Sundaymorning

I dagarna släpper YouTube sitt nya musikverktyg. YouTube Disco heter det. Fick tipset av vännen Christian idag. Öppen som jag är kollade jag funktionen. Det tog en halv minut att konstatera att det var sämre än Spotify. Förvisso verkar det finnas fler artister. Jag sökte på Pixies, Gösta Linderholm och The Beatles. Hittade alla. Beatles finns inte på Spotify. Å andra sidan hittar jag endast några få låtar med varje artist. Dessutom börjar musiken spela när man kommer in på sidan. Jobbigt och dåligt. Men jag inser att detta är perfekt för alla som konsumerar musik som underhållning. Tar Discot för många användare av Spotify är jag rädd att standarden för streamad musik blir lika tråkig som skvalradion.

.

Hustysken förklarar i sitt nya gästinlägg varför synth inte alltid är bra. Eller varför riktig synth är så bra.

Air-Berlin har under vintern gjort reklam för flygresor till Berlin. Det är utmärkt så, men de tycks antyda att den typiskt tyska fördelen är att ett leende inte kostar extra. Det är inte tyskt!

Även om Berlin är en fantastisk stad, inte minst i musikhistoriskt hänseende, väljer man tyska reseföretag för att det är Ordnung och Reda, man kommer i tid och får ett beklagande om schema och verklighet inte överensstämmer. Så ska det tyska vara. Pålitligt, strukturerat och stabilt. Det ska inte vara någon karneval (ja, om den inte då är offentligt påbjuden, som under fastetiden i Köln).

En tysk publik klappar alltid i framtakt, alltså på taktslagen 1 och 3. Det ger tydligt stomp, eftersom det är marschslagen som accentueras. Så länge det inte SKA svänga, är det i sin Ordnung. Men problemet är att musik som inbjuder till publikklapp inte nödvändigtvis är marscher. Inte minst märks detta på en svensk tv-publik. Svenskar är ju (dessvärre) germaner och klappar därför också i flock på fel taktslag. Dansband eller allsångsorkestrar ska inte försöka få med sig publiken, då deMetta ofelbart leder till en kraftig försämring av det musikaliska framträdandet.

Man kan grovt dela in modernare musik i artister som har lyssnat på Chuck Berry och de som inte gjort det. Den första kategorin svänger, den senare gör det inte. Backbeat hette det i Rock’n’Roll Music.

Tyskarna orkade inte ta till sig Backbeat, med taktslag på 2 eoch 4. Det räckte att Bach hade stämt om skalan så att ettstrukna A i barockmusik fick en annan frekvens. På grund av betoningen på ”fel” taktslag är mycket tysk musik helt osvängig. Och inte sällan industriell, oavsett vilken genre den kan sägas tillhöra. Scorpions och Accept är kanske de mest kända gamla tyska hårdrocksbanden. De svängde inte, det var så långt från AC/DC man kunde komma med en distad gitarr.

Då jag var hårdrockare på 80-talet kunde jag inte höra någon större skillnad på synth-pop och tyngre elektronmusik. Allt blippigt och bloppigt som hade trummaskiner lät lika eländigt och konstgjort. Mycket elektronmusik lider också av att den är så rak och perfekt, ja rent av preussisk och marschig. Därför är den i princip ospisbar, oavsett hur hård den är.  Eller inte. DAF och Front 242 funkar bara inte. En sådan kulturyttring är bara till för att visa hur hemskt livet kan vara om man under kalla kriget lever i ett delat land som varit nazistiskt, eller som i Fronts fall, att man kommer från ett land vars enda bidrag till musikhistorien är saxofonen (Och endast gränsar till Tyskland).

