Progg – eller politiskt rövknull?
Politiker har alltid sök identifiera sig med det moderna och det ungdomliga, det litet rebelliska och inte minst med den populära musiken och dess ikoner. Detta har nästan alltid misslyckats.
Mona Sahlin blir alldeles till sig i byxan när hon pratar om sin lille gullplutt Bruce Springsteen och det är med all säkerhet en helt äkta passion hon uppvisar. Men när hon pratar om sin egen relation till denne ikon i etermedia är det naturligtvis för att identifiera sig själv med någon slags ungdomskultur. Mona är 51 och visar sin ungdomlighet genom att flagga med en artist som är 58. Tjenare.
Hursomhelst torde det vara lättare för vänsterns politiker att hitta vänligt sinnade musiker, eftersom konstnärer är socialister. De tycks tro att vänstern har monopol på socialt patos samt att det är nödvändigt av den goda staten att kasta pengar på dem för att de skall bli kreativa och leverera. Hur det än är med den saken, blir resultatet att ”det helt enkelt inte finns några bra moderatlåtar”. Detta så välartikulerade svar gav en gammal kamrat när Sveriges Television frågade vad han gjorde på en Hola Bandoola-konsert. Han spelade holalåtar på kazoo med två andra tokliberaler i teve. Samtidigt satt han i landstingsfullmäktige för moderaterna. Det är Rock n´Roll.
Cajsa-Stina Åkerström gjorde någon nuskallviheilaåtfolkhemmet-låt för socialdemokraterna för några år sedan och Lisa Ekdahl var med och krumbuktade sig i en valfilm för Partiet och Petter (Ni vet, han med micken som det går bra för nu) har säkert gjort någon liknande kissnödighet för rörelsen någon gång. Dessa nödiga PK-kampanjer har dock inte varit några enskilda politikers idéer varför töntfokusen förskjuts från politikern till artisten. Förmodligast gäller även detta när Henrik Schyffert på Almedalsveckan förklarar för menigheten att han inte bara är såsse, utan även tänker arbeta för dem. Tänk så ironiskt!
På en festlig tillställning i Alaska, spelade vicepresidentkandidat Sara Palin låten Barracuda (som Sara kallades när hon var yngre) med Hearts, vilket naturligtvis helt är i sin ordning eftersom arrangören (republikanerna) betalade royaltyn. En av bandmedlemmarna i Hearts, Regor Wisher tog dock saken med ro och skänkte samma summa pengar till demokraternas partikassa. Det hade inte Lars Ulrich gjort.
Det, enligt mig, enda lyckade samarbetet mellan en artist och en politiker är dock den i det närmaste homoerotiska relationen mellan Liam Gallagher och Tony Blair som började på Britt Award 1996 när Liam förutom bandmedlemmarna nämnde mr Tony Blair som den enda i England som kunde ge ungdomarna i landet hopp. Detta uppfattades 
av kulturetablissemanget som medvetet och för den blivande premiärministern var det rena lottovinsten. Romansen avslutades dock redan ett år senare när brorsan Noel fick hybris och på Tonys installationsfest i hans nya lya på Downing street, minglade bort Oasis attityd för all framtid. Men för Tony gick det bra. Han förstod nämligen dynamiken bakom att dra nytta av en uppåtgående artist. Och framför allt när det var tid att slänga ut plebejerna på gatan igen.
Tags: Brit Award, Oasis, Politik, Progg, Riksdagen, Sara Palin, Tony Blair, USA