Simon & Garfunkel
Ibland känner jag att jag är med om något historiskt. Speciellt påtagligt är detta om man själv är på plats. Jag kände detta för första gången när jag såg Depeche för första gången. Detta var förmodligen mest en världshändelse i mitt huvud men likväl historiskt. När muren föll och MUF hade fest på Pizzan i Värnamo var en annan och mer verklig händelse som gav känslan av att vara med när historien vänder (eller tar slut som det hette på den tiden). Nu var jag ju som sagt inte i Berlin när muren föll utan på Pizzan i Värnamo. Men känslan är den samma.
När Roger Waters utförde ”The Dark Side Of The Moon” på Roskilde för några år sedan är jag säker på att jag upplevde ett stycke musikhistoria. Och när jag i somras såg min käre Håkan på samma scen vet jag att det var och förblir det största han kommer att göra. Denna kollektiva gemenskap som gör att man hellre ser en film på teve än på dvd är en del av att vara människa. Av samma skäl är Facebook stort och av samma skäl känner vi oss som en del av hela mänskligheten när vi tycker oss uppleva något som rör hela denna mänsklighet.
När Simon & Garfunkel återförenades i Madison Square Garden tidigare i år kände jag samma sak. Det var på 25-årsjubiléet av The Rock and Roll Hall of Fame. När Art Garfunkels sublimt sköra röst ekade ut i arenan kände jag intuitivt att detta kommer att bli en klassisk spelning. Fyra låtar som kommer att gå till historien som (kanske) duons avsked. Simon & Garfunkel är allt vad bra sextiotal stod för. De och Dylan. Simon & Garfunkels musik äger en politisk och andlig medvetenhet som varken är cynisk eller naiv. Varken överdrivet romantiskt eller pragmatiskt. Det är helt enkelt något bland de bästa som mänskligheten lyckats skapa i musikalisk väg. Och när detta presenteras som det gjordes i Madison Square Garden blir det något som får håret i nacken att resa sig och man (jag) känner att det finns hopp. Det finns något i varje människa som är större än varje enskild individ. Det finns något som är större än summan av våra gemensamma krafter. Och konserter som denna tar fram detta goda i oss. Därför går årets sista hyllning till Simon & Garfunkel. Gott Nytt År!