Undantaget är Kraftwerk. Jag vet för lite om hur de egentligen tänker, men jag kan ibland inbilla mig att de i början var lite som sådana där miljöpartister som bor på söder. Skit samma, det fanns något lite rart och flummigt hos dem innan de började löda ihop sina egna kretsar. Just för att de inte från början hade tänkt spela synth har de alltid haft med sig ett sväng. Ja, ni läste rätt! Kraftwerk är funky! Autobahn gungar. Synkoperna rullar fram, som små currywurstar längs vägen. Jag gillar det. Det är Ordnung, modernism och meditativt livsbejakande.

Visst har Kraftwerk ställt ut dockor på scenen och kört konserter genom att trycka på en knapp på laptops, men de lurar inte mig. Det här är människor som vet hur blodets puls är lite asymmetriskt mellan varje hjärtslag. Och att det är just detta som musiken i sina bästa stunder kan efterleva.

Så låt er inte förledas av att saker fungerar. Det kan mycket väl vara grunden till att det svänger och berör.

När vi startade våra olika (alltid synth) band i tonåren var alltid imagen viktigare än att på riktigt ställa sig i replokalen och börja spela. Namnet på bandet var viktigare än själva bandet. Vi hade en idé. Det var inte det att ytan var primär, men vi visste att idén var värdelös utan ett säljande paket. Om inte folk ville lyssna skulle heller ingen höra. Jag var fast övertygad om att vår musik var bra (vilket nästan alltid var en villfarelse) så det gällde alltså att få så många som möjligt att lyssna. Det gjorde ingen och namngivningen tog långt mer tid i anspråk än själva spelandet.

De flesta av dessa bandnamn var pekorala katastrofer,  men några namn var synthigt snygga och det var också dessa namn som prydde de band som var relativt bra. Har alla bra band snygga namn? Kan ett dåligt band ha ett snyggt namn? Blir ett dåligt band bra med ett bra namn? Blir ett bra band dåligt med ett fult namn?

När jag nu tre timmar senare (och mycket googlande men mestadels med Pär Berglund rådfrågande) söker formulera ett svar på de, som jag trodde, infantila frågorna förstår jag att det inte är möjligt att med trovärdighet ge ett adekvat svar på dessa frågor. Jag hyllar vanligtvis min subjektiva förmåga att rangordna objekt. Det är liksom hela idén med min blogg. Det som gör frågan om namn på band så extra ordinärt, är att jag helt enkelt inte kan kan skilja den lingvistiska estetiken från den tonala.

Således har de jämförbart aktuella orkestrarna redan i förväg etablerat ett estetiskt referensbibliotek  i min frontallob. Jag kan med andra ord inte värdera namnet på ett band i sig om jag redan i förväg skapat ett värde kring musiken. Återstår då att lista de band (namn) som jag aldrig någonsin hört. Och det verkar inte som en helt given lista på en musikblogg.

Får trots allt krumbuktande försöka krysta fram några exempel. Men jag kan inte för mitt liv värka fram ett enda dåligt band som äger ett vackert namn. Däremot är det uppenbart att det finns minst tre fula namn på band som är riktigt bra. Min slutsats är att dåliga band är konsekvent dåliga på allt medan bra band kan ha fula namn som de med bra musik över tiden formar om till bra bandnamn. Klart som korvspad.

Kent är ett fult namn. Kent på ett skivomslag är konst. Pretto-konst. När jag ser ordet Kent i rätt typsnitt tänker jag väldig sällan på Estonia-Kent. Jag hör musik.

The Beatles. Skalbaggarna. Litet äckligt faktiskt, om det inte vore för att namnet innehåller mer kultur än Norges totala efterkrigshistoria. Men namnet i sig är inte vackert.

The Hives. Om det inte varit för att Pelle Almqvist och hans fina orkester laddat detta ord med sin eleganta fagesta-attityd hade en googlesökning på ordet sannolikt gett mer än 1000 träffar på ämnet veneriska sjukdomar.

