Lou Reed – Transformer
När Lou Reed bestämde sig för att lämna (eller rättare lägga ned) The Velvet Underground spelade han in sin första soloplatta Lou Reed (1972). Den var inte direkt dålig men i jämförelse med Tranformer som kom senare samma år var den tämligen blek. Transformer som producerades av David Bowie är bra på så många olika nivåer.
Skivan som blev starten för glamrocken, uttrycker inte bara essensen av bögkulturen i New York i början av sjuttiotalet utan utgör även en brygga mellan det flummiga sextiotalet (läs min blogg om Stones) och den mer militantana rockkultur som växte fram med Ramones, New York Dolls och Sex Pistols och förvaltades och utvecklades av manchestergrabbarna i Joy Division och Happy Mondays och senare i New Order och hela synthscenen på åttiotalet.
Transformer som spelades in i London med några av de bästa musikerna landet hade att erbjuda, innehåller låtar som Walk On The Wild Side som handlar om en transa som åker buss till NYC medan han rakar sina ben, kliver ut ur garderoben och blir en hon och den underbara A Perfect Day, som senare blev en central del av filmen Trainspotting. Rock And Roll Heart är ett utmärkt exempel på hur en till synes enkel sång kan konkurrera med tyngre kultur som opera och dramatik. Lou Reed är allt som bra kultur innehåller. Det är tragik, dramatik, sexualitet, våld men framförallt kärlek.
När Lou Reed skrev låtarna till Transformer var han i en brytpunkt. På sin sexualitet och på sin musikalitet. Han var beroende av heroin och av kokain, men framförallt var han inspirerad. Inspirerad av droger, av omvärlden och inte minst av sig själv. Han lyckades kanalisera all denna energi och förena den med sitt konstnärskap och koppla ihop detta med några av världens bästa musiker och producenter. Transformer är en av de bästa rockplattorna som någonsin gjorts. Och det på grund av blandningen av tragik, kreativitet och musikalitet. Allt det som allt som oftast saknas i dagens musik.
Tags: Lou Reed, Transformer