Sundaymorning

Nu har det gått ett tag sedan jag skrev senast. Och det beror på att jag fortfarande inte kunnat rekonstruera utseendet på bloggen. Och då jag strävar efter en helhetsbild har jag väntat med nya inlägg. I detta föddes dock en tanke och en idé om en bra parallell.

Jag håller just nu på att läsa en biografi om en av de största popgrupperna genom tiderna och fick då känslan av att denna grupp många gånger begränsade sig själva då omständigheterna för deras skapande inte var de bästa. Bara för att konstatera att deras bästa låtar låtar skapades just i tider då ramarna begränsade dem. De knutna armarna skapade en kreativ miljö som öppnade vägar som annars inte varit möjliga att följa.

Gruppen jag talar om är naturligtvis ABBA.

Det är i dag svårt att få grepp om hur ABBA i sanning uppfattades av sin samtid. Det är lätt att konstatera att gruppen blev lovligt byte för sjuttiotalets kissnödiga vänsterideal. Och det är också lätt att se hur stora de var i Europa, Japan och framförallt i Australien.

Nu är ABBA kult och alla gamla frågetecken är för länge sedan raderade av massornas tryck. Men vad var det som gjorde ABBA? Vad vad det som gjorde att hela kontinenter stannade upp när dessa fyra (varav två var smålänningar) svenskar visade sig på teve? Vad var det som fick en hel Värld att förtjusas eller förargas?  Vad var det som gjorde ABBA till den men säljande gruppen efter The Beatles?

När Benny och Björn båda växt upp i trygga och välmående miljöer hade Agnetha en mer otrygg barndom i ett arbetarhem i Jönköping. Och Anni-Frid var ett så kallat tyskbarn i Norge. Föraktad som hon och hennes mor var tog mormodern över ansvaret för den lilla flickan och flyttade till Sverige.

Då Björn Och Benny åkte land och rike runt med Hep Stars och Hootenanny Singers kämpade Frida och Agnetha med sina självbilder i olika små jazz- och dansbandsorkestrar. Björn och Benny, två musikaliska genier, förstod i grunden hur man skulle göra en bra poplåt. Frida och Agnetha hade i stället en sorgsen och melankolisk syn på musiken. Kombinationen av dessa ideal kom att bli ABBA.

Stickan Andersson som var en tidig Bert Karlsson var en riktig arbetargrabb. Med den äkta viljan att lyckas. Och med en musikalisk ådra därtill kom han att bli den sista pusselbiten i sagan ABBA.

När ABBA 1973 ställde upp i melodifestivalen med Ring Ring var det av en anledning: Stickan förstod värdet i att tävla och exponeras i Eurovision Song Contest. Det var av yttersta vikt att vinna den svenska uttagningen. Och Stickan var förvissad om att Ring Ring skulle vinna. Men det gjorde den inte. Detta ledde till två saker. Stickan Andersson kom att klaga på juryn i svenska melodifestivalen på ett sådant sätt att svensk media kom att hata Polar Music och ABBA i tio år. Men det kom också att innebära att Stickan, Björn och Benny analyserade bristerna med Ring Ring och gjorde bättre.

När ABBA vann i Brighton med Waterloo blev det starten på en fantastisk men samtidigt tragisk saga. ABBA strävade efter att skapa perfekt popmusik. Vilket de med råge lyckades med. Men det var inte utan uppoffringar.

ABBA var en lyckad kombination i den mening att det var fyra individer som var och en på sitt sätt tillförde lika mycket till kollektivet. Men helheten byggde samtidigt på balansen mellan dessa fyra människor. Förhållandet mellan Björn och Bennys låtskrivande, Stickans marknadsföring och Frida och Agnetas sång var sårbart och kanske just därför så oslagbart.

Efter framgångarna i Europa, Australien, England, Japan och USA tog ABBA slut. När bandets medlemmar slets i från varandra på det privata planen slet samtidigt fansen sönder det sista som fanns kvar hos ABBA som grupp. När Frida och Benny skilde sig var det spiken i kistan.