DAG FÖR DAG
album: BOO
UTE: 10 feb.
(Haldern Pop / Bonnier Amigo)

Den 10 februari är det dax för den svensk/amerikanska popduon Dag För Dag att släppa sitt första fullängdsalbum. Boo som plattan heter är producerad av Richard Swift och Johannes Berglund. Håll ögon och öron öppna!

När jag för första gången flyttade till Stockholm 1998 var jag tämligen värdelös på den stockholmska geografin. Detta manifesterade jag för mina vänner då jag skulle på middag hos en arbetskollega.Jag bodde inneboende hos en vän på Björngårdsgatan på Söder och middagen skulle hållas på Wollmar Yxkullsgatan som också ligger på Söder. Knappt tio minuter om man nyttjar apostlahästarna. Det hade jag emellertid fått för mig att jag inte skulle göra.

Till saken hör att jag senare på kvällen skulle resa till Örebro i ett tjänsteärende och hade för detta ändamål fått låna en bil. Min tanke var således att packa bilen, köra till middagen och därefter köra direkt till hotellet i Örebro.Problemet var bara att jag inte hade formulerat någon idé om hur jag skulle ta mig från punkt A till punkt B. För Er som känner dessa kvarter vet också att, om man snirklar sig ut från Björngårdsgatan till Götgatan och där tar höger och kör gatan ut till Skanstull för att därefter ta vänster in på Ringvägen och  Renstiernas Gata ner till Stadsgårdskajen, inte har optimerat sin färdplan om man med akt och mening vill till Wollmar Yxkullsgatan. Jag förstod att jag kört fel när jag upptäckte det kungliga slottet på min vänstra sida. Då vände jag och körde tillbaks till Söder. Men väl vid Slussen valde jag att köra fel igen och hamnade ånyo på Medborgarplatsen. Då gav jag upp och felparkerade (naturligtvis) bilen på Götgatan.

Istället ringde jag min kollega och förklarade att jag var på Medborgarplatsen och att jag ville ha instruktioner för hur man till fots skulle ta sig därifrån till lägenheten på Wollmar Yxkullsgatan. Han undrade varför jag kört bilen 500 meter i fel riktning och parkerat. En ganska rimlig fråga som trots sitt berättigande inte kunde besvaras just då. På vägen till den rätta adressen passerade jag lägenheten på Björngårdsgatan, det vill säga själva utgångspunkten för hela spektaklet och det var då jag beslutade mig för att köpa en karta över Stockholm.

Denna historia hade kanske försvunnit i minnets dunkla vrår om det inte varit för att jag under min ofrivilliga rundtur samtidigt lyssnat på P3 som denna kväll spelade igenom en ny popskiva med ett franskt band som jag aldrig tidigare hört. Bandet hette Air och den nu legendariska skivan var Moon Safari.

De romantiskt mjuka melodierna satt som Konrads Kalasklister vid de perfekt programmerade poptakterna. Och mina tankar flög iväg till barndomens drömska känsla framför tevens Barbapappa. Kanske var det denna distraktion som jag skulle ha angivit som svar på kollegans transportekniska fråga. Men det hade varit en allt för govyxad version av verkligheten Och dessutom hade det varit högst orättvist att lägga denna, min geografiska brist, på pojkarna i Air.

Air och Daft Punk (bland andra) utgjorde en renässans för den franska popen. Visst fanns det bra fransk popmusik på åttiotalet men den lät inte speciellt fransk. Det litet sfärriska soundet, som jag sätter samman med Barbapapa, fanns i mycket av den finstämda franska populärmusiken på sextiotalet. Först med Moon Safari hittade den franska popen hem igen. Även om jag var helt borta.

Den 1 juni 1967 släppte The Beatles sin legendariska Sgt. Pepper´s Lonely Hearts Club Band. Två dar senare hade Paul McCartney stora förväntningar på den Jimi Hendrix-konsert han skulle se på The Isle Of Weight i Engelska Kanalen. Till hans stora förvåning och glädje (säger han hursomhelst nu) hade Jimi och hans Experince lärt sig den helt purfärska låten och skränade iväg den som inledning på konserten.

