En timme senare står Euphony på scen och triggar därmed något i mig som jag inte upplevt sedan jag såg Roger Waters framföra Dark Side Of The Moon på roskildes stora scen 2006. Och det säger ta mig den inte lite det.

Det är poesi. Det är teater. Det är kabaré. Och det är ta mig den även rockhistoria. Det är något långt utöver det vanliga. Jag står helt förstummad vid det faktum att jag kanske har sett något helt nytt.

Visst, det är inte färdigt. Det saknas något och det är nästan litet gulligt omoget i vissa delar. Men detta något som saknas, finns inte att tillföra. Detta något finns bara att ta bort. Det är nämligen så med Euphony, att bristen handlar om att de skall våga ta bort det som inte behövs. Kärnan i detta band räcker mer än väl medans allt krimskrams runt omkring bara förstör. Det kan bara bli bättre med mindre unramning.

Den dagen Euphony tar steget fullt ut och vågar slänga av sig den musikalisk tvångströjan har de potential till att bli ett av de bästa banden i sin genre. Det är min fasta övertygelse

För det vet jag, för det har jag sagt!