När Dancing Queen nådde topplistorna var det i någon mening även toppen av ABBAs karriär. Efter denna perfekta balans av pop och melankoli tog dock sorgen och saknaden över. Saknaden över det som en gång varit och sorgen över brusten kärlek och förlorad vänskap. Detta ledde dock till några av de bästa låtarna ABBA någonsin gjorde.

Jag tror att alla dessa element tillsammans är förklaringen till gruppens storhet. De kunde schlager, de kunde pop och till slut kunde de också skriva låtar som berörde på ett mänskligt plan. Och inte fören i slutet kunde de förena dessa tre.

ABBA är stora därför att de var mindre marknadsanpassade än alla andra. De gjorde hela tiden vad de ville och de var extremt begåvade.

Trots att bloggen inte ser ut som den skall publicerar jag ändå intervjun med Jerry Williams. Håll Till Godo!

När Jerry Williams gör en av sina bejublade shower på Tyrol denna vinter får Sundaymorning en exklusiv intervju med den gamle rockräven. Varm och rolig som Jerry är smittar han av sig både på musiker, publik och på mig och MusikYngve som stod för frågorna denna afton på Grönan.

När vi kommer in de långa och trånga kulvertarna under Tryols scen på Gröna Lund denna torsdagskväll i februari möts vi av värme. Alla vi träffar hälsar, bjuder på kaffe och undrar nyfiket var vi gör där. Och när vi svarar att vi skall se showen och sedan intervjua Jerry blir de entusiastiska och börjar prata väl om Jerka. Och det märks att detta är ett gäng som trivs tillsammans. Showen som heter Dynamite bär med sig denna värme och levererar den rakt i knät på den förväntansfulla publiken.

Det är bra scenografi, snygg koreografi och elegant gungande klassisk rock n rall. Precis som det skall vara på Jerry Williams. Med några roliga anekdoter bryter Jerka skickligt upp föreställningen i olika delar. Lagom mycket snack. Några låtar kanske blir litet tråkiga men det beror förmodligast mer på min kunskapsbrist vad gäller tidig rock än någonting annat. Men för den som gillar Jerry Williams måste det varit en perfekt kväll.

Efter konserten blir vi hämtade av min vän Micke Martinsson som även ingår i bandet som bakgrundssångare och dansare. Det är även han som ordnat med detta exklusiva möte. När vi kommer ned i logen står Jerry i bara kalsongerna och ber oss vänta ett slag. Efter några minuter kommer han ut, iförd träningskläder och någon form av badtofflor  och sätter sig en av gruppens två sjuttiotalssoffor.

SundayMorning: När Du började spela rock var det i en tid då svenskarna hade för vana att klappa takten på ett och på tre. Var detta något som Du tänkte på?

Jerry Williams: Nae. För mig var det ganska lätt. Jag tyckte att det svängde bara. Jag spelade ju kvarpa (klarinett) när jag var ung och lyssnade ganska mycket på New Orleans-musik och så. Det var väl inte något som jag gick i gång på totalt.  Men det var schysst musik. Det svängde.

SM: Många som växt upp med rocken brukar kunna vittna om ett ögonblick eller en speciell låt som förändrade deras syn på musik. Har Du något sådant ”kodak-moment”?

JW: Ja. Asså när det blev så där speciellt var när jag hörde Long Tall Sally med Little Richard. Det var en polare som hette Abbe som spelade den. Den fanns inte att köpa här just då. Men han hade den hursomhelst på något sätt. Det fanns ju lite Bill Haley och så där men inte Little Richard ännu. Jag vet att vi spelade den så starkt det bara gick. Och han skrek hela tiden Little Richard. Men det gick jag i mål på riktigt så där ordentligt alltså. Innan var det mer Perry Come och Sinatra och sådär. Och dom körde ju litet soft så där i smoking och fluga och så där. Sen kom den där jävla galningen Elvis in i Jeans och jeansjacka och vände upp och ned på allting. Och det gick jag också i mål på riktigt ordentligt. En del grejer man hackade i sig då var ju rena skiten, men en del står sig än i dag.

