Ola Salo – Jesus eller Satan?
Såg i dagarna dokumentären om Ola Salo på svt play. Ola Svensson Super Star som den heter följer sångaren i förberedelserna till Jesus Christ Superstar på Malmöoperan. I fimen framstår Ola som en lätt narcissistisk jesuskopia som föga bryr sig om annat än sina egna preferenstillfredsställelser. Men samtidigt som en mycket varm och omtänksam människa och en fantastisk sångare och artist.
Jag har lyssnat på The Ark sedan långt innan de slog igenom år 2000. Detta kanske mest för att jag tillhörde nöjesetablissemanget i Växjö vid denna tid. Hursomhelst var det en total upplevelse första gången jag såg Bottleneck Barbiturate live. The Ark var något så unikt som svenskt glam. Hurra hurra.
När gruppen växte sig in i den svenska folksjälen gick min förälskelse över i kärlek. Precis som Håkan lyckades Rottnegrabbarna med att behålla sin musikaliska integritet samtidigt som de blev breda och älskade av alla. Detta kulminerade i ESC 2007.
Jag har dock alltid haft intrycket att Ola Salo velat litet för mycket. Han har varit för mycket queer och litet fanatiskt förespråkare för kroppens och själens frihet. Litet för mycket Jesus för att kritisera Alf Svensson helt enkelt.
Med den nya dokumentären får man detta litet bekräftat. Ola berättar om sin tidigare ytlighet som grundade sig på en djup känsla av att vilja. För mycket. Detta blir tydligt i filmens slut när den store frälsaren ger sina lärjungar sin gunst genom att förklara att han kommer att göra ytterligare ett album med The Ark. De kärlekstörstande valparna slickar girigt i sig av denna honung som deras nådige husse så altruistiske delar med sig av.
Salo säger själv att han redan i tidiga tonår kände sig ”utvald”. Och kanske är det så riktig stora män måste vara. Kanske är det genom de manliga geniernas egoistiska visdom som vi dödliga får en chans att ta del av storheten i den populära konstens djupare vatten.
Hur det än är med den saken är det min fasta övertygelse att vi bara sett början av Ola Salos golgatavandring ännu. Hur det kommer att yttra sig och i vilken form har jag inte en aning om men jag väntar lydigt och förväntansfullt tillsammans med de andra valparna i flocken.
februari 24th, 2010 at 10:31 e m
Klas Theorell Mycket bra inlägg idag.Du om någon vet hur mycket jag tycker om Arken, men är det verkligen ett band? Känns mer som ett soloprojekt med bandnamn. De övriga bandmedlämmarna känns på gränsen till livegna då Ola som den stora konstnären dikterar riktlinjer för The Ark. Sant är att utan Ola finns inget The Ark. Men för oss som varit med länge så känns Ark väldigt blekt utan Jeppson och de andra medlemmarna också. Men fantastisk och inspirerande är han ändå….
februari 24th, 2010 at 10:32 e m
Bra kommentar! Och spontant inlagd!
februari 24th, 2010 at 10:34 e m
Speciellt Jeppson