Sundaymorning

Har förvisso alltid haft ett svagt öra till Ray Charles musik men jag kan ärligt säga att jag inte givit den den uppmärksamhet den så väl förtjänar. Detta sagt helt egoistiskt. För när jag häromdagen såg filmen Ray tändes ett nytt ljus i min sedan länge förseglade musikhjärna.

För en otränad varelse kanske denna insikt ter sig som en produkt av filmens dramaturgi. Och förvisso är det en fantastisk film. Men detta mest på grund av musiken och hur denna används för att fläta samman människan Ray med hans musik och hur denna skapade ett helt nytt sätt att förhålla sig till musik. Dramaturgi förvisso men det är musikens dramaturgi som är tongivande inte filmens i sig.

Det Ray Charles gjorde var att han rev en av de sista moraliska murarna – den mellan religion och andlighet å ena sidan och individualism och kroppslighet å andra. När han smälte samman sexualiteten och smärtan i blues och r&b med country var han redan då unik. Men när han lade dit det sakrala elementet i form av söderns svarta gospel var ekvationen löst. Grunden för modern rock och popmusik var gjuten.

Dessa kulturella möten skapade nya kulturer och subkulturer. Nyckeln ligger i att upptäcka något nytt som gör att man lyssnar på ett annat sätt. Dessa blandningar kan i bästa fall växa till äppel och kanel. Ray Charles musik är ett målande exempel på detta.

Nu var det ett tag sedan jag skrev. Detta beror delvis på att jag har haft fullt upp med delvis och før nærvarande viktigare saker och delvis på grund av att jag ær på resande fot. Jag befinner mig i Halden i vårt væstra grannland. Sjælv ær jag en fjærdedel norrman och har nu bestæmt mig før att prøva mina vingar hær i Norge.

Halden ær en helt unik plats på flera olika sætt. Førutom att det var hær Kalle Dussin togs av daga och att staden ær en vældigt vacker plats, finns hær dessutom ett levande och sjudande musikliv.

Halden har ungefær trettio tusen innvånare i kommuen. Ungefær som Værnamo med andra ord. Men dær Værnamo har kyrkor och små plastindustrier har Halden pubar och restauranger. På sommaren manifesteras denna rika kultur genom trubadurer, utekonserter och inte minst med Norges motsvariget till Allsång På Skansen: Allsång På Grænsen. På vintern ær det som alltid litet mindre puls men ændock lite rusigt.

De senaste åren har Norge vuxit som musikland. Band som Kaizers Orchestra, Lindstrøm, Røyksopp och Donkeyboy har satt det norska trolska fjordsoundet på den musikaliska værldskartan. Men på samma sætt som ingenting kommer från ingenting har alltid det som gror sina røtter i næringsrik mylla. Halden utgør en av de frodiga jordarna som den nya norska musiken har sin grund i.

Som barn var vi varje sommar i Halden på væg upp eller ned från fjællen. Då på den tiden var staden sømnig, skitig och ganska menløs.  Med tiden och med en allt starkare ekonomi har Halden vuxit till en liten pærla vid Ringdalsfjordens væstra strand. Den magnifika fæstningen vid Fredriksten utgør fonden før tusentals små vita træhus och alla de som dæruti bor.

Men det geografiska læget och den gda ekonomin ær inte i sig nog før att førklara Haldens nuvarande status. Genom alla år har musiken varit central hær. En pub utan levande musik ær inte att tænka på helt enkelt. Och allt eftersom har Halden blivit ett namn som tas på størsta allvar i det norska musiketablissemanget. Kritiker och artister med tillhørande entourage vallfærdar till den norsk/svenska grænsen før att lyssna på och prata om musik.

Mitt favorithak heter Siste Reis. Det var hær man førr om tiden tog en drink i væntan på tåget. Nær jag før førsta gången satte min fjuniga fot på Siste Reis møttes jag av en vægg av ciarettrøk, ruffiga mænniskor och The Sonics. Vi hade varit på en større familjetillstælling och hade således klanderfria svarta kostymer på oss. Vi væckte en viss uppmærksamhet då de øvriga prissarna i lokalen mer drog åt Robert Smith-hållet vad beklædnad anbelangar.