SM: Showen ikväll var väldigt direkt. Det var rak och enkel rock n rall. Hur gör Ni för att undvika att det blir överdådigt och överproducerat?

JW: Ja det går ju att krångla till det så att det stannar. Så det får man ju passa sig litet för.

SM: Tror Du att det är viktigt att ha en bred musiksmak för att bli en framgångsrik artist i längden?

JW: Njae. Alla lyssnar väl på… fast… men Otis Redding och James Brown och de där så började ju rocken spreta åt alla möjliga håll. Och det var ju tur det. Annars hade det stendött alltså. Om det bara hade varit som det var 59 då hade det blivit skittråkigt. Man ser ju utvecklingen hela tiden. James Brown rippade Little Richard och Prince rippar James Brown. Alla snor av varandra. Det är litet poängen med musiken. Och Elvis också men han snodde från de svartas musik och så la han till sitt eget. Och det är viktigt. Att man har kvar kärnan. Det går inte bara att rippa rakt av. Då blir det bara såna här fåntrattar som springer omkring I elviskostymer I Las Vegas.

SM: Du har ju spelat ihop med Beatles. Hur var det?

JW: Ja fast det är det ju många som gjort. Man blir ju inte bättre för det.

SM: Nej det ju sant. Men det går ett rykte som säger att George Harrison ville säga upp sig från Beatles och provspela för Ert band The Violents.

JW: Nae. Ne alltså. Dels åkte vi turné med dom här (i Sverige). Men det första giget vi lira ihop var på Star Club I Hamburg. Och den som var top of the bill då var Little Richard och inte Beatles. Så alla snacka med alla då. Men hursomhelst ville Hasse Rosén som lira gitarr The Violents lägga av. Och han både var och är en jävligt bra gitarrist. Och vid den här tiden fans det jävligt få bra gitarrister. Eftersom jazzsnubbarna som kunde lira hatade rockmusiken ville de inte heller spela med oss. I USA var det tvärt om. Jazzsnubbarna hakade på tåget I stället och gjorde det bra istället. Men här var de nog lite sura för att vi snodde deras jobb helt enkelt. Så när Hasse sa att han skulle sluta fick vi lite panik. Så det var faktiskt Hasse själv som sa, “Fråga den där” och så peka han på Harrison (ha ha). Men vi tyckte inte att han var speciellt bra ens. Men de var ett skitbra band, Beatles. Men det var ju inte så där att man ramla baklänges. Men sen när vi lira andra svängen med dom hade de ju fått en ap-hit med She Loves You. Och då var de ju jättestora.  Men Harrison snackade inte så mycket. Men McCartney var ju lätt att snacka med och Ringo var lätt att snacka med.

SM: Och John då? Det sägs att han nöp Dig I arslet.

JW: Han skulle vara en kul kille sådär men jag tyckte inte att det var så kul. Men dom röjde bra och man stod allt litet och studsa när de lira. De var ett bra band.

SM: Du har ju aldrig sökt dölja Dina politiska åsikter, men Du har inte heller predikat. Är det ett medvetet val? En medveten balans?

JW: Nja. Asså, när man lira vill man ju lira så att det blir så bra gig som möjligt. Jag skulle nog inte göra mig som en agitator. Men om någon frågar så är det klart att jag säger vad jag tycker.

SM: Är Du mer eller mindre kommunist  än Lars Ohly?

JW: Det är nog samma faktiskt. Men jag behöver ju inte vara taktisk (ha ha). Men jag tycker han är bra.

SM: Du lockades aldrig av proggrörelsen?

JW: Nej, men det klart vi var polare. Hoola Bandoola var bra och dom träffade vi en del ute på gig. Men jag körde mitt och de körde sitt. Men det var ju många gäng där som man tyckte var litet väl krattiga. Men när jag hörde Peps för första tänkte jag va fan är det här. Det liknade inget jag hört förut. Jag kom inte ens ihåg vem som var top of the bill. Jag kommer bara ihåg hur bra Peps var. Han är grym. Helt klart asså.

