Roskilde – Verklighetens Woodstock
Föreställ Er att Ni bär på fyrtio kilos utrustning i trettiofem graders hetta. Inte ett moln. Marken är snustorr och det unkna dammet gör det nästan omöjligt att andas. Det luktar piss och Du vet att Du måste gå ytterligare en timme för att sedan sätta upp tält och bygga camp.
Detta utsätter jag mig för varje år för en enda sak: för att se musik. Roskilde närmar sig med stormsteg och jag längtar. Det är dock en mer mogen längtan nuförtiden. Förr om åren var jag besatt. Jag älskade allt. Campinglivet, maten människorna. Allt. Nu står jag ut med allt runtomkring-krimskrams.Så trots allt slip och släp i stinkande värme är det ändå med pirr i magen jag står framför scenen då den första konserten skall dra igång. Det är värt allt.
Tidigare har en av mina drömmar varit att fått vara med på Woodstock. Men efter att ha sett dokumentärer och ha taget del av av berättelse om hur det verkligen var har jag kommit på andra tankar. Min romantiska syn på sextiotalets rockkultur har nyktrat till med åren. Roskilde är, tror jag, allt som Woodstock sägs ha varit.
Under förra årets festival stod vi som vanligt sent på natten framför den orangea scenen och spisade musik med sjuttio tusen andra älskare av musik. Då bestämmer sig MusikYngve för att vila litet. Så han lägger sig ned på marken mitt i publikhavet och somnar. Det är kallt. Så kallt det blir på en ökenliknande plats när solen försvinner och nattens kyla biter sig fast. Det är kallt. Mycket kallt. Folk tränger sig förbi och noterar att en full och fet svensk ligger på marken och vilar. Alla är vänliga och undviker vaksamt att trampa på den sovande fylltratten. Efter en halvtimme stannar en dansk man i fyrtioårsåldern. Han tittar ned på MusikYngve varpå han tar av sig sin jacka och sveper den om Yngve och klappar honom på kinden och säger: Det är kallt i natt, och går vidare.
Det är därför jag åker till Roskilde.
februari 18th, 2010 at 10:14 e m
Och så var det den gången när Reine slarvade bort plånboken (någonstans inne på festivalområdet) med hela reskassan i kontanter. Vi gick till ”Upphittat” utan något större hopp… För böveln! Plånboken hade blivit inlämnad. Vad mera; uppenbarligen av en ytterligt vänlig själ… Innehållet var intakt.
februari 19th, 2010 at 8:50 e m
Haha, jag trodde fan inte jag såg rätt! Varenda spänn kvar. Jag håller med dig Mackan, Roskilde är nog så nära Woodstock-drömmen man kan komma, kanske t.o.m. närmre än the-real-thing? Trots att stämningen på Roskilde väger upp ALLT, så kan jag ibland tycka att det är väldigt få band i min smak att spisa på festivalen. Men i år håller jag tummarna. Min själv behöver lite Roskilde! Mackan, David – Jag hoppas med hela mitt hjärta jag får uppleva Roskilde i år med er.
februari 19th, 2010 at 8:51 e m
”Min själv” skulle givetvis vara ”Min SJÄL” i inlägget ovan.
februari 25th, 2010 at 2:39 f m
Schysst beskrivning av Roskilde,nedräkningen har börjat!