Har just misstat en mycket bra gästbloggare på grund av att jag kallat Drottningen för slinka! Vilken slinka jag är! Trodde inte att just det var det mest provoserande jag gjort! Men kunde i sammanhanget inte låta bli att publicera denna lilla pärla! Håll till godo!
.
Kulturbloggen.com har två år i rad nominerat Sundaymorning till Sveriges bästa musikblogg. Nu är det pay back time!
Rösta på dem här: Kulturbloggen.com on MTV!
Ibland finns det ett värde av att lyssna på meningslös musik. Vilket naturligtvis är en kontraktion. Men att lyssna på musik som inte har något annat syfte än att hälla smör i öronen på Dig kan ibland vara skönt. Själv (som jag tidigare varit inne på) slölyssnar jag nästan aldrig på musik. Förutom när jag skriver. Normalt då den musik jag för tillfället skriver om. Och nu när jag skall börja skriva igen men inte vet vad jag skall skriva om passar det givetvis bra med just skvalmusik. Eller Lounge som den riktiga termen är.
Denna musik passar, förutom som bakgrund till skapandet av texter, utmärkt i hotellbarer av den internationella och litet lyxigare sorten. I hotellbaren passar den förmodligen så bra för att ingen annan musik fungerar där. I stora rum med högt till tak kan man inte ha ingen musik. Detta då det antagligast skulle få människornas röster att eka och därmed successivt öka i styrka till den grad att baren i sig skulle bli hel överflödig.
Då samtalet tillsammans med söta cocktails oftast är huvudsaken i en hotellbar måste man spela musik som inte stör samtalet men samtidigt dämpar överhörandes effekt och då är det bara intetsägande feelgood-musik som ingen retar sig på som är möjlig. Så måste loungemusiken ha fötts. Och då besök i hotellbarare inte helt sällan förknippas med välbehag förstärks intrycket av att må väl även om musiken spelas i en helt annan miljö varför denna genre utvecklats till i många stycken inte alls särdeles meningslös. Inte ens innan man börjat lyssna på den.
Men förutom The Rat Packs mer substansiella bidrag till denna musikkonst finns det en hel rad med rent av irriterande oförargerliga artister som konkurrerar om SAS Radisons ljudrum. Några av dessa herrar och damer listar jag här nedan blott för att ge Er en glimt av denna fantastiska och skönt meningslösa ljudvärld. Detta givetvis utan någon speciell tanke med den inbördes ordningen som de faktiskt listas med. Håll Till Godo!
Klaus Wunderlich
Richard Clayderman
Roger Whittaker
Antônio Carlos Brasileiro de Almeida Jobim (givetvis)
Nouvelle Vague
Har länge tänkt att lägga ned Sundaymorning. Av det enkla skälet att jag inte haft något mer adekvat att säga om musik. Och att jag bränt mitt ljus i från båda ändar och därmed förlorat min trovärdighet. Men på ett grundläggande plan har jag mer att säga nu än någonsin tidigare. Har bara inte funderat klart hur jag vill säga det.
Sundaymorning kommer därför att leva vidare även om det kommer att ta en stund innan det blir någon ordning på skrivandet. Tänker att jag skall skriva när jag har något att tillföra och förmågan att formulera detta. Kanske blir det genom musiken men förmodligast inte enbart.
Hursomhelst har inte den feta tanten skränat ut sin sista ton ännu. Och så länge det förhåller sig på det sättet kommer jag envisas med att i offentligheten söka förklara min syn på Världen och min roll däruti.
.
David Gilmour och Roger Waters har tydligen uppträtt tillsammans på en välgörenhetsgala. Nu ryktas det om att David skall följa med Roger på hans The Wall-turné som drar i gång till hösten. Sundaymorning håller tummarna…
.
På årets första allsång avslöjade Anders Lundin (den väl bevarade hemligheten) för en hänförd publik att Ola Salo är ett palindrom. The Arks nya platta In Full Regalia är för mig ett vackert farväl. Hursomhelst känns det som en värdig och inte minst helt logisk avslutning på en unik karriär. De är tillbaka där de började med rak och underbart glammig rock ´n´roll.
