Sundaymorning

Äntligen något bra på Svensktoppen. Simon Rain är en fantastisk och klassisk sing and songwriter som det går utmärkt att rösta på här!

.

I dagarna erhöll polardrottningen, tillika, artisten Björk det, inte så prestigefyllda, svenska Polarpriset. Förutom att juryn förlorat de beskyddande vingarna från den musikaliska akademien verkar de har fastnat i de hjulspår som de flesta institutioner utan egentlig kritisk massa har för vana att köra fast i.

Björk är förvisso en utmärkt pristagare om de inte vore för att det hon gjort redan har belönats. Då Karlheinz Stockhausen fick priset 2001 var det för hans nydanande ”klassiska” musik som inspirerat allt i från Kraftwerk till, just det, Björk. Detta fick mig, trots allt, då för nio år sedan att jubla och att tro på Polarprisets framtid.

En av idéerna bakom detta pris verkar vara att man tar en (av kultureliten accepterad) musikkonstnär, ger denne priset endast för att få lov att också ge priset till den som juryn verkligen vill ge priset. Det vill säga ett populärmusikalisk snille som är tillräckligt bred för att juryn skall kunna förstå koderna och som vanligtvis också har någon sorts koppling till den ”riktiga” pristagarens musikaliska genidrag. 2001 utgjorde denna sidekick ingen mindre än Robert Moog (Skaparen bakom en av de första serietillverkade syntarna). Antagligen för att många av Stockausens lärjungar förde hans lära vidare med hjälp av bland annat Robert Moogs synthar.

Men det är inte rätt. Polarprisjuryn saknar kompetent folk som kan skilja ut axarna från vetet och därtill är de enkelspåriga. Det är inte bara Stockhausen som är bra nämligen. Och det är inte Robert Moog som är hans bisittare och naturliga efterträdare. Det är det nämligen Björk som är. Och detta borde de förstått redan då det begav sig.

Ett internationellt konstpris som har ambition att motsvara nobelpriset i dignitet kan naturligtvis inte låta sig nöjas med detta. Polarpriset måste bestämma sig för vad de vill. Därefter måste de se till att göra en plan för hur detta skall uppnås. Men framförallt måste de skaffa folk som kan skilja på en isländsk björk och en amerikansk tall.

Då jag inte skrivit på ett tag tänkte jag bara klargöra att Ni inte helt så enkelt blir av med mig. Det är mer så att jag inte haft tid och i den mån jag har haft det har inte den rätta andan fallit på mig. Och det har den egentligen inte nu heller. Men med nytt snabbt internet och ensamma timmar med Spotify för första gången på en månad så löser det sig av sig självt.

Där jag bor nu har människorna en liten annan syn på musik än vad svenskarna har. Inte så att en nörd inte är en nörd här men klyftan mellan, de som lyssnar på musik och de som bara konsumerar är större där jag bor nu.

När de svenska massorna finner Kent och Håkan lättsmällt tycker norrmänen att Tomas Ledin och Gessle rockar. Nej inte ens Lundell lyssnar de på.  Men detta gäller bara den stora massan. I övrigt är Norge precis lika mångbottnat och intressant som Sverige.

Sen är det en generationsfaktor också. Norrmännen har till skillnad från Sverige alltid varit tvungna att förhålla sig till andra länder. Till Danmark, till Sverige och till Tyskland. Och nu till pudelns kärna. Folk under 25 (läs ungdom) i Norge skiter i Sverige. De pysslar med sitt och tycker att bra musik är bra musik. Är den svensk? Good for them!

Detta nya Norge har allt det gamla som är bra med Norge men har därtill lyckats skakat av sig de gamla lillebrorsoket. Att vara i en musikstad i Norge när detta händer är som att vara i New York 1966, LA – 68 eller i Manchester 1980. Visserligen har Norge under nästan tio år producerat bra popmusik. Men när de som då bara var tonåriga popsnören är i dag på väg att skapa en ny epok i den europeiska rockhistorien.

Har förvisso alltid haft ett svagt öra till Ray Charles musik men jag kan ärligt säga att jag inte givit den den uppmärksamhet den så väl förtjänar. Detta sagt helt egoistiskt. För när jag häromdagen såg filmen Ray tändes ett nytt ljus i min sedan länge förseglade musikhjärna.

För en otränad varelse kanske denna insikt ter sig som en produkt av filmens dramaturgi. Och förvisso är det en fantastisk film. Men detta mest på grund av musiken och hur denna används för att fläta samman människan Ray med hans musik och hur denna skapade ett helt nytt sätt att förhålla sig till musik. Dramaturgi förvisso men det är musikens dramaturgi som är tongivande inte filmens i sig.