SM: Det har blivit ett antal framgångsrika krogshower för Din del genom åren. Varför tror Du att denna form passar så bra för Dig?

JW: Men det vi gör är ju bra livemusik och alla kan ju känna om det gungar. Och sen är det lättillgängligt helt enkelt. Man får inte ta det för allvarligt bara. Men man får inte ta det med en klackspark heller så att man lallar bort det. Det funkar inte. Men man står och faller med bandet. Det är inte bara att plocka ihop de bästa musikerna, de måste funka ihop också. Laget är större än jaget. Och det gäller här som fan.

SM: Hur länge tror Du att Du kommer att hålla på?

JW: Man får väl hålla på till man blir en jäkla fåntratt (ha ha). Ne, jag vet inte.  Det är alltid en massa prat och planer som det inte blir något av. Men så har det alltid varit så vi får väl ser hur det blir.

SM: I Filmen G hävdar Du att Suzuki Katna -82 är den snyggaste hoj som någonsin gjorts. Tycker Du det fortfarande?

JW: Nej det tycker jag nog inte. Men det sjunger fortfarande bra I den. Det går nog fortfarande att väcka kärringarna på Sveavägen om man drar på litet (he he).

Klockan börjar närma sig halv ett på natten och Jerry börjar titta på klockan. Han ler och tackar för vi intresserat oss för honom en stund. Sen tar han I hand och försvinner ut I den kalla och mörka stockholmsnatten.

För närvarande har vi litet problem med vår plattform. Vi har ofrivilligt länkat till olika oseriösa aktörer på nätet. Tills vi kommit till rätta med detta problem kommer vi nöja oss med att lägga upp litet klipp och litet musik. Och Ni som väntar på Jerry Williams-intervju; Håll ut den kommer!

Här är Anna Hamiltons nya video Walk Of Shame.

Håll Till Godo!

.

Det finns många bra artister och band. Det finns dessutom en hel del som är riktigt bra. Sen finns det ett ytterst fåtal som helt enkelt går utanför. En av dessa artister är David Bowie.Jag har skrivit litet om denne androgyne man från Mars litet i periferin tidigare. Men aldrig helt ägnat ett inlägg åt honom. Men då Värnamoprofilen och författaren Thomas Lund påminde om att Bowie kommit litet i skymundan kom jag på bättre tankar.

David Bowie slog igenom 1969 med den fantistiska Space Oddity. 1972 kom den än mer legendariska The Rise And Fall Of Ziggy Stardust And The Spiders From Mars. Därefter radade han upp den ena storheten efter den andra. Det är bara att ta en snabb titt på hans diskografi så förstår man hur stor han är.

Vad är det då som gör David Bowie till en av de största? Ja, för det första är han en formidabel låtskrivare och textförfattare. Men han har därtill förmågan att göra ganska svår och konstig kultur lätt och folklig. Hans glammiga melodier kommer med ett paket av estetik, känslor och en samtidsförståelse som är helt unik. Bowies musik ger en känsla av att stå utanför allt annat. Bowie bjuder in men håller ändå distansen. Rymd och atmosfär blandas med intimitet och samhörighet. Bowie ger mig perspektiv samtidigt som han skänker den närhet och trygghet som krävs för att jag skall kunna känna något inför detta stora och universella hela.Förutom detta har David Bowie hela tiden haft förmågan att förnya sig själv och sin musik med tiden utan att förlora sin identitet. Madonna ha samma förmåga ehuru hon på intet vis eljest bör jämföras med David Bowie. Bowie har hela tiden legat ett steg före. Det har aldrig gått att förutse hans nästa steg. Detta ger en pågående förväntan och spänning hos publik och hos kritiker som tillsammans med hans populärmusikaliska färdigheter och anpassningsförmåga gör honom till en av de absolut största artisterna genom tiderna.