Ola Salo gör, som det verkar, upp med sitt förflutna som en arg ung man vars enda önskan var att vara annorlunda. Det som sägs här är det som Ola Svensson försökt säga sedan han som fjunig tonåring upptäckte sig själv i musiken. Rakt och utan förutfattade meningar om sin egen person. Befriande och mycket bra.
Deras näst senaste skiva är emellertid inte att jämföra med deras andra dito varför det vore felaktigt att hävda att The Arks karriär är ett palindrom. Men ett anagram tror jag nog att den kan liknas med.
När Kungen äktade sin tyska slinka för dryga trettio år sedan var det till tonerna av ABBA:s Dancing Queen på Operan i Stockholm. Till helgens bröllop har Benny Andersson gjort en ny låt som skall premiärspelas på fredagskvällens baluns. Vem som skall framföra låten är fortfarande en hemlighet. Det är emellertid inte uppenbart att den kommer att matcha Dancing Queen.
Samtidigt söker ett antal artister mjölka situationen med sina egna låtar som hyllar eller dissar det kungliga spektaklet. Det är allt ifrån Lars Winnerbäck och Henrik Orwander till Kerstin Dellert och Sten & Stanly och en hop andra mer eller mindre begåvade artister som försöker slå sig in i den rojalistiska folksjälen. I stort sätt allt är bedrövligt övertydligt. Åt det ena eller det andra hållet.
Det är samma symtom som när Sveriges olika landslag skall dra ut i fält. Alla vill göra den där vm-låten som om 20 år kommer väcka de yra sommarkänslorna till liv igen. Trots att GES gamla dänga är en dålig låt tar den mig ändå tillbaka till Statshotellet i Värnamo den där sommaren 1994. Men det beror inte på låten. Känslan vi hade under vm 94 var det närmaste vi svenskar kommer en gemensam nationell känsla. Bröllopet på lördag saknar den digniteten. Som väl är.
Kan inte bestämma om detta är den första bra moderatlåten eller om det bara är samma gamla pekoral som tidigare? Jag satsar på det senare. Tveksamheten ser jag som ett tydligt tecken på att jag börjar bli gammal.
I dagarna släpps en ny film om The Roling Stones. En av flera i raden. För två år sedan gjorde Martin Scorsese dokumentären, Shine a light om det legendariska bandet. Filmen gick emellertid helt och hållet media förbi. Förmodligen på grund av Scorseses tappade samtidsförmåga. Det är inte längre genom dåtidens människor vi finner nya sanningar i den formgivande rocken. Det är med de nya generationernas tolkning av den genuina rocken som vi lär oss något nytt.
I juni släpps den senaste i raden av Stones-dokumentärer. Stephen Kijaks (född 1969), Stones In Exile berättar om när Stones blev ett med den europeiska kultureliten på den franska rivieran i början av sjuttiotalet. Detta är tydligen en nykter och litet distanstagande dokumentär som söker visa upp den dubbelmoral som var brukligt under denna tid. Och då tänker jag inte på Stones eventuella ambivalenta moral utan på den brittiska skattemoralens fel och brister. På samma brutala sätt som skattemyndigheterna i Svergie skrämde iväg Ingmar Bergman, jagade engelska myndigheter iväg de fem rebellerna i Stones till ett soligare och mindre befallande samhälle på den franska solkusten.
Resultatet av denna exil blev en av rockhistoriens renaste och bästa rockplattor, Exile on Main St. Men om detta hade de brittiska skattemyndigheterna förmodligast inte en aning om när de skickade kvarskattesedeln till Mick Jagger.
Har sök med ljus och lykta efter denna förträffliga lilla låt men endast hittat den från reklamen. Men men, håll till godo ändå!
Apoliva – För svenska förhållanden from Apoliva_filmblogg on Vimeo.