Covern är väl i teknisk mening inte något lyft för själva låten men den är precis lika provokativ och hänsynslöst framförd som själva idén i sig.

På Roskilde upplever man alltid mer än bara musiken. Ehuru jag själv numer nästan endast tilltalas av musiken händer  det då och då att något annat eljest fastnar i minnet. Så även förra sommaren.

Det var över trettio grader i skuggan och den savannliknande festivalplatsen reflekterade och förstärkte den glödande julisolens brännande strålar. Det var tropiskt. Detta till trots spirade energin och uppfinningsrikedomen hos festivalbesökarna. Speciellt hos danskarna.

Det finns en slags tradition hos unga festivalister att söka underhålla omgivningen på det att de skola bliva ihågkomna. Ett år hade till exempel en gäng göteborgare släpat med vägkoner, vägverkets avspärrningsband samt orangea munderingar bara för att i skift gräva upp och täcka igen en rektangulär grop. Från tisdag morgon till söndag natt höll det på. Festligt.

Ett annat år (eller om det var samma) hade ett camp (grupp av tält) riggat upp en mast och sände lokalradio med cirka 50 meters täckning. De tog in förbipasserande och intervjuade dem, spelade musik och lottade ut hångel och ligg.

Men kanske det roligaste jag sett var i somras. I den otroliga hettan satt tre pajkaluar i tjugoårsåldern. Danskar. Välartade som det såg ut. De satt, som de flesta, i en liten ring runt en stor musikspelare. Folk brukar signalera identitet på detta sätt. Fränast musik vinner. Det är mer än ett band man upptäckt på detta vis.

Vi hörde musiken redan på 100 meters håll. Det var tidig eftermiddag och vi var på väg in på området. Låten repeterades om och om igen och eftersom vi uppskattade låten tyckte vi att det var ett trevligt och muntert tilltag av de unga männen. Låten var Yakety Sax, som alla vet är ledmotivet till den klassiska brittiska sexsistkomedin Benny Hill.

När vi sex timmar senare var på väg till vårt camp igen, för att bylta på oss litet varmare samt för att snåla i oss mer medtagen sprit, satt samma trio kvar i sina stolar, runt samma musikspelare spelandes samma låt. Yakety Sax. Om och om igen. Utomordentligt fånigt.

Bob Dylan har fått Polar Music Prize och har varit nominerad till Nobelpriset i litteratur under rätt lång tid, dock utan att ha fått det senare. Visst är han poet, ibland fritt flytande, ibland ömt kärleksfull, ofta betraktande. Alltid innerlig.

De som inte gillar Dylan brukar invända att han inte kan sjunga. De har så klart fel. Lyssna på Lay Lady Lay från Nashville Skyline.

Däremot är det sant att han ofta kraxar fram orden. Vad det beror på kan man som utomstående bara gissa sig till; kanske är det för att han inte vill sätta sig över kompositionen och berättelsen, kanske bara känner han för det.

Han spelar munspel, gitarr och keyboard. Gitarrspelet är det lite si och så med, och när han kör solo på akustiskt, så undrar man om han inte borde låta bli. Pianot har han trakterat under lång tid, det finns ett stycke från den första officiella Bootleg Series där han spelar Like a Rolling Stone.

Där är en hest skrikande röst till ett cembaloliknande pianospel i valstakt. ”My voice is gone”.

När han hamrar på sitt märkliga klaviatur på sin Never Ending Tour, är det dock inte alltid lika bra.

Munspelet är ändå hans signum. Med en hållare är det ju möjligt att spela solo tillsammans med sin egen gitarr, ett trubadurknep som alltid imponerar på de fåkunniga men som inte är så svårt rent tekniskt. Däremot är det två självutlämnande instrument som kombineras, vilket inte leder till att de täcker upp för varandra, utan snarare gör artisten dubbelt skör och sårbar. Och just därför kan det vara så underbart vackert.

