Synthskola – DM special
Jag har många historier på lut, men kanske flest om Depeche Mode. Detta band har gjort en resa från kitschig synthpop på debutalbumet Speak and Spell genom arénarockens mastodont-era på Music For The Masses och Violator till den senaste Playing The Angels tillbakalutade intellektuella elektro. Däremellan personliga strider, upplopp, knark och död.
DM uppfyller samtliga krav för ett stort rockband. Jaja jag vet att det är ett synthband och allt det där och det är klart att de är. Också. DM är dock så jävla mycket mer än vad de var på de fyra första plattorna (Speak and Spell, A Broken Frame, Construction Time Again och Some Great Reward) som bergsatte bandet som ett synthband. Vid Speak and Spell (1981) var synth knappt ännu ett begrepp. Begreppet är för övrigt nästan helt svenskt. I England kallas det ofta för New Wave som från början är ett av Malcom McLarens påhitt. De postpunkband som oftast innefattas i detta begrepp är allt från Blondie och Talking Heads till The Cure, Soft Cell och Human League. Visst förekommer termen synthpop även i England men inte alls så övergripande och stringent som i Sverige.
Sverige var även det enda landet där synthare och hårdrockare var kulturellt uppdelade på samm
a sätt som Beatles vs. Stones och Tommy vs. Elvis var. Detta skedde först i England i mitten av nittiotalet då pressen lyckades pressa fram en konflikt mellan Blur och Oasis (där man naturligtvis står på Blures sida). Hursomhelst, det jag vill ha sagt är att när DM började sälja runt tjugo miljoner plattor var de inget marginellt synthband längre. De hade blivit ett av Världens största band. Och detta genom att gå från poppigt och kommersiellt (tänkt) till mörkt och svåråtkomligt (rent musikaliskt). Depeche Mode avslutade sin första halvlek och startade samtidigt sin andra på Rose Bowl arena i Pasadena i juni 1988 inför 65 000 hysteriska ungdommar. Vilket i sig är en helt egen historia. To be continued.
Tags: 101, Depeche Mode, Rose Bowl, Synth, Violator