Per Gessle – Petra, jag och Mårten Kastanius
Jag har som Ni vet, i tid och i otid, förklarat mitt förakt för Per Gessle. Emellertid har jag inte alltid varit av den åsikten. Det fanns en tid då Gyllene Tider utgjorde själva symbolen för mina tidiga och väldigt våta hormonella tonårs nattliga drömmar.
När jag för första gången blev kär var det i en klasskamrat vid namn Petra. Petra var underbart vacker och fantastisk i största allmänhet. På en fotbollsmatch mellan Forsheda IF och vad det nu var för mjölkpallsgäng frågade jag, genom kompisen Mårten Kastanius, chans på min flicka. Problemet var bara att under själva processen kom frågaren, Mårten, på att han också var kär i Petra. Och som den goda kamrat jag ju var fick jag anta uppgiften att fråga chans åt Mårten.
Detta skapade tydligen en självgod ambivalens hos vår gemensamma unga mö. Hon bestämde således tid för anställningsintervju åt oss båda dagen efter på en höskulle (Bollargården) i närheten. Och där fick vi stå på ett loft som simpla objekt, jag och Mårten, medan Petra och hennes vän Åsa satte poäng på oss.
Det hela slutade med att Mårten blev ihop med Petra. Men vi gick hem till mig, jag och Mårten, och hade vårt ( får man förmoda) första samtal om kvinnors outgrundliga väsen.
Kort där efter köpte jag min tredje Gyllene Tider-LP Puls. Det var en total befrielse. För första gången kände jag att jag inte var helt ensam i min totalt hängivna kärlek till en liten vacker flicka.
Kort och gott var Pär Gessle och Gyllene Tider perfekt tonårspop. Då. När Gessle nu söker anslå samma strängar är det inte bara han som blivit trettio år äldre.
Det var då, nu är nu.