«
»

Springsteen – uppvaknandets filosofi

Sitter här och funderar på om jag skall köpa mig en Springsteen-biljett till nästa vecka. Det skall jag nog. När jag var liten och bodde i Forsheda skydde jag Springsteen som pesten. Detta hade dock inte med musiken att göra. Men av samma skäl som jag inte gillade hårdrock gillade jag inte heller Springsteen.

På 80-talet i Forsheda fick man i regel sina kulturella intryck från familjen och vännerna. Musikvideos och Youtube fanns ju inte och det var ytterst sällan man identifierade sig med någon global kultur. Det man såg i sin närhet var det som fick representera kulturen och i detta fall musiken.

De människorna som lyssnade på Springsteen och hårdrock var inte min typ av människor helt enkelt. Synthen var det första steget utanför ankdammen i Forsheda. Men med nya bekantskaper växte sinnet och till slut hade jag utvecklat en egen smak. Och i den ryms både hårdrocken och Bruce Springsteen.

I helgen lärde jag mig att spela The River på munspel. Det hade jag inte trott 1985 när jag åkte på motormässa till Stockholm med ett gäng halvraggare som lyssnade just på The River hela vägen upp. Jag hatade den passionerat. Men lyssnade aldrig. Det jag hatade var det som mina medresenärer representerade. För mig. Då.

Nu träffar jag dessa människor ibland när jag är hemma och kan då konstatera att de inte var så hemska som jag trodde. Det var jag som var liten och rädd. Och fördomsfull. Jag brukar tänka på detta innan jag dömer fördomsfulla människor idag. Eller brottslingar. Jag brukar tänka att det alltid finns en anledning till trångsynthet och intolerans.

Bruce Springsteen och The River är litet av upplysningens symboler för mig. Att jag i sjuan på allvar trodde att Kiss och Iron Maiden var djävulsdyrkare och att jag skulle brinna i evighets evighet om jag lyssnade på denna musik kan väl i någon mening skyllas på missionskyrkan. Men att jag själv dömde de människor som älskade Springsteen och dessutom bar jeans kan jag bara skylla på mig själv.

Men man lär så länge man lever.

Tags: , ,

This entry was posted on tisdag, maj 26th, 2009 at 8:43 e m and is filed under Bra Saker, Bra musik. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.

6 Responses to “Springsteen – uppvaknandets filosofi”

  1. Thomas Lundh Says:
    maj 26th, 2009 at 10:46 e m

    Det är gubben i dig som talar.

  2. Patrik S Says:
    maj 27th, 2009 at 7:17 f m

    Artikel av Mona Sahlin

    2002-10-23

    Hej Bruce,

    Vi har aldrig träffats men det känns som om jag känner dej sedan många år. Jag har varit på dina konserter i Göteborg och i Stockholm (bäst tyckte jag egentligen om den akustiska du hade på Cirkus i Stockholm för några år sedan. Du och en gitarr och ett munspel…så perfekt).

    —

    Stora kramar från Mona Sahlin

    P S Visst är det svårt att tro att du och vår statsminister Göran Persson är lika gamla?! D S

  3. MusikYngve Says:
    maj 27th, 2009 at 3:45 e m

    Jag kräääfver att omgående få höra dig spela ån. Funderar bara på om man ska tänka på Storån eller Lagan när du spelar.

  4. Mackan Says:
    maj 27th, 2009 at 10:02 e m

    Jag är ju gubbe. Och jag känner stark gemenskap med Mona.

  5. Morgan Says:
    januari 9th, 2010 at 11:15 e m

    Hej! Ja om man lyssnat på Iron Maiden och hamnar i h-vetet så hoppas jag alla har fel om h-vetet, att det istället är ett underbart ställe. För Iron Maiden måste man ju hört innan man gått vidare ifrån denna värld. :) / Morgan

  6. Mackan Says:
    januari 10th, 2010 at 4:04 f m

    Håller med Dig Morgan. Själv gömde jag The Number Of The Beast i Pappas skivsamling så att mina synthpolare inte skulle upptäcka min sjuka böjelse till Maiden ;-) .

Leave a Reply