Metallica – Igen
Nu är jag nykter och vill i detta tillstånd gärna säga ett par saker om gårdagens konsert. Ånyo. Spelningen gav mig en stark känsla och jag känner att jag inte riktigt fått ur mig essensen av mina intryck.
Metallica som ställde in den tänkta konserten i mars visade med all sin värme och kapacitet att de bestämt sig för att kompensera för den uteblivna spelningen. De lyckades med råge. Tycker jag som bara kan ta tvärbanan i 17 minuter för att nå Globen. Men även de hängivna fansen som för andra gången åkt från Ö-vik för att se sina idoler verkade fullkomligt till freds efter gårdagens konsert.
Det är något väldigt tilltalande med detta band. Det tyckte jag långt innan jag förstod att uppskatta deras musik. De är otroligt duktiga musiker, de skriver bra låtar och allt det där. Men det finns det många som gör. Metallica har ett förhållande till sig själva och till fansen som gör dem till de största. De vägrar att släppa något om de inte vet med säkerhet att det är det bästa som de kan åstadkomma. De känner i själ och hjärta att deras välfärd helt beror på deras fans. Och därför känner de hela tiden att de har en skuld att betala. Det är en mycket bra inställning.
I dokumentären Some Kind Of Monster öppnar sig bandet i all sin skönhet och misär. Filmen ger en känsla av att man faktiskt känner pojkarna i bandet. Det var då jag på allvar började lyssna på Metallica. I denna rockhistoriska film visar de varför de blivit Värdens största hårdrocksband. Genom deras personliga och jordnära förhållningssätt låter de oss förstå att storheten ligger just i att de får publiken att känna sig som en del av bandet. Och så är det. Utan oss som var på globen igår hade det blott varit ljudvågor på flykt. Men med oss blev det helt plötsligt Metallica.
Tags: Globen, Metallica, Recention