Det Ray Charles gjorde var att han rev en av de sista moraliska murarna – den mellan religion och andlighet å ena sidan och individualism och kroppslighet å andra. När han smälte samman sexualiteten och smärtan i blues och r&b med country var han redan då unik. Men när han lade dit det sakrala elementet i form av söderns svarta gospel var ekvationen löst. Grunden för modern rock och popmusik var gjuten.

Dessa kulturella möten skapade nya kulturer och subkulturer. Nyckeln ligger i att upptäcka något nytt som gör att man lyssnar på ett annat sätt. Dessa blandningar kan i bästa fall växa till äppel och kanel. Ray Charles musik är ett målande exempel på detta.

Nu var det ett tag sedan jag skrev. Detta beror delvis på att jag har haft fullt upp med delvis och før nærvarande viktigare saker och delvis på grund av att jag ær på resande fot. Jag befinner mig i Halden i vårt væstra grannland. Sjælv ær jag en fjærdedel norrman och har nu bestæmt mig før att prøva mina vingar hær i Norge.

Halden ær en helt unik plats på flera olika sætt. Førutom att det var hær Kalle Dussin togs av daga och att staden ær en vældigt vacker plats, finns hær dessutom ett levande och sjudande musikliv.

Halden har ungefær trettio tusen innvånare i kommuen. Ungefær som Værnamo med andra ord. Men dær Værnamo har kyrkor och små plastindustrier har Halden pubar och restauranger. På sommaren manifesteras denna rika kultur genom trubadurer, utekonserter och inte minst med Norges motsvariget till Allsång På Skansen: Allsång På Grænsen. På vintern ær det som alltid litet mindre puls men ændock lite rusigt.

De senaste åren har Norge vuxit som musikland. Band som Kaizers Orchestra, Lindstrøm, Røyksopp och Donkeyboy har satt det norska trolska fjordsoundet på den musikaliska værldskartan. Men på samma sætt som ingenting kommer från ingenting har alltid det som gror sina røtter i næringsrik mylla. Halden utgør en av de frodiga jordarna som den nya norska musiken har sin grund i.

Som barn var vi varje sommar i Halden på væg upp eller ned från fjællen. Då på den tiden var staden sømnig, skitig och ganska menløs.  Med tiden och med en allt starkare ekonomi har Halden vuxit till en liten pærla vid Ringdalsfjordens væstra strand. Den magnifika fæstningen vid Fredriksten utgør fonden før tusentals små vita træhus och alla de som dæruti bor.

Men det geografiska læget och den gda ekonomin ær inte i sig nog før att førklara Haldens nuvarande status. Genom alla år har musiken varit central hær. En pub utan levande musik ær inte att tænka på helt enkelt. Och allt eftersom har Halden blivit ett namn som tas på størsta allvar i det norska musiketablissemanget. Kritiker och artister med tillhørande entourage vallfærdar till den norsk/svenska grænsen før att lyssna på och prata om musik.

Mitt favorithak heter Siste Reis. Det var hær man førr om tiden tog en drink i væntan på tåget. Nær jag før førsta gången satte min fjuniga fot på Siste Reis møttes jag av en vægg av ciarettrøk, ruffiga mænniskor och The Sonics. Vi hade varit på en større familjetillstælling och hade således klanderfria svarta kostymer på oss. Vi væckte en viss uppmærksamhet då de øvriga prissarna i lokalen mer drog åt Robert Smith-hållet vad beklædnad anbelangar.

Nær jag klev fram till baren och frågade om det gick før sig att ønska musik var det med viss tvekan den skivvændande bartenden nickade bifall åt min fråga. Skivsamlingen på Siste Reis ær imponerande. Chansen att få høra Sonics eller Pixies på Harrys i Værnamo ær førsumbar men eftersom Værnamo ær min enda referens før hur en småstads kultur låter var jag aningen skeptisk nær jag frågade om han ville spela Velvet Underground. Min tveksamhet førsvann emellertid ganska snabbt nær  han tittade upp på mig med ett helt nytt ljus i øgonen och sa: ”Velvet ja, Ackurat”. Och sen blæddrade han fram en livevinyl med Velvet från 68 och spelade från børjan till slut.

