Sundaymorning

Ingenting som egentligen inte heter något understryker just detta genom att låta folk kalla dem just för Ingenting. Förra året utnämnde Sundaymorning dessa unga stockholmare  till 2009 års prettoband. Deras platta Tomhet Idel Tomhet är bitvis genial och jag kunde knappt vänta tills jag skulle få se dem live. Dessvärre missade jag deras Stockholmsspelning på Dramaten i januari och jag förberedde mig på en lång tom väntan.

Döm då av förvåning när MusikYngve upplyste mig om att Ingenting skall spela i min hemstad Värnamo den 6 mars. Hur kul som helst och det är klart att vi åker ned till Värnamo ehuru jag inte vet om denna udda spelning gör dem mer eller mindre pretto.

Depeche Mode är åter i krokarna. De påbörjade sin turné redan förra året och spelade då bland annat i Arvika och i Köpenhamn. De fick svala recensioner och jag fick vatten på min kvarn. De senaste åren har Depeche förvisso utvecklat sin musik till något nytt och spännande. Men de skiljer inte längre ut sig ur mängden. De har förvandlat sig själva från kungar i synthvärlden till medelmåttor i popvärlden.

De senaste gångerna jag sett dem live har denna litet självgoda mentalitet även påverkat deras framträdanden. De känns inte längre spännande. Därför har jag bestämt att jag och DM skall göra ett uppehåll. Istället har jag skickat ut två av mina hantlangare för att rapportera från sverigespelningarna.

Igår spelade Depeche i Malmö och efter vad jag kan läsa mig till var det hyfsat bra. Ikväll fortsätter de till Göteborg och mina reportrar följer naturligtvis med och  kommer imorgon att avge rapport här på Sundaymorning.

Jag blir alltid lika glad när det kommer kommentarer från okända och begåvade människor. Nu senast var det dock på Hustyskens reflektioner över Kraftwerk. Denna kommentar påminde dock mig om något som är viktigt om man vill förstå Kraftwerk. Estetiken. Denna medvetna moral resulterade naturligtvis i snygga konvolut.

Unikt för Angelica ger därför Sundaymorning; Galleri Kraftwerk. Håll Till Godo kära folk!

© Sunday Morning Media 2010

Efter att ha läst Hustyskens begåvade spaning om den tyska musikens kvaliteter kände jag att jag måste komplettera bilden en aning.Håller naturligtvis helt med om vad det är som svänger och vad som inte svänger. Jag tror att jag har en del i denna analys. Jag har lärt mig mycket musik genom Hustysken. Vi lärde varandra att lyssna på musik utan förutfattade meningar. Kraftwerk var ett av mina bidrag i detta utbyte. Jag var den ende bland vännerna som hade varit synthare. Att Hustyskens smygsynthande var på allvar förstod jag när han gifte sig med en synthare.

Kraftwerk svänger. Och det beror delvis på att herrarna Hütter och Schneider kommer från en klassisk miljö. De studerade för den legendariske kompositören Karlheinz Stockhausen som inspirerat grupper som Tangerine Dream, William Orbit och Isländska  Björk. Några av Stockhausens elever utvecklade ideérna och blandade dem med popmusik. Denna genre kallas i dag Krautrock. Stockhausen gick tillbaka till de musikaliska grunderna. Innan klassisk musik kallades för klassisk var det improvisation som gällde. Kompositörens noter sågs som en röd tråd och utgjorde ramen för det virtuosa inslagen i en föreställning. Det var först på artonhundratalet det blev fint och stelt med klassisk musik.

Stockhousen tog detta ett steg längre. Hans musik bygger på två principer och en ickeprincip; Minimalism, improvisation och inga upprepningar. Ralf och Florian ingick i den grupp av musiker som på detta organiska sätt skapade unik (i ordets rätta bemärkelse) musik med Stockhausen.

Kraftwerk började på detta sätt men utvecklade sedan ett elektroniskt kretskort som kunde slumpa fram tonföljder. De tog härmed bort individens betydelse för musiken. Väl där kände de att det inte gick att komma längre på den vägen. Istället tog de vara på minimalismen. Kraftwerk använder teman istället för melodier. Dessa återkommer medan de monotona bakgrunderna varieras. Genom de hypnotiskt sublima basgångarna lyckades de med att göra kall och perfekt elektronisk musik både svängig och andlig.