Min kusin Carl-Petter är sju år yngre än jag. När jag pluggade på Högskolan i Växjö, läste han på ett av Växjös gymnasium. Han hade då ett death metal-band som hette Hypnosia.Jag var inte på något sätt inne på den typen av musik, men eftersom det handlade om Calle gav jag musiken en chans. Att de var mycket begåvade hörde jag på en gång. Och jag gav dem möjligheten att spela på Sivans (studentpub som jag då var ordförande för). Det var vid en så kallad pumptömning. Det innebär sista kvällen för säsongen då hela öllagret skall säljas ut till, under kvällen, dalande priser.

Vid denna tiden var det indie som gällde och publiken hade förmodligen förväntat sig något i den stilen när Hypnosia steg på scenen. De var nästan blott pojkar i långa raka frisyrer. Efter hälsningsfrasen ”we are Hypnosia” slog den stenhårt mörka och tekniskt perfekta musiken emot publiken, som först bara stod gapande och tysta. Men efter en halv minut var succén ett faktum. Folk blev som tokiga och jag tror mig veta att Hypnosia varken tidigare eller senare upplevt denna publikkontakt. Och än idag får jag nostalgiska kommentarer om detta band och denna magiska kväll på Sivans i Växjö.

Nåväl. Tiderna förändras och band splittras. Kusinen Calle gick vidare i livet och ubildade sig och allt det där, men han höll hela tiden kontakten med musiken. Han spelade inte i något band men gitarren var en ständig följeslagare. Och förra året träffade han ett gäng musiker som behövde en ny basist. Lägligt nog hade Calle just tagit upp basen som förstainstrument. Och eftersom bandet fattade tycke fick han plats i bandet som heter The News och som ironiskt nog spelar en typ av Indiepop.

Bandet som har sin bas i Malmö och Köpenhamn kommer inom kort ut med sina första låtar. Jag vet knappast hur de låter ännu men Sundaymorning kommer att följa utvecklingen med intresse. Litet nepotism får jag allt unna mig.

Litet konstigt känns det att kunna se Globen hemifrån när DM spelar där och ändå inte gå dit. Jag hade förvisso bestämt mig i förväg för att inte se dem denna turnén men jag har varit väldigt sugen.Anledningen till att jag inte vill se dem är att jag älskar dem. Eller det som de en gång var. Jag vet att saker förändrar sig och att detta än mer gäller när det är levande människor inblandade. Och visst är de senaste skivorna bra. Men det är något som saknas. Musikaliskt och tekniskt är Depeche Mode kanske bättre än någonsin. Men det är något fundamentalt som saknas.

Det som gör ett band bra, ligger inte i teknik. Och inte nödvändigtvis heller i musikalitet. Det måste till något annat i botten. Måns Zelmerlöw (ursäkta Bettan) äger det objektivt begåvade. Men det är något som saknas. Broder Daniel saknade från början både teknisk färdighet och klassisk musikalitet. Men de hade en annan sorts musikalitet. En musikalisk förmåga som handlar om sensitivitet och själslig närvaro. Och det räcker ibland. Men det räcker aldrig med endast musikalitet.

I de bästa fallen finns det både och. Ett färskt exempel på denna mångsidighet är Anna Hamilton (och jag tar, som Ni märker, alla chanser att marknadsföra henne). Och det finns många, väldigt många som både bottnar i sitt skapande och har förmågan att framföra sin musik på ett konstnärligt sätt.

Dessvärre finns det än fler exempel på det omvända. Hela den kommersiella musikvärlden är full av dessa begåvade men själslösa spelmän. Många gånger tror jag att det handlar om unga människor som allt för mycket lyssnar på producenters enfaldiga marknadsanpassade dravel. Men de som orkar stå det onda emot och vågar tro på sig själva blir oftast också de största. Det kanske tar längre tid men det är det alltid värt.

