Istället tänkte jag ägna detta inlägg åt det tyska synthträsket. Jag tänker återvända hit många gånger, men idag börjar jag med en historia som inte har direkt med musiken att göra. Detta är en av alla de historier om artister och deras liv som utgör själva ryggraden i det som brukar kallas för rockmyten.

Någon gång under det tidiga åttiotalet, låt oss säga på hösten 1981 strax efter det att Computerwelt släpptes, gjorde Ralf Hütter, som var en av grundarna till Kraftwerk, en av sina ytterst få intervjuer under sin karriär. En brittisk musikskribent hade efter flera års enträget tjatande, fjäskande och hårslitande äntligen fått lön för sin hårda möda och av Hütter blivit lovad en intervju i Düsseldorf, Kraftwerks heimat, där Hütter antagligen kände sig lugn och trygg.

Journalisten (Mr Wilson) hade blivit väckt av den skramlande telefonen klockan 04.00 denna novembertisdag i sitt hem utanför Manchester i norra England. En hürtig tysk röst hade meddelat att ”herr Wilson” skulle bli upphämtad framför Hotel Nikko i Düsseldorf klockan 19.15 samma dag. Mr Wilson tittade misstroget på den surrande luren och la med omsorg tillbaka den i sin klyka. Han satte på en kopp the och tog en dusch. När han var färdig hade han funderat klart.

Klockan 15.13 landade hans Lufthansaplan på Flughafen Düsseldorf International och en timme senare var han framme på hotellet som till hans förvåning hade hans reservation inklusive betalning och allt. Han tog hissen upp till sitt rum och tittade litet på en match men United höll på att få stryk så han sov en stund istället för att sedan ta sig ännu en dusch. Därefter tog han sig ned i den stora kontinentala och inglasade baren. Han hann precis med en öl innan klockan var redo för mötet. Han tog sin rock och gick ut och ställde sig utanför lobbyn och kastade ett öga på sin armbandsklocka. 19.14. Efter fyrtiofem sekunder gled en svart BMW med skuggade rutor upp vid entrén och stannade. Wilson gick försiktigt fram till passagerardörren och öppnade den. Där inne satt en svartklädd Ralf Hütter vid ratten utan att med en min visa att dörren just hade öppnats. Wilson satte sig i den bekväma stolen och stängde dörren efter sig. Bilen stod stilla. Wilson fumlade då på sig bältet, varpå det tyska geniet lätt tryckte på gasen så att den åttacylindriga motorn drev upp automatlådan i maklig fart.

Efter en stunds krånglande var de ute på Autobahn i en jämn och bekväm fart. I radions perfekta ljudanläggning strömmade Kraftwerks Spegelsal ut och Wilson var tvungen att nypa sig själv i sidan för att inte drömma sig bort. Hütter hade, med undantag från att han faktiskt framförde bilen, inte visat något tecken på att han var vid liv sedan Wilson satt sig i bilen. Efter cirka tio minuter svängde bilen av och fortsatte upp för en serpentinliknande väg mitt i skogen i ungefär fem minuter, för att sedan åter svänga av, denna gång på en liten grusväg. Efter bara en stund öppnade sig skogen och en magnifik vy visade sig. Nu stannade bilen och Ralf Hütter klev ur. Utan att stänga dörren efter sig gick han bort mot ett litet skyddsstaket som stod uppställt framför sluttingen ned mot Düsseldorf. När han kom fram stannade han och blev stilla. Mr Wilson kunde intet annat än att följa efter. När han kom fram höjde Hütter långsamt sin vänstra arm och pekade med hela handen mot en stor blinkande skorsten i väster och sa tydligt och klart på sin mekaniska tyska: ” KRAFTWERK”! Sen körde han under tystnad hem den stumme Mr Wilson till hotellet igen.