Efter det har den mesta elektroniska musiken varit tråkig och obegåvad. Anledningen är att folk trodde att det räckte med en synth för att göra bra musik. Och det är lätt att göra tonala och taktfasta stycken med hjälp av synthar som inte låter dåligt. Men utan den riktiga förmågan blir det bara tillrättalagda ljud. I början av åttiotalet startades en uppsjö av nya band som endast använde sig av synthar. Depeche Mode valde synthen av ekonomiska och praktiska skäl. De kunde förvisso inte spela men de kunde göra låtar som bottnade. Musiken visade något grundläggande som inte kunde sägas med ord. Detta abstrakta något är själva poängen med musik. Det innersta och renaste hos en människa går inte att förklara men med en låt kan miljoner människor förstå. Kan man göra musik från botten spelar utförandet ingen roll.Oftast leder en äkta musikalisk förmåga till att man gör musik som svänger. Och därför är det mesta som är bra också svängigt. Men eftersom svänget i sig inte gör en bra låt finns det även äkta och bra musik som inte svänger. För mig handlar det nästan alltid om en speciell känsla. Något utsatt och bräckligt som inte kan vara för inbjudande. Musik som talar om för min själ hur det är att vara ensam och utsatt. Har man inte varit där själv kan man bara förstå på ett intellektuellt plan. Men men med musik kan man förstå utan att veta. Har man erfarenhet av detta själv kan musiken ge tröst och känslan av samhörighet.

Jag tänker på band som Joy Division, Sisters Of Mercy och kanske även Broder Daniel. Dessa band svänger inte för att de inte kan. De låter bara bli. Storheten i detta är att det inte flörtar. Det är ocharmigt och jobbigt. Och just därför desto personligare när man väl förstår.

Ian Curtis i Joy Division fick vid en intervju frågan om han tyckte att Joy Divisions musik var vacker. Han svarade: En del är vackert, en del är inte menat att vara vacker. Svängig musik har (som hustysken så elegant påpekar) sina rötter i den amerikanska afro-anglosaxiska blandningen. Osvängig musik är europeisk. Och ger uttryck för det allvar som jag tycker det finns för litet av. Osvängig musik är för det mesta ytlig och tråkig. Men i de fall då avsaknadet av sväng utgör fundamentet för den subtila musikaliska kommunikationen kan denna musik vara det vackraste som finns.

I dagarna släpper YouTube sitt nya musikverktyg. YouTube Disco heter det. Fick tipset av vännen Christian idag. Öppen som jag är kollade jag funktionen. Det tog en halv minut att konstatera att det var sämre än Spotify. Förvisso verkar det finnas fler artister. Jag sökte på Pixies, Gösta Linderholm och The Beatles. Hittade alla. Beatles finns inte på Spotify. Å andra sidan hittar jag endast några få låtar med varje artist. Dessutom börjar musiken spela när man kommer in på sidan. Jobbigt och dåligt. Men jag inser att detta är perfekt för alla som konsumerar musik som underhållning. Tar Discot för många användare av Spotify är jag rädd att standarden för streamad musik blir lika tråkig som skvalradion.

.

Hustysken förklarar i sitt nya gästinlägg varför synth inte alltid är bra. Eller varför riktig synth är så bra.

Air-Berlin har under vintern gjort reklam för flygresor till Berlin. Det är utmärkt så, men de tycks antyda att den typiskt tyska fördelen är att ett leende inte kostar extra. Det är inte tyskt!

Även om Berlin är en fantastisk stad, inte minst i musikhistoriskt hänseende, väljer man tyska reseföretag för att det är Ordnung och Reda, man kommer i tid och får ett beklagande om schema och verklighet inte överensstämmer. Så ska det tyska vara. Pålitligt, strukturerat och stabilt. Det ska inte vara någon karneval (ja, om den inte då är offentligt påbjuden, som under fastetiden i Köln).

En tysk publik klappar alltid i framtakt, alltså på taktslagen 1 och 3. Det ger tydligt stomp, eftersom det är marschslagen som accentueras. Så länge det inte SKA svänga, är det i sin Ordnung. Men problemet är att musik som inbjuder till publikklapp inte nödvändigtvis är marscher. Inte minst märks detta på en svensk tv-publik. Svenskar är ju (dessvärre) germaner och klappar därför också i flock på fel taktslag. Dansband eller allsångsorkestrar ska inte försöka få med sig publiken, då deMetta ofelbart leder till en kraftig försämring av det musikaliska framträdandet.

Man kan grovt dela in modernare musik i artister som har lyssnat på Chuck Berry och de som inte gjort det. Den första kategorin svänger, den senare gör det inte. Backbeat hette det i Rock’n’Roll Music.

