Klas Theorell – mer än bara en vän
Året är 1987. jag är sjutton år och repar med mitt band på Forsheda högstadieskola. Bandet heter Crimehouse och är ett av planetens sämsta band. Jag kan inte spela och de två låtarna som står på vår repertoar får Jag Går Och Fiskar att framstå som pretentiös högkultur.
Mitt första band hette Defence 4 och sög fett det också. Men det hade attityd och vid vårt enda uppträde blev vi bejublade som rockstjärnor. Pär Lundmark (en liten nörd som spelade i ett nördigt men musikaliskt band) sa, efter vårt gig, att vi var rockens baksida. Det var nittonhundratalets underdrift.
Med Crimehouse fanns det emellertid en bra sak, eller rättare, en bra person. Klas Theorell. Klas är min bäste vän och därtill en formidabel sångare. Klas började i kyrkokören och var en sån som fick kärringarna att gråta floder i kyrkbänkarna. Den förmågan har han än i dag även om kyrkan är ett minne blott.
Jag och Klas blev kompisar genom musiken. Klas är några år yngre och i början var jag väl mindre entusiastisk men han sjöng bra och jag ville bli rockstjärna. Vi växte dock ihop och under en tid var vi i stort sätt en person. Låt mig därtill påpeka att under våra första år som kumpaner var jag den långe och smale och Klas den lille fete (Köttbullen). Nu är det, som alla vet, helt motsatta förhållanden.
1990 träffade vi två snubbar som kunde spela. Klas Lindström och Kent ”Kenton” Wennberg. De hade ett band men behövde en sångare och en textskrivare. Robic som vi hette var riktig bra. Elektronisk atmosfärisk pop. Vi var helt övertygade om att framgångens dagar bara var en fråga om när. Vi spelade in en Demo (som man gjorde på den tiden) i Holkya Studio i Älmhult. Samma studio som Creeps spelade in sin första platta i för övrigt. Men en kort tid därefter spreds vi ut över Sverige och bandet löste upp sig själv. En rolig tid. Min musikaliska karriär slutade där i de småländska skogarna, medans Klas än idag är en framgångsrik sång- och dansman. Nåja, sångman åtminstone.
Klas brukar skryta med att han sjungit med Kicki Danielsson och Jan Johanssen och allt vad det nu är. Jag är dock inte speciellt imponerad av just detta. Däremot borde Kickis och Jans polare vara stolta för att de känner en som har sjungit med Klas Theorell.
Så. Nu har jag klappat medhårs så det räcker för tio år framöver och nyanserar därför det hela med orden: Nu mår Du va, Din jävla pjäxa?
Tags: Huskvarna, Kicki Danielsson, Klas Theorell
november 6th, 2008 at 1:11 e m
Jag tror nog att våra gamla alster finns på kassett i en flyttkartong någonstans. De skall jag försöka leta reda på.. Frågan är om du skall lägga in dem under bra eller dålig musik. kanske under sidospår.
Du glömde att skriva att jag varit på ridläger med papa dee också. Det var då jag lärde honom hur fruntimmer skall tas..
Hörde lite om ett band som heter glasvegas.
Håkan hade med dom i sitt program ”dom kallar oss artister” sjysst Bd stämmning över dom (fasst bättre) har du nån info om dom??? leave your oberheim. //klas
november 6th, 2008 at 6:59 e m
Ja jävlar! det var tider det!
Småtjejjerna på Apladalsskolan skrev ‘Robic Systems’ på sina Converse för att visa vilken favoritband dom hade.
Med en bättre management stab hade vi kunnat vara föregångare till NKOTB och BSB.
Rolig läsning, roliga tider!
Hälsa Pjäxan!
/Klas Lindström
november 6th, 2008 at 7:17 e m
Bäst var det när Svarta Pannan trodde sig göra en bra affär när vi ”bara” fick betalt i öl och drinkar. Det misstaget gjorde de nog aldrig om.
december 26th, 2009 at 8:31 e m
Vi minns väl alla Defence 4? En musikalisk milstolpe. ”We are Defence 4!” ekade mellan ribbstolarna och det monotona klonkandet på den rödsprejade (eller var det grön?) plåtfälgen skapade musikaliska ärr som än idag går att visa upp. ”Treblinka, Treblika, Treblinka”
I was there.
december 29th, 2009 at 1:44 e m
Eftersom Signaturen ”Svenne banan” inte angett en giltig e-postadress stänger vi denne för kommentarer tills dess att vi fått en fungerande e-postadress. /Admin