Depeche Mode är en idé. En känsla. En estetik. När de började 1980 ville de göra musik. Av praktiska skäl blev det med hjälp av syntar. De kunde inte spela men de kunde skriva poplåtar som berörde. De kommunicerade sitt innersta väsen med hjälp av två trummaskiner och en synt. Genom åren utvecklades deras musikalitet och någon gång i början på nittiotalet sammanstrålade dessa förmågor i några av pophistoriens bästa låtar.

Sen har det inte blivit bättre. De nyare melodierna är blott skuggade plagiat av DM:s egna äldre och bättre låtar. Tekniken har blivit allt viktigare i deras, säkert ärliga, strävan att hela tiden bli bättre. Men i takt med de allt grundare låtarna kan inte ens den bästa tekniken eller de bästa produktionerna kompensera bortfallet av det som de som de en gång hade.

Kanske är det jag som intellektualiserar en brist hos mig själv. Kanske söker jag bara legitimera min oförmåga att utvecklas i takt med musiken. Men jag tror inte det. Jag tror helt enkelt att Depeche Mode blivit sämre. Men de har fortfarande gjort vad de har gjort. De har fortfarande format stora delar av mitt sätt att se på musik. Depeche Mode är och förblir mitt hjärtas band. Och detta vill jag inte förstöra för en ynka konsert i Globen.

I kväll träffade jag en blivande stjärna. Jag konverserade nämligen Anna Hamilton på söders höjder i Stockholm. Denna intervju kommer att publiceras här på Sundaymorning senare i februari i samband med Annas skivsläpp.
Vill bara så här i förväg puffa för denna exceptionella debut-EP. Det kommer bli något extra eljest kan jag lova. Tills dess får vi hålla till godo med vad som finns på Fröken Hamiltons blogg och MySpace-sida.

Eftersom jag tröttnat tillräckligt på Depeche för att inte orka gå och se dem skickade jag ut två av de bästa depechekännarna jag vet; Fredrik Melin och Mats Paulin. Här är deras rapport från konserterna i Malmö och i Göteborg. Kickar Ni på spellistan kan Ni leka att Ni var där på riktigt. Det skall jag göra.

Sundaymorning tackar Fredrik och Mats!

Äntligen var vi på väg jag (Mats Paulin) och Fredrik Melin två gamla synthrävar från de Smålänska skogarna. Så som vi hade sett fram emot detta i månader. Fredrik hade sett Depeche Mode två gånger förra sommaren medans jag inte hade sett de sedan förra turnén. Vi kom fram till att vi båda hade varit och sett samma fem turnéer med World Violation Tour som den första. Depeche Mode-skivorna var så klart med. I bilen satt vi och diskuterade huruvida de nya låtarna skulle fungera bra live, vilka låtar skulle de spela, skulle det vara en bra scenshow och kanske framför allt skulle Depeche Mode fortfarande leverera en bra show. Alla dessa frågor och några till skulle vi få svar på senare.

Vi stannade och plockade upp två till längs med vägen. Nu var bilen fullsatt och vi började närma oss Malmö Arena. Väl inne på arenan så satte vi oss ner och väntade på förbandet. Förband till Depeche Mode var samma förband som för tjugotvå år sedan nämligen Nitzer Ebb. Efter förbandet så var det då äntligen dax för synthkungarna att göra entré.

De tre första låtarna var från den nya skivan med In chains som öppningsnummer. Dessa nummer fungerade väl ganska bra live men sedan kom hitlåtarna på rad; Walking in my shoes, It’s no good och A Question of lust. En stund senare kom konsertens första fullpoängare World in my eyes.

Sen så var det dax för Martin L Gore att sjunga två ballader Insight och Home. Dessa ballader som sedan följs utav Miles away var konsertens svagaste del. Under dessa låtar så satt vi och väntade på att det skulle dra igång rejält.

Nästa låt var Policy of truth och bandet började spela. Men på något sätt så kom Dave in fel och missade texten. Det hela slutade med att de fick ta om låten. Detta gjorde inte så värst mycket. Efter denna lilla fadäs så kom alla låtar som vi lärt oss känna igen och älska så mycket. Flera utav dessa var fullpoängare bland dessa; Enjoy the silence och Never let me down again.