Tyskarna orkade inte ta till sig Backbeat, med taktslag på 2 eoch 4. Det räckte att Bach hade stämt om skalan så att ettstrukna A i barockmusik fick en annan frekvens. På grund av betoningen på ”fel” taktslag är mycket tysk musik helt osvängig. Och inte sällan industriell, oavsett vilken genre den kan sägas tillhöra. Scorpions och Accept är kanske de mest kända gamla tyska hårdrocksbanden. De svängde inte, det var så långt från AC/DC man kunde komma med en distad gitarr.

Då jag var hårdrockare på 80-talet kunde jag inte höra någon större skillnad på synth-pop och tyngre elektronmusik. Allt blippigt och bloppigt som hade trummaskiner lät lika eländigt och konstgjort. Mycket elektronmusik lider också av att den är så rak och perfekt, ja rent av preussisk och marschig. Därför är den i princip ospisbar, oavsett hur hård den är.  Eller inte. DAF och Front 242 funkar bara inte. En sådan kulturyttring är bara till för att visa hur hemskt livet kan vara om man under kalla kriget lever i ett delat land som varit nazistiskt, eller som i Fronts fall, att man kommer från ett land vars enda bidrag till musikhistorien är saxofonen (Och endast gränsar till Tyskland).

Undantaget är Kraftwerk. Jag vet för lite om hur de egentligen tänker, men jag kan ibland inbilla mig att de i början var lite som sådana där miljöpartister som bor på söder. Skit samma, det fanns något lite rart och flummigt hos dem innan de började löda ihop sina egna kretsar. Just för att de inte från början hade tänkt spela synth har de alltid haft med sig ett sväng. Ja, ni läste rätt! Kraftwerk är funky! Autobahn gungar. Synkoperna rullar fram, som små currywurstar längs vägen. Jag gillar det. Det är Ordnung, modernism och meditativt livsbejakande.

Visst har Kraftwerk ställt ut dockor på scenen och kört konserter genom att trycka på en knapp på laptops, men de lurar inte mig. Det här är människor som vet hur blodets puls är lite asymmetriskt mellan varje hjärtslag. Och att det är just detta som musiken i sina bästa stunder kan efterleva.

Så låt er inte förledas av att saker fungerar. Det kan mycket väl vara grunden till att det svänger och berör.

När vi startade våra olika (alltid synth) band i tonåren var alltid imagen viktigare än att på riktigt ställa sig i replokalen och börja spela. Namnet på bandet var viktigare än själva bandet. Vi hade en idé. Det var inte det att ytan var primär, men vi visste att idén var värdelös utan ett säljande paket. Om inte folk ville lyssna skulle heller ingen höra. Jag var fast övertygad om att vår musik var bra (vilket nästan alltid var en villfarelse) så det gällde alltså att få så många som möjligt att lyssna. Det gjorde ingen och namngivningen tog långt mer tid i anspråk än själva spelandet.

De flesta av dessa bandnamn var pekorala katastrofer,  men några namn var synthigt snygga och det var också dessa namn som prydde de band som var relativt bra. Har alla bra band snygga namn? Kan ett dåligt band ha ett snyggt namn? Blir ett dåligt band bra med ett bra namn? Blir ett bra band dåligt med ett fult namn?

När jag nu tre timmar senare (och mycket googlande men mestadels med Pär Berglund rådfrågande) söker formulera ett svar på de, som jag trodde, infantila frågorna förstår jag att det inte är möjligt att med trovärdighet ge ett adekvat svar på dessa frågor. Jag hyllar vanligtvis min subjektiva förmåga att rangordna objekt. Det är liksom hela idén med min blogg. Det som gör frågan om namn på band så extra ordinärt, är att jag helt enkelt inte kan kan skilja den lingvistiska estetiken från den tonala.

Således har de jämförbart aktuella orkestrarna redan i förväg etablerat ett estetiskt referensbibliotek  i min frontallob. Jag kan med andra ord inte värdera namnet på ett band i sig om jag redan i förväg skapat ett värde kring musiken. Återstår då att lista de band (namn) som jag aldrig någonsin hört. Och det verkar inte som en helt given lista på en musikblogg.

Får trots allt krumbuktande försöka krysta fram några exempel. Men jag kan inte för mitt liv värka fram ett enda dåligt band som äger ett vackert namn. Däremot är det uppenbart att det finns minst tre fula namn på band som är riktigt bra. Min slutsats är att dåliga band är konsekvent dåliga på allt medan bra band kan ha fula namn som de med bra musik över tiden formar om till bra bandnamn. Klart som korvspad.

Kent är ett fult namn. Kent på ett skivomslag är konst. Pretto-konst. När jag ser ordet Kent i rätt typsnitt tänker jag väldig sällan på Estonia-Kent. Jag hör musik.