Ett av de lyckligaste och tryggaste minnena jag har från min barndom är när jag låg i farmors guldgula soffa bakom de vuxnas ryggar och lyssnade till deras lätt druckna prat om musiken, livet och allt ting. Saken var att mina föräldrar inte tvingade mig bort från festen och in i barnkammaren när det spelades upp till fest. Jag fick ligga där i total trygghet till tonerna av Billy Swan, Beatles och Gösta.

För ett par år sedan bestämde jag och mina kusiner oss för att medels skrivet brev förmedla denna barndomens minnen till Gösta. Sagt så skrev vi till verket. Efter en natt i Ljungby tog vi så till pennan och förklarade vår kärlek till vår egen musikaliske vagga.

Men han svarade aldrig. Jag menar hur många beundrarbrev kan han få nuförtiden? Jag tror dock bättre om Gösta än att han skulle vara blott nonchalant. Att han skulle avfärda vår hyllning som en i mängden av tonårsflickors kärleksförklaringar fann jag som högst osannolikt.

Jag antar att han inte svarade på grund av att han tolkade vårt brev ironiskt. Jävlar Schyffert. Inget tas längre på allvar. Säger jag att jag gillar schlager säger folk: Ja Ja! Talar jag om min familj på ett romantiskt sätt skrattar omgivningen ”förstående”. Och om jag säger att jag mår skit hälsas jag med hurrarop.

Ironi är ett användbart språkligt vapen när det inte är ironiskt att vara ironisk. Eljest är det endast förtärande. Inte för att brevet till Gösta är av yttersta vikt för mitt välmående (ironi?) men som illustration för vårt språkliga klimat duger det gott. Varför går det inte bra att tycka om något på riktigt? Varför måste man vara sarkastisk när man säger sig gilla Peter Jöback? Varför skojar man när man inte skojar?

Gösta Linderholm är kanske inte den största gåvan till svensk musik, men han är min Gösta. Och oavsett om han struntar i mina brev så är han alltid min farmors trygga soffa.

Jag har som Ni vet, i tid och i otid, förklarat mitt förakt för Per Gessle. Emellertid har jag inte alltid varit av den åsikten. Det fanns en tid då Gyllene Tider utgjorde själva symbolen för mina tidiga och väldigt våta hormonella tonårs nattliga drömmar.

När jag för första gången blev kär var det i en klasskamrat vid namn Petra. Petra var underbart vacker och fantastisk i största allmänhet. På en fotbollsmatch mellan Forsheda IF och vad det nu var för mjölkpallsgäng frågade jag, genom kompisen Mårten Kastanius, chans på min flicka. Problemet var bara att under själva processen kom frågaren, Mårten, på att han också var kär i Petra. Och som den goda kamrat jag  ju var fick jag anta uppgiften att fråga chans åt Mårten.

Detta skapade tydligen en självgod ambivalens hos vår gemensamma unga mö. Hon bestämde således tid för anställningsintervju åt oss båda dagen efter på en höskulle (Bollargården) i närheten. Och där fick vi stå på ett loft som simpla objekt, jag och Mårten, medan Petra och hennes vän Åsa satte poäng på oss.

Det hela slutade med att Mårten blev ihop med Petra. Men vi gick hem till mig, jag och Mårten, och hade vårt ( får man förmoda) första samtal om kvinnors outgrundliga väsen.

Kort där efter köpte jag min tredje Gyllene Tider-LP Puls. Det var en total befrielse. För första gången kände jag att jag inte var helt ensam i min totalt hängivna kärlek till en liten vacker flicka.

Kort och gott var Pär Gessle och Gyllene Tider perfekt tonårspop. Då. När Gessle nu söker anslå samma strängar är det inte bara han som blivit trettio år äldre.

Det var då, nu är nu.

Såg i dagarna dokumentären om Ola Salo på svt play. Ola Svensson Super Star som den heter följer sångaren i förberedelserna till Jesus Christ Superstar på Malmöoperan. I fimen framstår Ola som en lätt narcissistisk jesuskopia som föga bryr sig om annat än sina egna preferenstillfredsställelser. Men samtidigt som en mycket varm och omtänksam människa och en fantastisk sångare och artist.

Jag har lyssnat på The Ark sedan långt innan de slog igenom år 2000. Detta kanske mest för att jag tillhörde nöjesetablissemanget i Växjö vid denna tid. Hursomhelst var det en total upplevelse första gången jag såg Bottleneck Barbiturate live. The Ark var något så unikt som svenskt glam. Hurra hurra.