Det poetiska hos Dylan yttrar sig på olika vis. Ett sätt är hans användande av lite ovanliga ord, inne i stroferna eller för att få ihop rimmen, som i Simple Twist of Fate.

Ett annat är att variera längden på verserna, som i A Hard Rain’s A-Gonna Fall där första versen har 9 rader, andra har 11, tredje har 11, fjärde har 10 och den femte och avslutande har hela 16 rader. Ett liknande mönster finns i Mr. Tambourine Man och när man har upptäckt detta, blir man hänförd. Inte bara att man kan tillåta sig att bryta mönstret, utan att det så uppenbart blir bättre.

Leonard Cohen frågade en gång hur länge Dylan hade jobbat med texten till Forever Young och gissade själv svaret till omkring tre månader. ”Well, 20 minutes I think”, blev repliken.

Ska man lyssna på Dylan är det värt att investera i en bok om texterna. Svenska Prisma har föredömligt givit ut dem.

Att läsa, samtidigt, höjer upplevelsen, stärker texten och framställer Bob Dylan som den poet han är. Den som inte tar den chansen har missat att leva för att förstå vad musik och ord gör tillsammans… In the jingle jangle morning I’ll com following you.

Ibland känner jag att jag är med om något historiskt. Speciellt påtagligt är detta om man själv är på plats. Jag kände detta för första gången när jag såg Depeche för första gången. Detta var förmodligen mest en världshändelse i mitt huvud men likväl historiskt. När muren föll och MUF hade fest på Pizzan i Värnamo var en annan och mer verklig händelse som gav känslan av att vara med när historien vänder (eller tar slut som det hette på den tiden). Nu var jag ju som sagt inte i Berlin när muren föll utan på Pizzan i Värnamo. Men känslan är den samma.

När Roger Waters utförde ”The Dark Side Of The Moon” på Roskilde för några år sedan är jag säker på att jag upplevde ett stycke musikhistoria. Och när jag i somras såg min käre Håkan på samma scen vet jag att det var och förblir det största han kommer att göra. Denna kollektiva gemenskap som gör att man hellre ser en film på teve än på dvd är en del av att vara människa. Av samma skäl är Facebook stort och av samma skäl känner vi oss som en del av hela mänskligheten när vi tycker oss uppleva något som rör hela denna mänsklighet.

När Simon & Garfunkel återförenades i Madison Square Garden tidigare i år kände jag samma sak. Det var på 25-årsjubiléet av The Rock and Roll Hall of Fame. När Art Garfunkels sublimt sköra röst ekade ut i arenan kände jag intuitivt att detta kommer att bli en klassisk spelning. Fyra låtar som kommer att gå till historien som (kanske) duons avsked. Simon & Garfunkel är allt vad bra sextiotal stod för. De och Dylan. Simon & Garfunkels musik äger en politisk och andlig medvetenhet som varken är cynisk eller naiv. Varken överdrivet romantiskt eller pragmatiskt. Det är helt enkelt något bland de bästa som mänskligheten lyckats skapa i musikalisk väg. Och när detta presenteras som det gjordes i Madison Square Garden blir det något som får håret i nacken att resa sig och man (jag) känner att det finns hopp. Det finns något i varje människa som är större än varje enskild individ. Det finns något som är större än summan av våra gemensamma krafter. Och konserter som denna tar fram detta goda i oss. Därför går årets sista hyllning till Simon & Garfunkel. Gott Nytt År!

Kära läsare. Under helgerna kommer jag att skriva högst oregelbundet, om än alls. Blir det något blir det spontant och högst förmodligast på fyllan.

Ehuru jag nu varken känner mig full eller särledes spontan bjuder jag dock på en, enligt mig, klassisk jullåt.

God Jul!

.