Sunday Morning – musikbloggen
Musiken är vårt mest subtila kommunikationssystem. Inget annat påhitt av människor anslår de själsliga strängarna så som musiken gör. Musiken ger oss en känsla av hopp och tröst. Musiken lyfter de förtryckta massorna upp till kamp, den ingjuter modet i den fege att stå det onda emot. Musiken kan för ett kort ögonblick låna oss den där exakta känslan man hade i kroppen första gången man dansade tryckare i skolans gymnastiksal. Musiken är rösten av en människas själ. Någon sa att Bachs musik var Gud Faders egen röst. Men om vi håller oss till oss dödliga så finn s det dessvärre undantag. Rättare sagt fullkomligt dränks vi av tonala attrapper som för ett otränat ö ra kan låta som musik. Men låt Er inte luras av detta bländverk. Det låter och glittrar men det är tomt, kopierat och artificiellt. Riktig musik kommer inifrån. Nästan alla har något viktigt, vackert eller fu lt att berätta, men det är bara ett fåtal som kan formulera sitt inre i musiken. Det krävs därtill ett stort mod för att våga skrämma upp de sovande demonerna och visa upp dem för allmänt begapande. De få som klarar av detta skapar oftast odödlig musik och gör därmed också sig själva till mytologiska gudar likt Dionysos. Det är om dessa gudars toner och myter denna blogg kommer att handla.
Min förhoppning är att människor med kvalitetskänsla och starkt rock-romantiska drag här skall kunna utbyta erfarenheter om musik och tipsa om nya musikaliska alster. Kanske kan Ni föras in på nya spår som tar Er tillbaka i tiden för att där hitta nya sidor av det där bandet Ni aldrig riktigt förstått Er på. Ni kanske vill föra långa metadiskussioner om Morrisseys
självkritik i Paint a Vulgar Picture. Allt som rör musiken och dess skapare med andra ord.
Jag tänkte börja med att bjuda på en skön mytisk historia från rockens ungdom. Myten är rockmusikerns bäste vän. Många myter bär i sanning osannolikhetens prägel vilket inte betyder att alla myter är påhittade. Men om myten trots allt inte stämmer brukar de medietränade spelemännen å det grövsta förneka ryktena för att folk skall tro att myten inte är någon myt och på detta sätt gynna skivförsäljningen/nedladdningarna. Detta har emellertid inte fungerat sedan Bowie förnekade att han var bög. I David Bowies New York provade man nämligen allt, minst två gånger. I rätt ordning var en ung snygg kille minst lika bra som en halvsnygg kvinna. Detta betyder naturligtvis inte nödvändigtvis att man är bög. Med detta klargjort skall det bli int ressant att se hur många som känner till nedanstående myt och om vi därtill kanske kan bringa någon klarhet i sanningshalten i den samma.
En topisk natt i mitten ac sextiotalet kliver Lou Reed in i en gul Ford Fairline. Han skall till Lexington och 125 på norra Manhattan (detta är den adress där Reed, enligt sin egen låt I´m Waiting For My Man, köper sitt heroin). På det solkiga taxigolvet ligger ett kvarglömt avlångt vitt frankerat men ostämplat kuvert. Lou drar ett djupt bloss på sin buckliga, filterlösa cigarett. Han blåser ut den söta röken, böjer sig framåt och plockar upp brevet. Han söker mening i den suddiga texten han har framför sig. Långsamt klarnar texten och därmed också den makabra innebör den av de prydligt nedtecknade orden på kuvertet: Mr Lou Reed, The Factory, 33 Union Square West. Brevet är frankerat och adresserat till honom själv. Någon har skrivit ett brev till honom och tappat det i taxin. Lou´s självkännedom säger honom dock att det han nyss läst inte alls behöver ha med verkligheten att skaffa.Det kemiska och sedan lä nge vikarierande signalsystemet i hans hjärna lyckas trots detta inte helt övertyga honom om att detta endast är en paranoid fantasi. Denna nya insikt skänker honom därmed ett par sekunder av