Nær jag klev fram till baren och frågade om det gick før sig att ønska musik var det med viss tvekan den skivvændande bartenden nickade bifall åt min fråga. Skivsamlingen på Siste Reis ær imponerande. Chansen att få høra Sonics eller Pixies på Harrys i Værnamo ær førsumbar men eftersom Værnamo ær min enda referens før hur en småstads kultur låter var jag aningen skeptisk nær jag frågade om han ville spela Velvet Underground. Min tveksamhet førsvann emellertid ganska snabbt nær  han tittade upp på mig med ett helt nytt ljus i øgonen och sa: ”Velvet ja, Ackurat”. Och sen blæddrade han fram en livevinyl med Velvet från 68 och spelade från børjan till slut.

Ett av de lyckligaste och tryggaste minnena jag har från min barndom är när jag låg i farmors guldgula soffa bakom de vuxnas ryggar och lyssnade till deras lätt druckna prat om musiken, livet och allt ting. Saken var att mina föräldrar inte tvingade mig bort från festen och in i barnkammaren när det spelades upp till fest. Jag fick ligga där i total trygghet till tonerna av Billy Swan, Beatles och Gösta.

För ett par år sedan bestämde jag och mina kusiner oss för att medels skrivet brev förmedla denna barndomens minnen till Gösta. Sagt så skrev vi till verket. Efter en natt i Ljungby tog vi så till pennan och förklarade vår kärlek till vår egen musikaliske vagga.

Men han svarade aldrig. Jag menar hur många beundrarbrev kan han få nuförtiden? Jag tror dock bättre om Gösta än att han skulle vara blott nonchalant. Att han skulle avfärda vår hyllning som en i mängden av tonårsflickors kärleksförklaringar fann jag som högst osannolikt.

Jag antar att han inte svarade på grund av att han tolkade vårt brev ironiskt. Jävlar Schyffert. Inget tas längre på allvar. Säger jag att jag gillar schlager säger folk: Ja Ja! Talar jag om min familj på ett romantiskt sätt skrattar omgivningen ”förstående”. Och om jag säger att jag mår skit hälsas jag med hurrarop.

Ironi är ett användbart språkligt vapen när det inte är ironiskt att vara ironisk. Eljest är det endast förtärande. Inte för att brevet till Gösta är av yttersta vikt för mitt välmående (ironi?) men som illustration för vårt språkliga klimat duger det gott. Varför går det inte bra att tycka om något på riktigt? Varför måste man vara sarkastisk när man säger sig gilla Peter Jöback? Varför skojar man när man inte skojar?

Gösta Linderholm är kanske inte den största gåvan till svensk musik, men han är min Gösta. Och oavsett om han struntar i mina brev så är han alltid min farmors trygga soffa.

Jag har som Ni vet, i tid och i otid, förklarat mitt förakt för Per Gessle. Emellertid har jag inte alltid varit av den åsikten. Det fanns en tid då Gyllene Tider utgjorde själva symbolen för mina tidiga och väldigt våta hormonella tonårs nattliga drömmar.

När jag för första gången blev kär var det i en klasskamrat vid namn Petra. Petra var underbart vacker och fantastisk i största allmänhet. På en fotbollsmatch mellan Forsheda IF och vad det nu var för mjölkpallsgäng frågade jag, genom kompisen Mårten Kastanius, chans på min flicka. Problemet var bara att under själva processen kom frågaren, Mårten, på att han också var kär i Petra. Och som den goda kamrat jag  ju var fick jag anta uppgiften att fråga chans åt Mårten.

Detta skapade tydligen en självgod ambivalens hos vår gemensamma unga mö. Hon bestämde således tid för anställningsintervju åt oss båda dagen efter på en höskulle (Bollargården) i närheten. Och där fick vi stå på ett loft som simpla objekt, jag och Mårten, medan Petra och hennes vän Åsa satte poäng på oss.

