Ray Charles – Äpple och Kanel
Har förvisso alltid haft ett svagt öra till Ray Charles musik men jag kan ärligt säga att jag inte givit den den uppmärksamhet den så väl förtjänar. Detta sagt helt egoistiskt. För när jag häromdagen såg filmen Ray tändes ett nytt ljus i min sedan länge förseglade musikhjärna.
För en otränad varelse kanske denna insikt ter sig som en produkt av filmens dramaturgi. Och förvisso är det en fantastisk film. Men detta mest på grund av musiken och hur denna används för att fläta samman människan Ray med hans musik och hur denna skapade ett helt nytt sätt att förhålla sig till musik. Dramaturgi förvisso men det är musikens dramaturgi som är tongivande inte filmens i sig.
Det Ray Charles gjorde var att han rev en av de sista moraliska murarna – den mellan religion och andlighet å ena sidan och individualism och kroppslighet å andra. När han smälte samman sexualiteten och smärtan i blues och r&b med country var han redan då unik. Men när han lade dit det sakrala elementet i form av söderns svarta gospel var ekvationen löst. Grunden för modern rock och popmusik var gjuten.
Dessa kulturella möten skapade nya kulturer och subkulturer. Nyckeln ligger i att upptäcka något nytt som gör att man lyssnar på ett annat sätt. Dessa blandningar kan i bästa fall växa till äppel och kanel. Ray Charles musik är ett målande exempel på detta.