Roskilde – de bästa spelningarna
Nu börjar det på allvar dra ihop sig till Roskilde-festival. Jag tror att det blir min åttonde Roskilde. Men med tanke på att Herr Sylván varit där 27 år i rad är väl mina åtta gånger tämligen fjantiga att skryta med. Det gör jag dock litet ändå. När man bevistat en festival så pass många gånger lägger sig nyförälskelsen. De första årens totala hängivenhet till allt som Roskilde står för växer till något annat. Roskilde blir på något sätt en del av ens grundläggande syn på musik och modern kultur. Roskilde blir i någon mening den norm som man mäter och väger musik och konserter på. Tänkte därför här nämna några roskildespelningar som spelat en extra stor roll för min uppfattning av hur en bra konsert skall låta och se ut.
10. Håkan Hellström – 2001
En perfekt solig och varm eftermiddag på festivalen. Vi var lagom intoxinerade och Håkan spelade Sjösala Vals innan konserten.
09. Kraftwerk – 1998
Mitt första Roskilde. Inte alls lagom på något sätt. Men Kraftwerk kommer jag ihåg att jag tyckte väldigt bra om. Stor stund för an gammal synthare.
08. Kaizers Orchestra – 2001
Hade aldrig hör dessa zigenar-feta bergen-rockare innan den där natten då jag gick utanför det gröna tältet och liksam drogs in i gemnsakapen där inne. Det var en av de mer abstrakta musikaliska uppleverlsena i mitt liv.
07. Bob Hund – 2002
Bob Hund på orange scen. Tidig kväll och 60 000 människor står och väntar på det lilla indie-bandet från skåne. Hälften har förmodligen inte en susning om vad som väntars skall. Ingen blev besviken.
06. Kent – 2003
Även denna gång ett gammalt svensk indie-band på roskildes stora scen. Fast nu mitt i natten och som det passar. Mer än en tår letar sig ned för min kind.
05. Tech 9 – 2004
Jag och kusinen Davd slank in på den minsta scenen och fick en av våra livs bästa hiphop-upplevelser.
04. Morrissey – 2004
70 000 tillsammans efter en perfekt dag. Efter Morrisseys spelning året innan var förväntningarna så där lagom för att de med råge skall kunna överspolas av att han öppnade med Panic och därefter First Of The Gang To Die.
03. Niel Young – 2008
En himmelsk musikalisk och andlig upplevelse. Man var på Woodstock och på
The Last Waltz samtidigt. På riktigt.
02. Pixies – 2003
Strax efter bandets återförening och jag blir som en tonårsflicka när Frank Black intar scenen.
01. Roger Waters – 2004
Trots att jag hade min livs värsta tid under denna period är minnet av Waters ”The Dark Side Of The Moon” något som jag kommer att bära med mig in i graven som något stort. riktigt stort.