Det hela slutade med att Mårten blev ihop med Petra. Men vi gick hem till mig, jag och Mårten, och hade vårt ( får man förmoda) första samtal om kvinnors outgrundliga väsen.

Kort där efter köpte jag min tredje Gyllene Tider-LP Puls. Det var en total befrielse. För första gången kände jag att jag inte var helt ensam i min totalt hängivna kärlek till en liten vacker flicka.

Kort och gott var Pär Gessle och Gyllene Tider perfekt tonårspop. Då. När Gessle nu söker anslå samma strängar är det inte bara han som blivit trettio år äldre.

Det var då, nu är nu.

Såg i dagarna dokumentären om Ola Salo på svt play. Ola Svensson Super Star som den heter följer sångaren i förberedelserna till Jesus Christ Superstar på Malmöoperan. I fimen framstår Ola som en lätt narcissistisk jesuskopia som föga bryr sig om annat än sina egna preferenstillfredsställelser. Men samtidigt som en mycket varm och omtänksam människa och en fantastisk sångare och artist.

Jag har lyssnat på The Ark sedan långt innan de slog igenom år 2000. Detta kanske mest för att jag tillhörde nöjesetablissemanget i Växjö vid denna tid. Hursomhelst var det en total upplevelse första gången jag såg Bottleneck Barbiturate live. The Ark var något så unikt som svenskt glam. Hurra hurra.

När gruppen växte sig in i den svenska folksjälen gick min förälskelse över i kärlek. Precis som Håkan lyckades Rottnegrabbarna med att behålla sin musikaliska integritet samtidigt som de blev breda och älskade av alla. Detta kulminerade i ESC 2007.

Jag har dock alltid haft intrycket att Ola Salo velat litet för mycket. Han har varit för mycket queer och litet fanatiskt förespråkare för kroppens och själens frihet. Litet för mycket Jesus för att kritisera Alf Svensson helt enkelt.

Med den nya dokumentären får man detta litet bekräftat. Ola berättar om sin tidigare ytlighet som grundade sig på en djup känsla av att vilja. För mycket. Detta blir tydligt i filmens slut när den store frälsaren ger sina lärjungar sin gunst genom att förklara att han kommer att göra ytterligare ett album med The Ark. De kärlekstörstande valparna slickar girigt i sig av denna honung som deras nådige husse så altruistiske delar med sig av.

Salo säger själv att han redan i tidiga tonår kände sig ”utvald”. Och kanske är det så riktig stora män måste vara. Kanske är det genom de manliga geniernas egoistiska visdom som vi dödliga får en chans att ta del av storheten i den populära konstens djupare vatten.

Hur det än är med den saken är det min fasta övertygelse att vi bara sett början av Ola Salos golgatavandring ännu. Hur det kommer att yttra sig och i vilken form har jag inte en aning om men jag väntar lydigt och förväntansfullt tillsammans med de andra valparna i flocken.

Föreställ Er att Ni bär på fyrtio kilos utrustning i trettiofem graders hetta. Inte ett moln. Marken är snustorr och det unkna dammet gör det nästan omöjligt att andas. Det luktar piss och Du vet att Du måste gå ytterligare en timme för att sedan sätta upp tält och bygga camp.

Detta utsätter jag mig för varje år för en enda sak: för att se musik. Roskilde närmar sig med stormsteg och jag längtar. Det är dock en mer mogen längtan nuförtiden. Förr om åren var jag besatt. Jag älskade allt. Campinglivet, maten människorna. Allt. Nu står jag ut med allt runtomkring-krimskrams.Så trots allt slip och släp i stinkande värme är det ändå med pirr i magen jag står framför scenen då den första konserten skall dra igång. Det är värt allt.

Tidigare har en av mina drömmar varit att fått vara med på Woodstock. Men efter att ha sett dokumentärer och ha taget del av av berättelse om hur det verkligen var har jag kommit på andra tankar. Min romantiska syn på sextiotalets rockkultur har nyktrat till med åren. Roskilde är, tror jag, allt som Woodstock sägs ha varit.

