Musik och politik – Same same
Det här med politik och musik är en svår men samtidigt väldigt enkel sak. Kultur och politik är för mig två sidor av samma mynt. Även om man gör fjantpelle-musik till fånigt smöriga kärlekstexter är det ändå någon form av ställningstagande. Det kan vara tydligt och rent som hos Hola Bandoola. Det kan vara subtilt och skitigt som hos Velvet Underground. Det är dock alltid politik.
Att likt ABBA sväva runt på små nihilistiska moln av lycka är lika politiskt som att likt Manic Street Preachers piska in kommunistisk utiliteralism in i någon slags ny universal lycka. Skillnaden ligger, som alltid, i betraktarens öron.
Den första musiken jag lyssnade på medvetet var omedvetet politisk. Hela synthrörelsen var ett sätt att uttryck politik. Och metoden var att vi skiter i vilket.
Få saker upprör så mycket som att skita i vilket. Det rör upp alla som tycker att det är viktigt att säga något med sin musik. Detta är inte alls konstigt. De som tror sig veta vad som behövs för att rädda Världen är oftast ganska säkra på att just deras sätt att göra detta är det enda rätta. De som inte tror sig veta mer än att ha trevligt och att göra musik för att andra skall ha det trevligt är därmed onda.
Detta är enligt mig kärnan i all kulturpolitik. Eliten förstår att det inte är finare med finkultur och därför inser de värdet med att ta pengar ifrån de som konsumerar fulkultur till de som förstår sig på finkultur. Hur enkelt som helst.
Jag är elitist. Inte i det att jag tillhör eliten, utan i det att jag tror att det finns objektivt bra och dålig kultur och att båda kan leva utan subventioner av varandra. Jag älskar att tycka om saker som ingen annan har hört talas om. För att provocera. Jag älskar att vara mainstream. För att provocera. Men framförallt älskar jag att tycka om saker för att jag tycker om att tycka om dem. Sen om någon vill göra politik av detta är deras ensak.
Summan av ovan sagda är att det är för mycket skitsnack om smak. Jag har träffat presidenter som gillat Ace Of Base och jag har träffat lödare som gillat Philip Glass. Den kulturella förmågan sitter inte i titel eller i hur mycket pengar man har. Den kulturella förmågan sitter i vilken människa man är. Och alla är vi ju, som alla vet, lika mycket värda.