klarhet. Han lutar sig framåt och ber taxichauffören läsa vad det står på kuvertet. Föraren, som ogärna vill ha bråk, sneglargenom backspegeln på den ovanligt välklädde pundaren i baksätet, rycker till sig det skitiga kuvertet och läser halft skrikande, för att överrösta vindbruset från de till hälften nedvevade sidorutorna: Mr Lou Reed, The Factory, 33 Union Square West . Nu tar de prestationshöjande drogerna helt över Lou´s hjärna och han beordrar mannen bakom ratten att vända tillbaka. Väl framme och inne i Andy Warhols Ateljé tillika Velvet Undergrounds studio The Factory, sjunker den blivande rocklegenden ned i ett hörn och sprätter upp kuvertet. Det korta men kärnfulla meddelandet är skrivet av en ung beundrarinna som mer eller mindre gör klart för den alltmer skräckslagne Mr Reed att hon anser att han bör sluta supa och knarka. Hon vill att han skall ta sitt liv på allvar och värdesätta det han har, om inte annat så för hennes skull och för alla de andra tusentals som ser upp till Lou Reed. I vilka tankar Herr Reed nu blev sittande i kan man sannerligen spekulera i. Med tanke på osannolikheten i det inträffade borde minst ett par varningsklockor börja ringa. Men efter en stunds betraktande skrynklar ha n ihop brevet, slänger det i en hög med skräp som samlats på golvet, reser sig upp, muttrar något om galna fruntimmer, springer ut till den väntande taxin, hoppar in, kastar fram en ursäkt för sin omständighet och ber sedan lugnt att få bli körd till korsningen Lexington och 125 på Upper East.
Tags: Andy Worhold, Lexington 125, Lou Reed, New York, The Factory, The Velvet Underground
augusti 28th, 2008 at 8:12 e m
Hej på dig Mackan.
Nu har äntligen nätets förmodligen bästa musikblogg startat. Kommer att följa den noga och säkert skriva flera inlägg på bloggen när lusten faller på.
Kanske jag till och med som du sa hittar nya sidor av banden som jag enlig dig inte förstått mig på ännu. Men jag förstår mera nu tack vare våra ibland långa uppesittar nätter lyssnandes och diskuterandes all möjlig musik.
Det Mackan inte vet om musik är inte värt att veta. Så skriv, diskutera och kommentera mycket så han får något att göra.
Skickar med en cool Kraftwerk cover av Cardigans – Das Model. Youtube är ett fantastiskt medium för att hitta diverse musik. http://www.youtube.com/watch?v=nKvzo2GAqVA&feature=related
/Musikhälsningar Mats Paulin
augusti 29th, 2008 at 8:39 f m
Skönt att se att din sida nu finns uppe.
sundaymorning är nu min nya startsida.
Ser fram emot ditt framtida bloggande!
//Mr.Bojangles
augusti 29th, 2008 at 8:50 f m
Det är vackert när något gammalt föds på nytt. Keep it up
september 2nd, 2008 at 9:38 e m
[...] Istället tänkte jag ägna detta inlägg åt det tyska synthträsket. Jag tänker återvända hit många gånger, men idag börjar jag med en historia som inte har direkt med musiken att göra. Detta är en av alla de historier om artister och deras liv som utgör själva ryggraden i det som brukar kallas för rockmyten. [...]
september 3rd, 2008 at 7:25 f m
Vilken underbar historia! Är den sann/Har du hittat på den själv?
Det lär ju ha varit en hyfsad upplevelse att ha sett Lou Reed i Berlin häromsistens.
http://www.youtube.com/watch?v=ole7-bR_r-M
bjuder annars på ett härligt minspel. Och att se Dylan spela solo med Claptons komp är obetalbart. Clapton spelade dessutom låten på Dylans 30-årsjubileum som artist, den konserten där Skinhead O’Connor blev utbuad och Neil Young ändrade lite i texten på sin låt. Men det är en annan historia.
september 3rd, 2008 at 8:41 e m
Hade Dylans usp varit gitarrspelet hade rockhistorien fått en helt annan vändning.
Och om nämnda historia kan jag bara säga att det är två personer som vet om den är sann eller inte.
september 3rd, 2008 at 9:14 e m
och jag är en av dom….