Under förra årets festival stod vi som vanligt sent på natten framför den orangea scenen och spisade musik med sjuttio tusen andra älskare av musik. Då bestämmer sig MusikYngve för att vila litet. Så han lägger sig ned på marken mitt i publikhavet och somnar. Det är kallt. Så kallt det blir på en ökenliknande plats när solen försvinner och nattens kyla biter sig fast. Det är kallt. Mycket kallt. Folk tränger sig förbi och noterar att en full och fet svensk ligger på marken och vilar. Alla är vänliga och undviker vaksamt att trampa på den sovande fylltratten. Efter en halvtimme stannar en dansk man i fyrtioårsåldern. Han tittar ned på MusikYngve varpå han tar av sig sin jacka och sveper den om Yngve och klappar honom på kinden och säger: Det är kallt i natt, och går vidare.

Det är därför jag åker till Roskilde.

Min vän surfaren Patrick Ståhl är just nu på Hawaii och gör det han gör bäst. Han hade vänligheten att inhysa mig i hans hem när jag väntade på min nya lya. Han är en formidabel musiker och när vi stod där i gillestugan och jamade nämnde han att han kände Mike Love i The Beach Boys. Och eftersom Patrick höll sitt löfte om att tillfråga Mike om att skriva på Sundaymorning tänkte jag hålla mitt löfte om att skriva om denna banbrytande grupp.

Första gången Patrick träffade Mike var på en middag. Mike sa intet om vem han var, men när Patrick sa att han var svensk visade det sig att även den forne Beach Boyen hade svenska anor. Och inte nog med det, hans mor hette Ståhl och var från Småland. Kanske en forna släkting till Patrick med andra ord.

Detta är hur fränt som helst i sig självt men än fränare är naturligtvis att Mike Love eventuellt kommer att skriva här på Sundaymorning.

Jag kommer att skriva speciellt om The Beach Boys inom nyss. Men låt mig bara läsa på en aning först!

Nu har det gått ett tag sedan jag skrev senast. Och det beror på att jag fortfarande inte kunnat rekonstruera utseendet på bloggen. Och då jag strävar efter en helhetsbild har jag väntat med nya inlägg. I detta föddes dock en tanke och en idé om en bra parallell.

Jag håller just nu på att läsa en biografi om en av de största popgrupperna genom tiderna och fick då känslan av att denna grupp många gånger begränsade sig själva då omständigheterna för deras skapande inte var de bästa. Bara för att konstatera att deras bästa låtar låtar skapades just i tider då ramarna begränsade dem. De knutna armarna skapade en kreativ miljö som öppnade vägar som annars inte varit möjliga att följa.

Gruppen jag talar om är naturligtvis ABBA.

Det är i dag svårt att få grepp om hur ABBA i sanning uppfattades av sin samtid. Det är lätt att konstatera att gruppen blev lovligt byte för sjuttiotalets kissnödiga vänsterideal. Och det är också lätt att se hur stora de var i Europa, Japan och framförallt i Australien.

Nu är ABBA kult och alla gamla frågetecken är för länge sedan raderade av massornas tryck. Men vad var det som gjorde ABBA? Vad vad det som gjorde att hela kontinenter stannade upp när dessa fyra (varav två var smålänningar) svenskar visade sig på teve? Vad var det som fick en hel Värld att förtjusas eller förargas?  Vad var det som gjorde ABBA till den men säljande gruppen efter The Beatles?

När Benny och Björn båda växt upp i trygga och välmående miljöer hade Agnetha en mer otrygg barndom i ett arbetarhem i Jönköping. Och Anni-Frid var ett så kallat tyskbarn i Norge. Föraktad som hon och hennes mor var tog mormodern över ansvaret för den lilla flickan och flyttade till Sverige.

