Søndag i Noreg – en musikalisk resa
Nu var det ett tag sedan jag skrev. Detta beror delvis på att jag har haft fullt upp med delvis och før nærvarande viktigare saker och delvis på grund av att jag ær på resande fot. Jag befinner mig i Halden i vårt væstra grannland. Sjælv ær jag en fjærdedel norrman och har nu bestæmt mig før att prøva mina vingar hær i Norge.
Halden ær en helt unik plats på flera olika sætt. Førutom att det var hær Kalle Dussin togs av daga och att staden ær en vældigt vacker plats, finns hær dessutom ett levande och sjudande musikliv.
Halden har ungefær trettio tusen innvånare i kommuen. Ungefær som Værnamo med andra ord. Men dær Værnamo har kyrkor och små plastindustrier har Halden pubar och restauranger. På sommaren manifesteras denna rika kultur genom trubadurer, utekonserter och inte minst med Norges motsvariget till Allsång På Skansen: Allsång På Grænsen. På vintern ær det som alltid litet mindre puls men ændock lite rusigt.
De senaste åren har Norge vuxit som musikland. Band som Kaizers Orchestra, Lindstrøm, Røyksopp och Donkeyboy har satt det norska trolska fjordsoundet på den musikaliska værldskartan. Men på samma sætt som ingenting kommer från ingenting har alltid det som gror sina røtter i næringsrik mylla. Halden utgør en av de frodiga jordarna som den nya norska musiken har sin grund i.
Som barn var vi varje sommar i Halden på væg upp eller ned från fjællen. Då på den tiden var staden sømnig, skitig och ganska menløs. Med tiden och med en allt starkare ekonomi har Halden vuxit till en liten pærla vid Ringdalsfjordens væstra strand. Den magnifika fæstningen vid Fredriksten utgør fonden før tusentals små vita træhus och alla de som dæruti bor.
Men det geografiska læget och den gda ekonomin ær inte i sig nog før att førklara Haldens nuvarande status. Genom alla år har musiken varit central hær. En pub utan levande musik ær inte att tænka på helt enkelt. Och allt eftersom har Halden blivit ett namn som tas på størsta allvar i det norska musiketablissemanget. Kritiker och artister med tillhørande entourage vallfærdar till den norsk/svenska grænsen før att lyssna på och prata om musik.
Mitt favorithak heter Siste Reis. Det var hær man førr om tiden tog en drink i væntan på tåget. Nær jag før førsta gången satte min fjuniga fot på Siste Reis møttes jag av en vægg av ciarettrøk, ruffiga mænniskor och The Sonics. Vi hade varit på en større familjetillstælling och hade således klanderfria svarta kostymer på oss. Vi væckte en viss uppmærksamhet då de øvriga prissarna i lokalen mer drog åt Robert Smith-hållet vad beklædnad anbelangar.
Nær jag klev fram till baren och frågade om det gick før sig att ønska musik var det med viss tvekan den skivvændande bartenden nickade bifall åt min fråga. Skivsamlingen på Siste Reis ær imponerande. Chansen att få høra Sonics eller Pixies på Harrys i Værnamo ær førsumbar men eftersom Værnamo ær min enda referens før hur en småstads kultur låter var jag aningen skeptisk nær jag frågade om han ville spela Velvet Underground. Min tveksamhet førsvann emellertid ganska snabbt nær han tittade upp på mig med ett helt nytt ljus i øgonen och sa: ”Velvet ja, Ackurat”. Och sen blæddrade han fram en livevinyl med Velvet från 68 och spelade från børjan till slut.