När gruppen växte sig in i den svenska folksjälen gick min förälskelse över i kärlek. Precis som Håkan lyckades Rottnegrabbarna med att behålla sin musikaliska integritet samtidigt som de blev breda och älskade av alla. Detta kulminerade i ESC 2007.

Jag har dock alltid haft intrycket att Ola Salo velat litet för mycket. Han har varit för mycket queer och litet fanatiskt förespråkare för kroppens och själens frihet. Litet för mycket Jesus för att kritisera Alf Svensson helt enkelt.

Med den nya dokumentären får man detta litet bekräftat. Ola berättar om sin tidigare ytlighet som grundade sig på en djup känsla av att vilja. För mycket. Detta blir tydligt i filmens slut när den store frälsaren ger sina lärjungar sin gunst genom att förklara att han kommer att göra ytterligare ett album med The Ark. De kärlekstörstande valparna slickar girigt i sig av denna honung som deras nådige husse så altruistiske delar med sig av.

Salo säger själv att han redan i tidiga tonår kände sig ”utvald”. Och kanske är det så riktig stora män måste vara. Kanske är det genom de manliga geniernas egoistiska visdom som vi dödliga får en chans att ta del av storheten i den populära konstens djupare vatten.

Hur det än är med den saken är det min fasta övertygelse att vi bara sett början av Ola Salos golgatavandring ännu. Hur det kommer att yttra sig och i vilken form har jag inte en aning om men jag väntar lydigt och förväntansfullt tillsammans med de andra valparna i flocken.

Föreställ Er att Ni bär på fyrtio kilos utrustning i trettiofem graders hetta. Inte ett moln. Marken är snustorr och det unkna dammet gör det nästan omöjligt att andas. Det luktar piss och Du vet att Du måste gå ytterligare en timme för att sedan sätta upp tält och bygga camp.

Detta utsätter jag mig för varje år för en enda sak: för att se musik. Roskilde närmar sig med stormsteg och jag längtar. Det är dock en mer mogen längtan nuförtiden. Förr om åren var jag besatt. Jag älskade allt. Campinglivet, maten människorna. Allt. Nu står jag ut med allt runtomkring-krimskrams.Så trots allt slip och släp i stinkande värme är det ändå med pirr i magen jag står framför scenen då den första konserten skall dra igång. Det är värt allt.

Tidigare har en av mina drömmar varit att fått vara med på Woodstock. Men efter att ha sett dokumentärer och ha taget del av av berättelse om hur det verkligen var har jag kommit på andra tankar. Min romantiska syn på sextiotalets rockkultur har nyktrat till med åren. Roskilde är, tror jag, allt som Woodstock sägs ha varit.

Under förra årets festival stod vi som vanligt sent på natten framför den orangea scenen och spisade musik med sjuttio tusen andra älskare av musik. Då bestämmer sig MusikYngve för att vila litet. Så han lägger sig ned på marken mitt i publikhavet och somnar. Det är kallt. Så kallt det blir på en ökenliknande plats när solen försvinner och nattens kyla biter sig fast. Det är kallt. Mycket kallt. Folk tränger sig förbi och noterar att en full och fet svensk ligger på marken och vilar. Alla är vänliga och undviker vaksamt att trampa på den sovande fylltratten. Efter en halvtimme stannar en dansk man i fyrtioårsåldern. Han tittar ned på MusikYngve varpå han tar av sig sin jacka och sveper den om Yngve och klappar honom på kinden och säger: Det är kallt i natt, och går vidare.

Det är därför jag åker till Roskilde.

Min vän surfaren Patrick Ståhl är just nu på Hawaii och gör det han gör bäst. Han hade vänligheten att inhysa mig i hans hem när jag väntade på min nya lya. Han är en formidabel musiker och när vi stod där i gillestugan och jamade nämnde han att han kände Mike Love i The Beach Boys. Och eftersom Patrick höll sitt löfte om att tillfråga Mike om att skriva på Sundaymorning tänkte jag hålla mitt löfte om att skriva om denna banbrytande grupp.

Första gången Patrick träffade Mike var på en middag. Mike sa intet om vem han var, men när Patrick sa att han var svensk visade det sig att även den forne Beach Boyen hade svenska anor. Och inte nog med det, hans mor hette Ståhl och var från Småland. Kanske en forna släkting till Patrick med andra ord.

Detta är hur fränt som helst i sig självt men än fränare är naturligtvis att Mike Love eventuellt kommer att skriva här på Sundaymorning.

Jag kommer att skriva speciellt om The Beach Boys inom nyss. Men låt mig bara läsa på en aning först!