Då Björn Och Benny åkte land och rike runt med Hep Stars och Hootenanny Singers kämpade Frida och Agnetha med sina självbilder i olika små jazz- och dansbandsorkestrar. Björn och Benny, två musikaliska genier, förstod i grunden hur man skulle göra en bra poplåt. Frida och Agnetha hade i stället en sorgsen och melankolisk syn på musiken. Kombinationen av dessa ideal kom att bli ABBA.

Stickan Andersson som var en tidig Bert Karlsson var en riktig arbetargrabb. Med den äkta viljan att lyckas. Och med en musikalisk ådra därtill kom han att bli den sista pusselbiten i sagan ABBA.

När ABBA 1973 ställde upp i melodifestivalen med Ring Ring var det av en anledning: Stickan förstod värdet i att tävla och exponeras i Eurovision Song Contest. Det var av yttersta vikt att vinna den svenska uttagningen. Och Stickan var förvissad om att Ring Ring skulle vinna. Men det gjorde den inte. Detta ledde till två saker. Stickan Andersson kom att klaga på juryn i svenska melodifestivalen på ett sådant sätt att svensk media kom att hata Polar Music och ABBA i tio år. Men det kom också att innebära att Stickan, Björn och Benny analyserade bristerna med Ring Ring och gjorde bättre.

När ABBA vann i Brighton med Waterloo blev det starten på en fantastisk men samtidigt tragisk saga. ABBA strävade efter att skapa perfekt popmusik. Vilket de med råge lyckades med. Men det var inte utan uppoffringar.

ABBA var en lyckad kombination i den mening att det var fyra individer som var och en på sitt sätt tillförde lika mycket till kollektivet. Men helheten byggde samtidigt på balansen mellan dessa fyra människor. Förhållandet mellan Björn och Bennys låtskrivande, Stickans marknadsföring och Frida och Agnetas sång var sårbart och kanske just därför så oslagbart.

Efter framgångarna i Europa, Australien, England, Japan och USA tog ABBA slut. När bandets medlemmar slets i från varandra på det privata planen slet samtidigt fansen sönder det sista som fanns kvar hos ABBA som grupp. När Frida och Benny skilde sig var det spiken i kistan.

När Dancing Queen nådde topplistorna var det i någon mening även toppen av ABBAs karriär. Efter denna perfekta balans av pop och melankoli tog dock sorgen och saknaden över. Saknaden över det som en gång varit och sorgen över brusten kärlek och förlorad vänskap. Detta ledde dock till några av de bästa låtarna ABBA någonsin gjorde.

Jag tror att alla dessa element tillsammans är förklaringen till gruppens storhet. De kunde schlager, de kunde pop och till slut kunde de också skriva låtar som berörde på ett mänskligt plan. Och inte fören i slutet kunde de förena dessa tre.

ABBA är stora därför att de var mindre marknadsanpassade än alla andra. De gjorde hela tiden vad de ville och de var extremt begåvade.

Trots att bloggen inte ser ut som den skall publicerar jag ändå intervjun med Jerry Williams. Håll Till Godo!

När Jerry Williams gör en av sina bejublade shower på Tyrol denna vinter får Sundaymorning en exklusiv intervju med den gamle rockräven. Varm och rolig som Jerry är smittar han av sig både på musiker, publik och på mig och MusikYngve som stod för frågorna denna afton på Grönan.

När vi kommer in de långa och trånga kulvertarna under Tryols scen på Gröna Lund denna torsdagskväll i februari möts vi av värme. Alla vi träffar hälsar, bjuder på kaffe och undrar nyfiket var vi gör där. Och när vi svarar att vi skall se showen och sedan intervjua Jerry blir de entusiastiska och börjar prata väl om Jerka. Och det märks att detta är ett gäng som trivs tillsammans. Showen som heter Dynamite bär med sig denna värme och levererar den rakt i knät på den förväntansfulla publiken.

