riktig rövarhistoria om Dave i DM, som för övrigt kommer med en ny CD i november. Den 6 oktober håller de presskonferens i Berlin och till denna eminenta tillställning kan man vinna sitt eget presspass. Gutt!

Slutligen kan nämna att eftersom jag hade läsarrekord efter Coldplay-historien, kommer jag att gå på jävligt många konserter i höst och vinter. Bara så att Ni vet när Ni går till Era jobb i novemberslasket.