Synthskola för nybörjare – Repeat
Hårdrockare i bekantskapskretsen brukar till och från kalla mig för jävla synthare, vilket i någon mening förvisso stämmer, även om det är relativt långt från hela sanningen.
Det som däremot helt stämmer är att alla hårdrockare hasade fram i tillvaron med nitar, flottigt hår och rost i sina kalsonger medan jag gick i pressad skjorta, svarta skor och vita boxers.
För att förstå skillnaden mellan en synthare och en hårdrockare behöver man vanligtvis inte ha doktorerat i modern västerländsk musikkultur. Vill man däremot fördjupa sig i den elektroniska musikens värld och där lära sig skilja på vad det är som är synth och vad som bara är musik framställt på syntar, får man nog anstränga sig mer än att bara hitta på fekala historier om hårdrockare.
För att komma i närheten av att förstå att all elektronisk musik inte är synth, måste man först och främst förstå just det. Inte ens all synth är elektronisk musik. Faktum är att det inte finns så många riktiga syntband. Det kanske är en av populärmusikens snävaste genre, utan att någon lyckats tala om vad det faktiskt handlar om.
I grunden (men inte nödvändigtvis) skall ett syntband, under merparten av sin karriär, ha verkat på åttiotalet. Vilket för den uppmärksamme innebär att till exempel DM har gått från att ha varit ett av de största synthbanden på åttiotalet till att vara ett hyfsat elektroniskt nittiotals-rockband. Medan Joy Division gick från att vara ett synthigt och jävligt bra rockband på sjuttiotalet till ett hyfsat åttiotals-synthband under namnet New Order.
New Order som för övrigt har sålt flest maxisinglar (Blue Monday) genom tiderna utan att för den skull tjäna en enda spänn på det, eftersom de lade ned mer pengar på konvoluten än vad skivan totalt inbringade. Att ett band slänger så mycket pengar på ett snyggt omslag är naturligtvis jävligt synthigt bara det.
Ett riktigt synthband bör vidare helt bestå av syntar och eventuellt människor som spelar på dem. Syntarna skall helst vara analoga och om möjligt även monofoniska.
En monofonisk synt kan endast spela en ton i taget, vilket innebär att det inte går att spela ackord på den. I stället måste man programmera tonerna efter varandra i steg (step) och upprepa dessa i olika tonarter. Ungefär åtta toner i rad gick det att stepprogrammera en synt, men man kunde lagra flera olika sekvenser och därefter använda dem i lämplig ordning. Till detta använde man oftast en basbaserad synt som man lät loopa för att låta de övriga syntarna ackompanjera bas- och trumgångarna. Detta är den huvudsakliga anledningen till det ”blippiga” ljudet som ofta förekom innan samplern blev vanlig i musiken. Men det visste Ni naturligtvis sedan tidigare.
Kläder och accessoarer är naturligtvis av avgörande vikt, så avgörande att de kommer att avhandlas enskilt vid senare tillfälle. Men jag kan bara säga att så länge vi håller oss till den poppiga delen av synthen i början av åttiotalet, är och förblir DM (sen är det slutpratat om dem) de största både musikaliskt och estetiskt, vilket i sin fulländade symbios kanske är det som faktiskt gör ett perfekt syntband. Fortsättning följer…
Tags: Depeche Mode, Joy Division, New Order, Synth
september 17th, 2008 at 9:11 f m
Jävvla syntare! Du skriver skit om hårdrockare. Ska du ha stryk?
september 18th, 2008 at 5:21 e m
Fråga Dig följande: Vad gör mest ont; att få en trumstock uppkörd i lillhålet, eller en Juno 106 i urinröret?
Det hade Du inte tänkt på va? Va?
september 20th, 2008 at 1:04 f m
Håller med Yngve. Snacka inte skit om hårdrockare. Och inte om synthare heller för den delen. Så!
oktober 19th, 2008 at 10:31 f m
Hårdrockare med flottigt hår och nitar hehe den var bra , de tror de e tuffa men tar man bort deras synthar de så envisas med att kalla ”keyboards” så låter musiken bara som en massa skrammeldynga
Tanka ned nya Red Flag Albumet vetja
Synthpop Non Stop
maj 27th, 2009 at 2:42 e m
Finns det några viktiga platser för subkulturen? (Spelställen, studios, städer, länder, etc)