Robert Wells – En fredlig Hitler?
Siste April åkte vi ut till en ö i skärgården och bara var ensamma. När vi samlade ihop oss körde vi genom folkhavet på Stora Essingen som samlats för att fira in våren. En av folket var Robert Wells. MusikYngve tyckte att jag skulle blogga om det. Det tyckte jag var en mycket dålig idé. Men sedan utvecklade jag argumenten för att inte göra detta och helt plötsligt blev det ett inlägg.
Robert Wells fyller arenor över hela landet med formidabel smörja. Han tar bra låtar och förstör dem i sin bombastiska smältdegel av avdankade musikalartister och övervintrade studiomusiker. Visst, det är musikaliskt perfekt men ändå fantastiskt värdelöst.
Anledningen till att folk gillar detta spektakel är inte helt lätt att utreda. Jag tror dock att jag kommit sanningen på spåret. Först och främst spelar han enbart låtar som alla känner igen vilket får människor att känna sig bekräftade. Musiken i Wells tappning ger upphov till en kollektiv psykos varje gång det är fler än 10 000 personer i samma lokal. Det är nämligen känslan av massgemenskap som skapar hysterin. Rhapsody In Rock hade knappast funkat som klubbspelning. Det är massan i sig som är själva fascinationen.
Massan och den trallvänliga och marschfasta takten. Folket klappar på ett och tre istället för på två och fyra. Människorna upphör att vara individer och uppgår istället till något högre och större än de själva.
Svensken är en tysk i ett mindre och tjusigare paket. Inne i varje svensk bor en liten Hitler. Inte i det att vi vill starta världskrig och utrota hela folkslag, men i det att vi har extremt lätt att falla in i den kollektiva förbannelsen. Robert Wells är helt enkelt ett substitut för Leni Riefenstahls estetiska ideal och för den eufori som masspsykos ger människor i diktaturer Världen över. Bröd och skådespel.
Tags: Robert Wells - En fredlig Hitler?
maj 2nd, 2009 at 7:37 e m
Kan inte annat än hålla med. Har stått emot mycket Robert Wells till andras förskräckelse…
maj 2nd, 2009 at 9:53 e m
Visst. Samma resonemang stämmer på Springsteen och vilket allsvensk fotbollslag som helst också.
I sommar gästar Wells Värnamo Folkets Park förresten. Då blir det till att plocka fram sina gamla doc Martens.
maj 3rd, 2009 at 8:27 e m
Med allsvenskan håller jag med. Springsteen är dock bra även om man lyssnar ensam. Men visst är det samma hysteri. Det som utmärker Wells är att masshysteri är han enda usp.
maj 4th, 2009 at 9:39 f m
Lundh har lite fel, och Mackan har helt rätt. Det är när masshysterin blir det enda som motiverar framträdandet som det blir lite läskigt.
En allsvensk match är en match även utan publik. Och Springsteen funkar både till pilsner, dammsugning och löprundor.
Men Robert Wells funkar inte till något annat alls.