Det är bra scenografi, snygg koreografi och elegant gungande klassisk rock n rall. Precis som det skall vara på Jerry Williams. Med några roliga anekdoter bryter Jerka skickligt upp föreställningen i olika delar. Lagom mycket snack. Några låtar kanske blir litet tråkiga men det beror förmodligast mer på min kunskapsbrist vad gäller tidig rock än någonting annat. Men för den som gillar Jerry Williams måste det varit en perfekt kväll.

Efter konserten blir vi hämtade av min vän Micke Martinsson som även ingår i bandet som bakgrundssångare och dansare. Det är även han som ordnat med detta exklusiva möte. När vi kommer ned i logen står Jerry i bara kalsongerna och ber oss vänta ett slag. Efter några minuter kommer han ut, iförd träningskläder och någon form av badtofflor  och sätter sig en av gruppens två sjuttiotalssoffor.

SundayMorning: När Du började spela rock var det i en tid då svenskarna hade för vana att klappa takten på ett och på tre. Var detta något som Du tänkte på?

Jerry Williams: Nae. För mig var det ganska lätt. Jag tyckte att det svängde bara. Jag spelade ju kvarpa (klarinett) när jag var ung och lyssnade ganska mycket på New Orleans-musik och så. Det var väl inte något som jag gick i gång på totalt.  Men det var schysst musik. Det svängde.

SM: Många som växt upp med rocken brukar kunna vittna om ett ögonblick eller en speciell låt som förändrade deras syn på musik. Har Du något sådant ”kodak-moment”?

JW: Ja. Asså när det blev så där speciellt var när jag hörde Long Tall Sally med Little Richard. Det var en polare som hette Abbe som spelade den. Den fanns inte att köpa här just då. Men han hade den hursomhelst på något sätt. Det fanns ju lite Bill Haley och så där men inte Little Richard ännu. Jag vet att vi spelade den så starkt det bara gick. Och han skrek hela tiden Little Richard. Men det gick jag i mål på riktigt så där ordentligt alltså. Innan var det mer Perry Come och Sinatra och sådär. Och dom körde ju litet soft så där i smoking och fluga och så där. Sen kom den där jävla galningen Elvis in i Jeans och jeansjacka och vände upp och ned på allting. Och det gick jag också i mål på riktigt ordentligt. En del grejer man hackade i sig då var ju rena skiten, men en del står sig än i dag.

SM: Showen ikväll var väldigt direkt. Det var rak och enkel rock n rall. Hur gör Ni för att undvika att det blir överdådigt och överproducerat?

JW: Ja det går ju att krångla till det så att det stannar. Så det får man ju passa sig litet för.

SM: Tror Du att det är viktigt att ha en bred musiksmak för att bli en framgångsrik artist i längden?

JW: Njae. Alla lyssnar väl på… fast… men Otis Redding och James Brown och de där så började ju rocken spreta åt alla möjliga håll. Och det var ju tur det. Annars hade det stendött alltså. Om det bara hade varit som det var 59 då hade det blivit skittråkigt. Man ser ju utvecklingen hela tiden. James Brown rippade Little Richard och Prince rippar James Brown. Alla snor av varandra. Det är litet poängen med musiken. Och Elvis också men han snodde från de svartas musik och så la han till sitt eget. Och det är viktigt. Att man har kvar kärnan. Det går inte bara att rippa rakt av. Då blir det bara såna här fåntrattar som springer omkring I elviskostymer I Las Vegas.

SM: Du har ju spelat ihop med Beatles. Hur var det?

JW: Ja fast det är det ju många som gjort. Man blir ju inte bättre för det.

SM: Nej det ju sant. Men det går ett rykte som säger att George Harrison ville säga upp sig från Beatles och provspela för Ert band The Violents.