The Beatles. Skalbaggarna. Litet äckligt faktiskt, om det inte vore för att namnet innehåller mer kultur än Norges totala efterkrigshistoria. Men namnet i sig är inte vackert.

The Hives. Om det inte varit för att Pelle Almqvist och hans fina orkester laddat detta ord med sin eleganta fagesta-attityd hade en googlesökning på ordet sannolikt gett mer än 1000 träffar på ämnet veneriska sjukdomar.

DAG FÖR DAG
album: BOO
UTE: 10 feb.
(Haldern Pop / Bonnier Amigo)

Den 10 februari är det dax för den svensk/amerikanska popduon Dag För Dag att släppa sitt första fullängdsalbum. Boo som plattan heter är producerad av Richard Swift och Johannes Berglund. Håll ögon och öron öppna!

När jag för första gången flyttade till Stockholm 1998 var jag tämligen värdelös på den stockholmska geografin. Detta manifesterade jag för mina vänner då jag skulle på middag hos en arbetskollega.Jag bodde inneboende hos en vän på Björngårdsgatan på Söder och middagen skulle hållas på Wollmar Yxkullsgatan som också ligger på Söder. Knappt tio minuter om man nyttjar apostlahästarna. Det hade jag emellertid fått för mig att jag inte skulle göra.

Till saken hör att jag senare på kvällen skulle resa till Örebro i ett tjänsteärende och hade för detta ändamål fått låna en bil. Min tanke var således att packa bilen, köra till middagen och därefter köra direkt till hotellet i Örebro.Problemet var bara att jag inte hade formulerat någon idé om hur jag skulle ta mig från punkt A till punkt B. För Er som känner dessa kvarter vet också att, om man snirklar sig ut från Björngårdsgatan till Götgatan och där tar höger och kör gatan ut till Skanstull för att därefter ta vänster in på Ringvägen och  Renstiernas Gata ner till Stadsgårdskajen, inte har optimerat sin färdplan om man med akt och mening vill till Wollmar Yxkullsgatan. Jag förstod att jag kört fel när jag upptäckte det kungliga slottet på min vänstra sida. Då vände jag och körde tillbaks till Söder. Men väl vid Slussen valde jag att köra fel igen och hamnade ånyo på Medborgarplatsen. Då gav jag upp och felparkerade (naturligtvis) bilen på Götgatan.

Istället ringde jag min kollega och förklarade att jag var på Medborgarplatsen och att jag ville ha instruktioner för hur man till fots skulle ta sig därifrån till lägenheten på Wollmar Yxkullsgatan. Han undrade varför jag kört bilen 500 meter i fel riktning och parkerat. En ganska rimlig fråga som trots sitt berättigande inte kunde besvaras just då. På vägen till den rätta adressen passerade jag lägenheten på Björngårdsgatan, det vill säga själva utgångspunkten för hela spektaklet och det var då jag beslutade mig för att köpa en karta över Stockholm.

Denna historia hade kanske försvunnit i minnets dunkla vrår om det inte varit för att jag under min ofrivilliga rundtur samtidigt lyssnat på P3 som denna kväll spelade igenom en ny popskiva med ett franskt band som jag aldrig tidigare hört. Bandet hette Air och den nu legendariska skivan var Moon Safari.

De romantiskt mjuka melodierna satt som Konrads Kalasklister vid de perfekt programmerade poptakterna. Och mina tankar flög iväg till barndomens drömska känsla framför tevens Barbapappa. Kanske var det denna distraktion som jag skulle ha angivit som svar på kollegans transportekniska fråga. Men det hade varit en allt för govyxad version av verkligheten Och dessutom hade det varit högst orättvist att lägga denna, min geografiska brist, på pojkarna i Air.

Air och Daft Punk (bland andra) utgjorde en renässans för den franska popen. Visst fanns det bra fransk popmusik på åttiotalet men den lät inte speciellt fransk. Det litet sfärriska soundet, som jag sätter samman med Barbapapa, fanns i mycket av den finstämda franska populärmusiken på sextiotalet. Först med Moon Safari hittade den franska popen hem igen. Även om jag var helt borta.

Den 1 juni 1967 släppte The Beatles sin legendariska Sgt. Pepper´s Lonely Hearts Club Band. Två dar senare hade Paul McCartney stora förväntningar på den Jimi Hendrix-konsert han skulle se på The Isle Of Weight i Engelska Kanalen. Till hans stora förvåning och glädje (säger han hursomhelst nu) hade Jimi och hans Experince lärt sig den helt purfärska låten och skränade iväg den som inledning på konserten.

Covern är väl i teknisk mening inte något lyft för själva låten men den är precis lika provokativ och hänsynslöst framförd som själva idén i sig.