Så tackade bandet för sig och gick av scenen. För att lite senare, efter det att publiken appålderat och stampat kraftigt i golvet, komma in igen i sedvanlig ordning. Extranummerna började med ännu en Martin-ballad, One caress. Sen efter en snygg version av Stripped så kom konsertens bästa nummer. En Behind the wheel som med fart, fulländad scenografi och skön allsång hammnade en bra bit ovanför poängskalan.

Som sista nummer så spelade Depeche Mode det självklara valet Personal Jesus. Om inte publiken hamnat i extas tidigare under kvällen så gör de det under denna låt. Till och med Livet Ord’s Ulf Ekman hade blivit avundsjuk på David Gahan’s förmåga att få med sig publiken skrikandes ”reach out and touch faith”.

Dagen efter så begav vi oss upp till Göteborg för att se Depeche Mode igen. Skulle Depeche Mode byta ut någon eller några låtar? Skulle de spela Fly on the windscreen som de gjort större delen av Tour of the universe turnen? De bytte ut One caress och ersatte den med Dressed in black. Men någon Fly on the windsceen fick vi tyvärr inte höra.

Förväntningarna på konserten var lite högre eftersom att publiken i Göteborg brukar vara den bästa synthpubliken under Sverigespelningarna. Som förväntat blev det bättre tryck och stämning under den andra konserten. Men David sjöng tyvärr lite sämre i Göteborg.

Så jag och Fredrik var lite delade när det gäller vilken konsert som vi tycker var bäst. Fredrik tyckte att Malmöspelningen var bättre eftersom att David sjunger bättre medan jag tyckte att Göteborgsspelningen var bättre pga. Publiken.

I det stora hela så lät Depeche Mode väldigt bra och David sjöng mycket bra, bättre än vanligt i vissa stunder. Tyvärr så fungerade en del av de nya låtarna inte så bra live och tempot under konserten var i bland lite lågt. Scenshowen var väldigt bra. Framförallt höjde det visuella konserterna rejält. Imponerande.

Depeche Mode får 4 flipperspel av fem möjliga. Hade de spelat några fler klassiker hade vi även bjudit på det sista spelet.Spellistan Malmö/Göteborg och siffran är det individuella betyget för just den låten som siffran står bakom

In chains – 4

Wrong – 3

Hole to feed – 3

Walking in my shoes – 4

It’s no good – 4

A question of time – 4

Precious – 3

World in my eyes – 5

Home – 3

Policy of truth” 4

In your room” 4

I feel you – 5

Enjoy the silence – 5

Never let me down again – 5

One caress – 4

Dressed in black – 4

Stripped – 4

Behind the wheel – 5

Personal Jesus – 5

PS. Jag vill bara tillägga att sommarturnéns låtlista var det mera fart i då Come Back, Strangelove och Master and Servant valdes istället för bl a Miles Away(The Truth Is) samt att Depeche Mode seriöst borde överväga att ersätta trummis Eigner (som verkar tro han lirar i ett pudel-rockband) med Nitzer Ebb’s som spelar estetiskt och musikaliskt avsevärt mycket bättre. Sommarens spelningar jag såg, i Köpenhamn och Arvika var det helt enkelt lite mer fart i.

Och en sak till, varför inte spela plattans bästa låt Perfect eller istället för Hole To Feed?! DS

/Fredrik – saknar Alan Wilder

PS. På Youtube fins det fina live klipp från konserten i Malmö sök på ”depeche mode live sweden 2010″. DS

/Mats

Kanske är Keith Richard den moderna väldens mest ryktbare man. Det finns ingen gräns för de rykten som cirkulerat kring den brittiska rockguden. Men nu går skam på torra land. Eller rättare, Keith själv.Enligt den svenska skvallerblaskan Aftonbladet gör den Engelska skvallertidningen The Sun nämligen gällande att Keith varit nykter i hela fyra månader. Och detta dessutom frivilligt. Detta är naturligtvis lögn och förbannad dikt. Det måste det vara.