JW: Nae. Ne alltså. Dels åkte vi turné med dom här (i Sverige). Men det första giget vi lira ihop var på Star Club I Hamburg. Och den som var top of the bill då var Little Richard och inte Beatles. Så alla snacka med alla då. Men hursomhelst ville Hasse Rosén som lira gitarr The Violents lägga av. Och han både var och är en jävligt bra gitarrist. Och vid den här tiden fans det jävligt få bra gitarrister. Eftersom jazzsnubbarna som kunde lira hatade rockmusiken ville de inte heller spela med oss. I USA var det tvärt om. Jazzsnubbarna hakade på tåget I stället och gjorde det bra istället. Men här var de nog lite sura för att vi snodde deras jobb helt enkelt. Så när Hasse sa att han skulle sluta fick vi lite panik. Så det var faktiskt Hasse själv som sa, “Fråga den där” och så peka han på Harrison (ha ha). Men vi tyckte inte att han var speciellt bra ens. Men de var ett skitbra band, Beatles. Men det var ju inte så där att man ramla baklänges. Men sen när vi lira andra svängen med dom hade de ju fått en ap-hit med She Loves You. Och då var de ju jättestora.  Men Harrison snackade inte så mycket. Men McCartney var ju lätt att snacka med och Ringo var lätt att snacka med.

SM: Och John då? Det sägs att han nöp Dig I arslet.

JW: Han skulle vara en kul kille sådär men jag tyckte inte att det var så kul. Men dom röjde bra och man stod allt litet och studsa när de lira. De var ett bra band.

SM: Du har ju aldrig sökt dölja Dina politiska åsikter, men Du har inte heller predikat. Är det ett medvetet val? En medveten balans?

JW: Nja. Asså, när man lira vill man ju lira så att det blir så bra gig som möjligt. Jag skulle nog inte göra mig som en agitator. Men om någon frågar så är det klart att jag säger vad jag tycker.

SM: Är Du mer eller mindre kommunist  än Lars Ohly?

JW: Det är nog samma faktiskt. Men jag behöver ju inte vara taktisk (ha ha). Men jag tycker han är bra.

SM: Du lockades aldrig av proggrörelsen?

JW: Nej, men det klart vi var polare. Hoola Bandoola var bra och dom träffade vi en del ute på gig. Men jag körde mitt och de körde sitt. Men det var ju många gäng där som man tyckte var litet väl krattiga. Men när jag hörde Peps för första tänkte jag va fan är det här. Det liknade inget jag hört förut. Jag kom inte ens ihåg vem som var top of the bill. Jag kommer bara ihåg hur bra Peps var. Han är grym. Helt klart asså.

SM: Det har blivit ett antal framgångsrika krogshower för Din del genom åren. Varför tror Du att denna form passar så bra för Dig?

JW: Men det vi gör är ju bra livemusik och alla kan ju känna om det gungar. Och sen är det lättillgängligt helt enkelt. Man får inte ta det för allvarligt bara. Men man får inte ta det med en klackspark heller så att man lallar bort det. Det funkar inte. Men man står och faller med bandet. Det är inte bara att plocka ihop de bästa musikerna, de måste funka ihop också. Laget är större än jaget. Och det gäller här som fan.

SM: Hur länge tror Du att Du kommer att hålla på?

JW: Man får väl hålla på till man blir en jäkla fåntratt (ha ha). Ne, jag vet inte.  Det är alltid en massa prat och planer som det inte blir något av. Men så har det alltid varit så vi får väl ser hur det blir.

SM: I Filmen G hävdar Du att Suzuki Katna -82 är den snyggaste hoj som någonsin gjorts. Tycker Du det fortfarande?

JW: Nej det tycker jag nog inte. Men det sjunger fortfarande bra I den. Det går nog fortfarande att väcka kärringarna på Sveavägen om man drar på litet (he he).

Klockan börjar närma sig halv ett på natten och Jerry börjar titta på klockan. Han ler och tackar för vi intresserat oss för honom en stund. Sen tar han I hand och försvinner ut I den kalla och mörka stockholmsnatten.

För närvarande har vi litet problem med vår plattform. Vi har ofrivilligt länkat till olika oseriösa aktörer på nätet. Tills vi kommit till rätta med detta problem kommer vi nöja oss med att lägga upp litet klipp och litet musik. Och Ni som väntar på Jerry Williams-intervju; Håll ut den kommer!