Lars Winnerbäck- Inte mycket att ångra
Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen
Lars Winnerbäck
(Sonet/Universal)
Lars Winnerbäck for förra året till Berlin för att skriva Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen. Sen for han vidare till Irland för inspelning av matrealet. Winnerbäck trivs på Irland. Hans själ känner tydligen igen sig på ön. Och det kan man se. Och höra. Lars Winnerbäck har något som de flesta svenska vissångare saknar: social intuition. Detta i meningen att han har förmågan att kunna beskriva nyanserna som är viktiga i varje människas vardagliga liv. Dessa nyanser är det som fyller våra liv med mening när det inte är kalas. Detta tydliggör Winnerbäck med vacker musik.
Den nya skivan innehåller som vanligt, på Winnerbäcks skivor, mycket blandade känslor och låtar. Det är allt frånfinstämda visor som i Du Är Min Vän i Livet till de Kent-mörka gitarrtunnlarna i inledande Järnvägsspår. Och det som förenar denna litet spretiga repertoar är de fantastiska melodierna. Texterna självklart, men melodierna är i stort sätt hitmatreal allihopa. Så har det alltid varit med Lars Winnerbäck.
Lars Winnerbäck är en av landets bästa liveartister. Han är en sådan som man kan gå och se utan att ha hört en enda låt av honom tidigare. Jag hörde om en brasiliansk utbytesstudent som blev meddragen på Winnerbäck när han spelade på Zinken förra året. Först var han aningen skeptisk, men efter konserten hade han en klump i halsen av någon slags vördnad. Han sa till sin svenske vän att det var först efter detta möte som han kände att han kunde förstå den svenska mentaliteten på ett djupare plan.
Det är lätt att sätta sig in i. En sommarkväll i Stockholm med Lars Winnerbäck är det få som går oberörda ifrån. Men Winnerbäck blir aldrig lika bra på skiva. Visst är det bra men ofta blir det litet kantigt och sterilt. Ju mer upbeat det är desto mer opersonligt blir det. Är det dessutom fler instrument än fyra låter det nästan som Mikael Rickfors i slutet på åttiotalet. Fast med bra musik.
Jag undrar om det inte finns några bra producenter i genren. För det är ett produktionsproblem mer än något annat. På Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen är det kanske mer uppenbart än någonsin. Ibland kommer det in en helt obegriplig syntslinga som förstör stämningen totalt. Det är skramligt och kallt. Och det är välproducerat så det nästan dödar Winnerbäcks känsliga talang. Men bara nästan.
Dock är detta en köpbar skiva som även finns på Spotify. Och när Winnerbäck drar ut på turné i slutet av oktober tycker jag att Ni skall bege Er till närmsta arena och uppleva Lars Winnerbäck på riktigt.
september 29th, 2009 at 9:11 e m
Kul att läsa tankar kring skivan. Utan att vara en tjurig besserwisser, vill jag bara poängtera några saker som jag reagerade på:
1. Hovet är inte med på skivan.
2. Du efterlyser en bra producent i en mening, för att i andra meningen ifrågasätta att skivan är ”välproducerad.” Kanske menade du Överproducerad?
3. Ola Gustavsson (som tillsammans med Lars producerat skivan) har även producerat Vatten under broarna och Daugava. Det om NÅT borde väl tyda på att han och Lars är tämligen duktiga producenter, då det blir exakt så som Lars vill att det ska bli. För det går verkligen inte att säga att någon av dessa skivor är den andra lik.
september 30th, 2009 at 11:51 f m
Hej E,
Tack för att Du påpekar misstaget med hovet. Tar bort det.
Det är alltid bra med kritik men vad gäller produktionen är det min åsikt. Jag tycker det är dåligt. Rätt eller fel.
Vad gäller semantiken tar jag mig rätten att hävda min stringens.
/Marcus